Till och med Stockholm har en mitt (eller kanske till och med två)

Stockholms mittpunkt. Bild från DN, Foto Eva-Karin Gyllenberg

Jag har tidigare skrivit om olika områdens mittpunkt. Se t ex här. Nu upptäcker jag med förtjusning att även Stockholm har en sådan (DN 10 juli 2017). Det finns som bekant åtminstone två metoder att bestämma mittpunkten. Det ena är att söka tyngdpunkten - den punkt där en lövsågad modell av området skulle balansera - och den andra är något slags skärningspunkt mellan de nord-sydliga och öst-västliga utsträckningarna. Tyngdpunktsmetoden är förstås att föredra. Stockholms mittpunkt på bilden ligger i Traneberg och är bestämd på det lite enklare sättet. Tyngdpunkten lär enligt artikeln ligga någonstans på Essingeleden. Här är lite andra mittpunkter som jag har skrivit om:

Europa (i Litauen, tyngdpunkt), Europa (i Landskrona), Sverige, Västergötland, Värmland, Skåne (med Ruben som modell), Blekinge och Västmanland (också med Ruben)

Praeterea censeo

Det finns politiker och partier som samarbetar med Sverigedemokraterna. De har köpt SD:s röster för att få egna maktpositioner. I utbyte har SD fått positioner som de annars inte skulle ha fått. Sådana politiker och partier (fascistkramare) bidrar till att få rasisterna att se ut som vore de rumsrena. Fascistkramarna borde skämmas. Och avgå. 

Delade städer och byar

I nästan 40 år var Berlin en delad stad. Sedan 1974 delas Nicosia i en nordlig turkcypriotisk del och en sydlig grekcypriotisk del. Gränsen mellan delarna är välbevakad. I den här serien ställer vi oss frågan om det finns svenska samhällen – städer och byar – som delas av en gräns mellan kommuner och mellan län.

Det som först väckte vårt intresse var när vi för en herrans massa år sedan såg en annons i Bärgslagsbladet om att nu skulle klezmergruppen ”Sabbath hela veckan” spela i Näverkärrets bygdegård. Det var en fantastisk tillställning. Folk kom från när och fjärran. På parkeringen kunde man se holländska turister med lättnad veckla ihop kartan. Långhåriga och barfota skogsnissar hade krupit fram ur vrårna (en av ortsbefolkningen kommenterade: ”Den där har ser ut som en som piskar fruntimmer”). Det var ett praktfullt möte mellan kultur. Den östjudiska kulturen med sina vemodiga toner, holländska turister och barfota skogsnissar mötte en präktig svensk bygdegårdskultur.

Men det som i det här perspektivet var det intressanta var att arrangemanget ingick i Lindesbergs kommuns kultursatsning ”Sommarkväll i byn”. Och Näverkärret ligger ju inte i Lindesbergs kommun. Huvudsakligen ligger byn Näverkärret i Köpings kommun. Kommun- och länsgränsen går ungefär vid järnvägsövergången. Ett litet fåtal av det redan från början fåtalet hus i byn ligger på Lindesbergssidan. Här har vi en delad by.

Vi har kollat även senare somrar och det har även då förekommit Lindesbergsarrangemang i Näverkärrets bygdegård, men inte av samma kaliber som den gången ”Sabbath hela veckan” spelade där. Min teori är att kultursekreteraren i Lindesberg fick sparken efter bravaden.

Finns det fler samhällen i Sverige som på det här sättet delas av kommun- och ibland också länsgränser? Jajamensan, det gör det.

Statistiska Centralbyrån definierar en tätort en sammanhängande bebyggelse med högst 200 meter mellan husen och med minst 200 invånare. Det blir förstås en väldig variation i storlek. De minsta tätorterna har förstås 200 invånare (på grund av definitionen). Störst är Stockholms tätort med drygt 1,5 miljoner invånare. År 2010 fanns det, också enligt SCB, 1 956 tätorter.

