Demokratin ruttnar uppifrån

Flyktingar ska avskräckas från att söka sig till Sverige. Så många asylsökande som möjligt ska få avslag. Dom som fått nej ska samlas upp i särskilda läger, helst nära flygplatser, så man har kontroll över dom. Ännu bättre är det om asylsökande kan placeras i läger som vi hyr i något afrikanskt land. Dom som får stanna får bara tillfälliga uppehållstillstånd. Dom ska inte ha samma rätt till samma sociala förmåner som dom infödda svenskarna. Fel åsikter klassas som bristande ”vandel” och då ska man ut. Har man hunnit bli svensk medborgare kan man bli av med medborgarskapet. I invandrartäta områden ska polisen ha rätt att stoppa och visitera vem som helst utan misstanke om brott. På gatorna ska beväpnad militär patrullera. Ungefär så ser SD-drömmen ut.

Varför är SD så avogt inställda till flyktingar och invandrare? Jo, dom har en berättelse – eller narrativ som man numera säger – enligt vilket snart sagt alla problem i samhället beror på invandrarna. Dom driver runt och lever på bidrag som utarmar välfärden. Om dom inte kan göra gällande att dom uppfyller kraven för att få bidrag så lurar dom till sig dom. Även all annan brottslighet beror på invandrarna. Det är dom som säljer knark och som rekryterar barnsoldater som mördar och spränger. Enligt en annan, märkligt nog omvänd, variant tar invandrarna jobben för dom riktiga svenskarna. Hur det går ihop med att dom lever på bidrag och kriminalitet är oklart.

Det etniska klassamhället

Nu råkar det vara så, att det finns en rasifierad etnisk hierarki i samhället. På gruppnivå står praktskt taget alla invandrare längre ned på stegen än infödda svenskar. Efter svenskarna kommer andra nordbor, västeuropéer och vita amerikaner. Sen börjar det allt eftersom hår och hudfärg mörknar bli mer tveksamt. Sydeuropéer, sen araber och andra från Västasien och i botten svarta från Afrika. Så ser det ut när folk ombeds rangordna olika grupper. Och samma rangordning går igen när man ser på sysselsättning, arbetslöshet, inkomster, trångboddhet, fängelsedömda, sjuklighet och död.

SD:s narrativ slår med andra ord med kraft nedåt på samhällsstegen. Även lite finare grupper kan få en släng av sleven. Det handlar då om den så kallade ”kultureliten”, som påstås av någon anledning vara dom som driver på för fri invandring och rättigheter för flyktingar. Dom är ”godhetsknarkare” som njuter av att visa upp hur goda människor dom är.

Vad skyller vänstern på?

Vänstern har ett annat narrativ. Jag menar då ”den breda vänstern” och inte bara Vänsterpartiet. Där finns många socialdemokrater, men också miljöpartister, liberaler och kristna och en hel del av ”den godhetsknarkande kultureliten”. Dom förnekar på inget vis bristerna i samhället: arbetslöshet, fattigdom, trångboddhet, brottslighet, ohälsa och så vidare. Men blicken riktas uppåt när det ska förklaras vem eller vad eländet beror på.

Nu kommer det att handla om profithungriga företag och deras ägare och ledare. Det finns en betydligt mindre entusiasm för våldsapparaten, d v s polis och militär. Många är också skeptiska till religionen. Penningpungen, svärdet och kyrkan är symboler för den överhet som konstruerat ett system som i första hand gynnar dom själva och bibehåller deras topp-plats i makthierarkin. Dom flesta är också vita, men inte nödvändigtvis svenskar. Ty, likt vänstern som inte gör skillnad på underklass av olika etniskt ursprung, eller dom kristna som säger att ”här är inte längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är vi ett i Kristus Jesus” (Galaterbrevet 3:28), känner det globala kapitalet inga gränser.

Moderater och liberaler, partier för ”dom där uppe”

Trots att alla partier försäkrar att dom ser till allas bästa, vet vi ju alla att det finns starka samband mellan partierna och samhällets hierarkier. Som exempel kan man se hur rika män fördelar sina partisympatier. Ur partisympatiundersökningen från maj 2023 kan man utläsa att av den femtedel av männen som har högst inkomst skulle 33,6 procent rösta på Moderaterna om det vore val idag. Detta kan jämföras med 21,5 procent av alla män oavsett inkomst. Av dom rikas partisympatier får alltså Moderaterna mer än 1,5 gånger än vad som gäller för alla. I figuren nedan har jag redovisat dessa kvoter (som alltså blir 1 när hög inkomst inte spelar någon roll för partisympatierna).

Kvoten mellan andel sympatisörer på respektive parti i den femtedel av männen som har högst inkomst och motsvarande andel av alla män. Bearbetning från Partisympatiundersökningen maj 2023.

Det visar sig att det framförallt är Moderaterna, Liberalerna och i något mindre grad Centern som får särskilt stöd av dom rika. Det parti som får minst stöd från höginkomsttagarna är Vänsterpartiet som stöds av bara 2,7 procent av dom rika männen, att jämföra med 6,1 procent av alla män. Kvoten blir 0,44, vilket innebär att V:s andel bland dom högavlönade blir bara knappt hälften än bland alla.

Varför gillar M och L Sverigedemokraterna?

För att förenkla det hela. Det finns ett par partier (M och L) som särskilt lockar till sig personer och grupper i samhällets övre skikt. Vidare finns det ett parti (SD) som driver en politik som skyller snart sagt allt elände i tillvaron på flyktingar och invandrare, grupper som står långt ned på samhällsstegen. Vidare finns det ett parti (V), som har särskilt stöd av ”dom där nere”, och som har en tendens att skylla problem i samhället på ”dom där uppe”. Om M och L behöver stöd av något annat parti för att svinga sig upp till den politiska makten. Vilket av SD och V skulle dom då välja? Och för att fortsätta gissningsleken: Vilket av partierna SD och V skulle dom där uppe helst vilja får ökat väljarstöd. Vilket av dom borde bekämpas och vilket borde gödas?

Utan att hemfalla till konspirationsteorier, så tycker i alla fall jag att det politiska landskapet av idag blir mer begripligt när man har dom här förhållandena klara för sig. I alla fall förstår jag varför Vänsterpartiet skys som pesten och varför SD förklarats rumsrent och numera i praktiken tillåts styra regeringens politik.