Politiska språkpolisen

Första kammaren

 I samband med den amerikanska budgetkrisen vid årsskiftet kunde man i mediarapporteringen höra om senaten som den amerikanska kongressens ”andra kammare”. För oss som var med på tvåkammarriksdagens tid känns det fel och förvirrande att kalla senaten för ”andra kammaren”. Politiska språkpolisen känner ett behov av utredning.

Många parlament har två kammare. Enligt den lista över nationella parlament som man kan hitta på Wikipedia har 76 av 192 stater tvåkammarparlament. Sverige hade tvåkammarsystem från 1865 till 1970. Första kammaren i det svenska systemet ansågs som ”lite finare”. Under lång tid krävdes det att man var minst 35 år gammal och hade en viss förmögenhet för att kunna väljas in i första kammaren. Första kammaren valdes inte genom direkt folkval utan av landstingen och stadsfullmäktige i de landstingsfria städerna. Eftersom genombrottet för demokratisk rösträtt (för män) dröjde i kommunerna och landstingen var första kammaren länge utsedd genom val där antalet röster var beroende av inkomst och förmögenhet.

I litteraturen om parlament brukar en sådan här kammare kallas ”överhus” till skillnad från den lägre (i Sverige andra kammaren) som ofta är större och folkvald som kallas ”underhus”. En vanlig term för överhus är också senat (av latinets senex som betyder gubbe). Senaten ses ofta i förbundsstater som delstaternas speciella representation. I USA har t ex alla delstater oberoende av folkmängd samma antal senatorer. I Tyskland utses ledamöterna av delstaternas regeringar. En liknande idé kan förmodligen spåras även i enhetsstaten Sverige, där ledamöterna i överhuset (första kammaren) ju var valda av landstingen.

Ibland kan man också i litteraturen se beteckningen ”andra kammare” istället för ”senat” eller ”överhus”. Det är mindre vanligt, men kan leda till stor förvirring speciellt i Sverige eftersom vårt överhus ju inte var andra utan första kammaren. Samma förvirring leder det troligen till i Nederländerna vars parlament består av en första kammare (överhus) och en andra kammare (underhus).

Slutsatsen är att om man inte talar om Sverige (eller möjligen Nederländerna) borde man undvika beteckningarna ”första kammaren” och ”andra kammaren”. Istället är det bättre att tala om den ”övre kammaren” som ”överhus”, ”senat” eller till och med använda lokala termer i originalspråk eller översatta till svenska. Jag tror att det är förståeligt om man talar om det tyska ”förbundsrådet”. På samma sätt borde man kalla den ”lägre kammaren” för ”underhus” eller lokala termer. Underhuset i USA skulle då med fördel kunna kallas ”representanthuset”.

Annars skulle det kunna bli så här: ”Till 1970 hade den svenska riksdagen två kammare. Andra kammaren var den första kammaren och första kammaren var den andra kammaren.” Tanken svindlar.