Av dessa delades 66 stycken av en eller flera kommungränser. I de flesta av dessa är det bara några få invånare som så att säga bor på andra sidan gränsen. En tätort har på någon punkt svällt ut lite grand över kommungränsen. Här ska jag inte som delade tätorter räkna dem där 90 procent eller mer av befolkningen bor i en och samma kommun. Det betyder att 50 av de kommuner som delas av kommungräns försvinner ur hanteringen. Här är ett exempel – Skutskärs - på hur en sådan ort kan se ut.

Det delade Skutskär

Kvar blir alltså 16 samhällen. Två av dessa är lite speciella, nämligen storstäderna Stockholm och Göteborg. Av de 1,5 miljonerna i Stockholm bor faktiskt bara 59 procent i Stockholms kommun. Resterande 41 procent är fördelade på inte mindre än 11 kranskommuner. Och ingen av dessa har mer än sex procent av hela befolkningen i tätorten Stockholm. Så här ser Stockholms tätort ut:

Det delade Stockholm

På sitt sätt liknar faktiskt Stockholm Skutskär. Tätorten har som en jätteblaffa vuxit ut över kommungränsen och avsatt smådelar i, inte bara en, utan elva grannkommuner. Göteborg visar ett liknande mönster, fast inte så extremt. 80 procent av göteborgarna bor i Göteborgs kommun, medan de övriga fördelar sig på tre grannkommuner, med de flesta (10 procent) i Mölndal. Däremot är tätorten Malmö mer koncentrerad. Hela 97 procent av malmöiterna bor i Malmö kommun.

På grund av det speciella bebyggelsemönstret kommer jag inte heller att ta med Stockholm och Göteborg i den här serien. Det gör att det blir 14 delade samhällen kvar.

Av dessa 14 tillhör 4 de delade byarnas första klass i och med att den delande kommungränsen också är länsgräns.

I denna finare sorts delade byar skulle inspirationskällan Näverkärret ha kommit med, Men så blir det nu inte. Byn är så liten och obebodd att den inte kvalificerar som tätort. SCB har ytterligare en kategori byar – småorter som har 50 – 199 invånare och högst 150 meter mellan husen. Det fanns 2010 2 920 småorter och Näverkärret är inte en av dem. Enligt hitta.se har 22 personer Näverkärret som adress. Frågan är om det inte är för långt mellan husen också. Men i alla fall.

Vid gränsen i det delade Näverkärret

Praeterea censeo

Fascistkramare borde skämmas. Och avgå.

Till huvudstaden – nya upplevelser och återuppväckta minnen

Gräsklippare

Vi har under ett par dagar gjort en händelserik resa till huvudstaden.  Det blev såväl nya erfarenheter som uppväckta minnen från fornstora dar. Första stopp var Brunnby maskin strax öster om Västerås. Här skulle gräsklipparen lämnas på verkstad. Maskinen hade betett sig konstigt. Startat bums utan strömbrytare och dödmansgrepp bara batteriet matades in. Efter ett tag med denna kanske riskabla drift vägrade den att överhuvudtaget starta, vare sig med eller utan dödmansgrepp. Beskedet vid inlämningen var inte uppiggande.  Det kunde ta två till fyra veckor. Jag såg framför mig hur den gamla lien måste fram och brynas.

Börje Lindkvist har dragit sig tillbaka

Vidare, vidare gick färden. Nu mot Bromsten där min bilhandlare Börje Lindkvist har hållit till. Bilen skulle lämnas på tusenmilsservice. När vi flyttade till Västanhed bestämde jag att behålla två kontakter i Stockholm: tandläkaren och bilhandlaren. Tandläkaren tröttnade på mig för några år sen. Varför vet jag inte, för jag hade varit en hygglig inkomstkälla för honom. Han överlät mig på en gammal kurskompis i Västerås. Men Börje Lindkvist behöll jag. Vi har haft bilar tillsammans sedan mitten av 80-talet och åldrats tillsammans. På den tiden sålde Börje Lada, som jag brukade köpa av ideologiska skäl. Jag tror att Börje hade andra motiv.

Man kunde alltid ringa Börje och få besked om bilar. När Hanna och Sara fick soppatorsk på motorvägen och ringde sa jag bara: ”Ring Börje!”. Och han guidade dem om hur man kör till närmaste mack fast det är soppatorsk. När Emma ville köpa en begagnad bil frågade jag Börje vad hon borde köpa: ”Vad som helst utom en fransk bil” blev svaret. När Hanna försökte sälja sin tyskregistrerade bil i Lund ringde vi Börje för att fråga hur det skulle gå till: ”Det går inte. Det är omöjligt” blev svaret. När det var dags att köpa ny bil var det bara att ringa till Börje:

-         - Hej, det är Henry. Jag vill köpa en ny bil.

-          -Vad vill du ha då?

-          - En likadan som den förra.

-          - Vilken färg vill du ha? Det finns beige.

Så blev det en beige Lada till mina döttrars förtvivlan. De hade motvilligt accepterat att jag skulle köpa en Lada, men strängt tillhållit mig att inte köpa en vit bil. Och det blev det ju inte heller.

En beige Lada

Så kom det som tidningen ”Nyheter från Sovjetunionen” i sitt sista nummer beskrev som ”omstruktureringen i firman” och importen av Lador upphörde. Börje gick över till Suzuki och likaså gjorde vi.

När vi nu lämnade Suzukin för service visade det sig att också Börjes firma omstrukturerats. Börje hade pensionerat sig och verkstaden hade omvandlats till ad-bilverkstad, ni vet de med den idiotiska reklamslogan ”Nemas problemas”. Där går gränsen.

Så nu bryter vi nog ytterligare en förbindelse med huvudstaden. Om man ska göra affärer med främlingar – hur förträffliga och problemfria de än är – kan man lika gärna göra affärer med mer närbelägna främlingar än 17 mil bort.

Resan fick nu fortsätta med buss till Spånga station, pendeltåg till Stockholm Södra och buss till Skanstull. Bilen hämtade jag dagen därpå för en skräckresa till Södermalm: närapå stillastående bilköer från Haga Norra till Skanstull. Trafikinfarkt är bara förnamnet.

Men professor Goldmann vandrar på i rask takt

Kjell Goldmann

Med Doris hämtad på förskola och ilastad sittvagn rullar vi nu Katarina Bangata fram mot kvällsmålet på pizzerian Bananas, vem är det inte som kommer emot oss i rask marschtakt om inte professor emeritus Kjell Goldmann. När jag en gång på 1970-talet var doktorand i statskunskap var min handledare den legendariske Olof Ruin. Olof var praktiskt taget aldrig på institutionen, utan satt på KB och forskade om något. En gång om året träffades vi på bibliotekets kafé för handledning. Vart annat år brukade Olof då med en grimas och på vårdad finlandssvenska göra kommentaren ”Är det inte för teoretiskt konstigt dethär? Du borde ha mer empiri.” Vartannat år gjorde Olof med en grimas och på vårdad finlandssvenska kommentaren ”Är det inte för mycket rå empiri dethär? Du borde ha mer teori”. Så kunde det nog ha fortsatt hur länge som helst.

Så bröt Olof upp från KB och åkte till USA ett år. Jag kunde ju inte vara utan handledare och tilldelades då Kjell Goldmann. Nu raskade vi på och jag disputerade innan Olof hann komma tillbaka. Tack Kjell! Annars hade jag nog fortfarande varit odisputerad.

Och det var roligt att ses på Katarina Bangata 37 år senare.

Det ringer

Redan på Spånga station ringde det i byxfickan. Det var gräsklipparverkstan i Västerås som meddelade att enda felet på gräsklipparen var en gräsklump hård som sten som hindrade kniven att gå runt. Hur nu detta kunde ge de besynnerliga elektriska följderna förtäljer inte historien, men maskinen var klar att hämta i Västerås. Lien klarade sig undan den här gången också.

Äldre modell av Doro HandleEasy

På kvällen la mobiltelefonen efter denna upplevelse av. Den hittade nog signalen men lyckades inte ansluta till Telias nät. Hur skulle det nu gå? Ad bilverkstad kunde ju försöka ringa mig. Och gräsklipparreparatören igen. Och min iranska doktor. Och massmedia som ville ha kommentarer till måndagskvällens fullmäktigemöte i Skinnskatteberg. Enda lösningen var att köpa en ny telefon.

Men si, på vägen till telefonbutiken gick fanstyget ingång igen. Det kom ett SMS, och det var förstås ett högprioriterat SMS, ett riktigt dunder-SMS, som passerar alla vallar, nät som ligger nere, stormar, krig, strejker, galna studenter, ja allt. Det var Telias faktura som dundrade in. Men riktigt säker på att det skulle fortsätta att fungera kunde man ju inte vara, så jag köpte en ny Doro (mobiltelefon för de sista ljuva åren) för 995 kronor; och till mina döttrars förtret utan internet. Gubben ger sig inte. Jag vägrar sälla mig till mobilpillarnas allt växande skara.

En dag i Sofo med Doris

Resten av dagen tillbringades med Doris i hennes hippa hemkvarter – Sofo (South of Folkungagatan), den hippaste delen av huvudstadens hippaste stadsdel. Bland annat tillbringades en längre tid i Bryggartäppan (Sofos hippaste lekplats). Och ett flertal besök i Täppans glasskiosk, som till Doris stora besvikelse hade slut på den rosa glassen. Här är några bilder som dokumentation.

Rosa läsk på ett av Sofos hippaste kaféer

Bryggartäppan. Under bron jag själv i rollen som trollet som hotar att ta prinsessan (med på bilden)

I Bryggartäppans rutschbana

Tosterö årets skärgårdsö

Efter att Doris nästa dag återlämnats till förskolan var det dags för hemfärd. Den minnesgode erinrar sig att gräsklipparen skulle hämtas i Västerås. Man borde alltså ta norra vägen västerut. Men ack, utfarten mot Centralbron från Södertunneln spärrad, förmodligen på grund av det monstruösa Slussen-projektet. Hur ta sig från Söder till Norr? Alternativ i Stockholm vore Slussen eller Västebron och utanför staden Ekeröfärjan. Men vi valde ett mer eljest alternativ via Södertälje, Strängnäs och route 55 till Enköping. Detta förde oss till årets skärgårdsö – Tosterö. Här borde väl finnas ett värdshus, menade vi. Jo, någon sorts värdshus hittade vi i Hornuddens trädgård. En intressant erfarenhet. Ett riktigt miljönissarnas paradis. Till och med att alla på toaletten måste sitta och kissa. Men skylten var på engelska, som vi inte tyckte att vi var tillräckligt bra på. Nästan bara vegetarisk mat. Men det fanns en möjlighet till tillägg. Jag valde rökt laxartad fisk som tillägg till frittatan. Och ekologisk (mycket dyr) glass. På P-platsen hade publiken ställt ifrån sig sina stora bensinslukande stadsjeepar. Men intressant och en trevlig miljö vid Mälarfjärden.

Tynnelsöfjärden

På Hornuddens ekologiska restaurang

Så var det bara en sak kvar

Väl hemkomna till Västanhed: att klippa gräsmattan.

Praeterea censeo

Fascistkramare borde skämmas. Och avgå.

Upp och ner?

Inkan har åkt upp till Stockholm över helgen. Vadå upp? Nästan alla i Köping säger ”upp till Stockholm”. På vilket sätt ligger Köping nedanför Stockholm? Ja, det kan ju inte vara i höjd över havet. Båda städerna ligger vid Mälaren och bör följaktligen ha samma höjd över havet. Egentligen är väl den enda plats i Sverige där man skulle kunna säga ”upp till Stockholm” i denna bemärkelse den grop bakom en bensinmack i Kristianstad som anses vara Sveriges lägsta punkt med en höjd över havet på minus 2,41 meter.

Och inte kan det väl heller handla om norr och söder på kartan. Stockholm ligger på 59 grader 20 minuter nordlig bredd och Köping 59 grader 31 minuter, alltså 11 minuter norr om Stockholm. Om kartan är vänd med norr uppåt som man brukar blir det ju ”ner till Stockholm”.

Det visar sig att svaret på frågan om vartåt Stockholm ligger ofta är fel. Särskilt i Västmanland. Alla städer i Västmanlands län ligger norr om Stockholm. Men om man söker på Google på ”från Köping”+”upp till Stockholm” får man fler träffar än om man söker på ”från Köping”+”ner till Stockholm”. 69 procent ger fel svar: Från Köping upp till Stockholm. Det blir samma sak med alla övriga städer i länet utom Sala: Arboga 58 procent fel, Fagersta 56 procent, Västerås 65 %. För Sala är det bara 37 procent fel.

Man kan jämföra med Malmö, som säkert ligger söder om Stockholm. Där blir det 20 procent fel (ner till Stockholm) och Luleå som säkert ligger norr om Stockholm med 21 procent fel (upp till Stockholm).

Från	Upp till Stockholm	Ner till Stockholm	Norr/söder om Stockholm
Malmö	80 %	20 %	- 3o 44’
Arboga	58 %	42 %	0o 04’
Köping	69 %	31 %	0o 11
Västerås	65 %	35 %	0o 17
Sala	37 %	63 %	0o 35’
Fagersta	56 %	44 %	0o 40’
Luleå	21 %	79 %	6o 15’

Teaterresa till huvudstaden

Barnkorståget på Orionteatern

Nyårsresan till Göteborg blev vi som den minnesgode läsaren erinrar sig tvungna att ställa in på grund av det bistra klimatet (se inlägg den 31 december). Efter ett ohyggligt stök och bök med SJ, bland annat innefattande 45 minuter i telefonkö och misslyckade försök att prata med en robot lyckades vi få och utnyttja ombokningsvärdet. Det måste användas inom 90 dagar. Detta ledde fram till en teaterresa till Stockholm i sistlidna helg.

Nu skulle det riktigt slås runt. Genast efter avgång från Köping slog jag mig fram genom folkmassorna till kiosken för att köpa en flaska rödtjut. All alkohol var slutsåld. ”Vi har ju åkt från Göteborg” meddelade kioskbetjänten. Ja, det var ju en förklaring så god som någon.

I Stockholm blev det visiter både i Tvålflingan och på Bjurholmsplan. På lördagseftermiddagen samlade vi ihop Emma, Julian, Malin och Nisse till tidig supé – eller om det var sen lunch – på en italiensk-libanesisk (!) restaurang på Katarina Bangata. Alla blev mätta och en del till och med lite lummiga.

Mor Courage

Därefter var det kulturupplevelsen: Mor Courage och hennes barn på Orionteatern. Det är ju en tänkvärd pjäs. Den handlar om fåfängligheten i att leva på kriget. Som Lars Ring skriver i sin ganska positiva recension i Svenska Dagbladet (6 februari):

Brecht skrev en pjäs om hur kriget äter sina barn och hur ingen ska tro att man kan profitera på våld och själv komma undan. En pjäs, således, för såväl den som bygger Jas-plan som för den som jobbar på Försvarets Materielverk. Anna Fierling säljer brännvin och dödas kläder med samma varma hand och försöker skydda sina barn från att bli del av kriget. Hon lyckas dåligt – en efter en dödas hennes lilla familj.

I ursprungsversionen utspelas pjäsen under trettioåriga kriget. Här har den förflyttats till en obestämd nutid. Marketenterikärran har ersatts av en blå husbil som spektakulärt körs rakt in på scenen från Katarina Bangata. På samma spektakulära sätt vandrar i slutet barnkorståget in. Brechts ballad om de kringvandrande utsvultna och smutsiga barnen i Polen under världskriget är bonus på helgföreställningarna av Mor Courage. Till moderniseringen hör inte bara den blå husbilen utan även att nyskriven musik av Savannah Agger har fått ersätta originalmusiken av den kanoniserade DDR-kompositören Paul Dessau.

Om SvD var ganska positiv i sina omdömen var DN:s Leif Zern sin vana trogen desto surare (DN 7 februari):

Efter 1989 och Murens fall spådde många att Brecht var passé. Jag håller inte med om det, även om pessimisten fått vatten på sin kvarn efter höstens ”Puntila” på Stockholms stadsteater och denna illa spelade ”Courage”.

Själv är jag nog mer böjd att hålla med recensenten i Svenskan. Det är spektakulärt. Och det är goda skådespelarinsatser inte minst av Lena Strömdahl som Mor Courage och Lydia Flores Garcia som den stumma dottern Kattrin. Och trots tidsförflyttningen, husbilen och den nyskrivna musiken. Brecht är ändå alltid Brecht.

Åter till SJ

På söndag var det dags för SJ igen. För att lyckas göra av med ombokningsvärdena hade vi bokat första klass tåg. Jojomensan. Vis av skadan från utresan hämtade jag rödvinet i kiosken redan före Sundbyberg. I andra klass såg det ut som på tåg i Bombay. Jättestora hundar. Barnvagnar. Folk som satt på golvet. Inte dumt att åka ståndsmässigt. Tur att det inte var under trettioåriga kriget.

Sen blev det VL:s 500-buss till Västanhed och promenad hem från åsen. Hemma igen vid halvsextiden. Överlag en lyckad teaterresa till huvudstaden.

Till Stockholm

Sistlidna helg tillbringades i Stockholm. För ovanlighets skull bestämde vi oss för att bila. Från Järva krog till Skanstull var det närapå stillastående bilkö. Det tog 45 minuter. Ur bilradion malde det fram trafikrapporter från Radio Stockholm. Det var som rapporter från ett slagfält. Annat är det med trafikrapporten i Radio Västmanland. Så här brukar det låta där ”Det är lugnt och stilla i Västmanlandstrafiken. Alla tåg går i tid. Det står en älg vid Möklinta”.

Väl framme hos Malin vilade vi oss och borstade resdammet av oss. Sen bar det iväg till restaurang Djuret i Gamla stan. Restaurangen har ett djur i veckan. Den här veckan var det älg. Det blev älgtartar till förrätt och tjälknul till huvudrätt. Mums!

På förmiddagen besökte jag Karl Anders Julian. Föräldrarna var utmattade av allt bärande, så Julian fick ligga på morfars mage ett par timmar. Det blev lite protester. Julian sa:

Näääääääääääääääääää

Då promenerade vi.

Julian i vaggan

Till eftermiddagsfikat piskade Malin ihop en äppelkaka. Efter vila och avborstning bar det sen iväg på galej.

Till kvällen var det fest. Det var Maritta som hade bjudit ett femtiotal personer till höstfest, som ägde rum på marketenteriet på livgardets dragoner. Man måste anmäla sig i kasernvakten för att komma in. Det var väl för att hålla kommunister och ryssar borta kan tänka. Ingrid lyckades dock ta sig in under täcknamnet Inger B. Det visade sig så småningom att det faktiskt fanns ett skäl till festen. Maritta har blivit befordrad. Grattis!

Bland de vimlande gästerna märktes en hel del gamla kompisar från statsvetenskapliga institutionen i la bella Frascati, som Gunnar, Pasquale, Bertil, Maud och Diane, bara för att nämna några. Från Bryssel hade min gamle co-driver Torbjörn och Evalena flugits in. Torbjörn som uppträdde som unionens kvalitetskontrollant under kvällen var högtidligt stylad.

En granne till Maritta som är major anförde styrkorna i ”Hästens skål”. Vi befann oss ju gubevars på ett kavalleriregemente. Så här ska det gå till enligt webplatsen ”Vett och etikett med etikettdoktorn” (http://www.mru.se/Fest/Skaal/hastens_sal.htm):

• Den som skålar ställer sig upp
• Därefter kliver personen upp på sin stol och utbringar: "Hästens skål!"
• Övriga gäster kliver också upp på sina stolar.
• Vänster fot placeras på bordet och skålen utbringas.

Traditionen att sätt upp just vänster fot kommer från det att det är alltid vänster fot som placeras i stigbygeln först.

Hästens skål enligt teckning av f ministern Erik J Beck Friis från middag på Drottningsholm den 1 november 1886

Alla deltog utom Evalena som nöjde sig med att slänga upp ena benet på bordet. Själva var vi kanske lite tveksamma eftersom Ingrid kan vara lite jullrig och eftersom jag väger 130 kilo. Men vafan. Man måste ju ta vissa risker.

Efter en fantastisk kväll på kavalleriregementet blev det taxi till Sibylla på Ringvägen där Inkan bjöd på slangmacka med halka.

På söndag ställdes färden ånyo västerut. Efter ett stopp hos Sara, som hade piskat ihop en cheesecake, och Tobias i Västerås för fika kom vi utmattade hem till Västanhed vid femblecket.