Tidning stulen ur brevlåda

Det har gått rätt hyggligt med utdelningen av Dagens Nyheter ett tag nu. Resultatet blir att man slappnar av lite i sin vaksamhet. Men sedå passar han på. Tidningstjuven. Idag fanns inte dagens tidning i lådan. Nu hade tidningsnorpararen varit framme igen.

Så här ser utdelningsstatistiken ut sedan årsskiftet:

Antal dagar på året	303
- tidningsfria dagar	-8
- lördag-söndag, tidningen kom på måndagen	-78
- lördag-söndag, tidningen kom inte på måndagen	-8
- vardagar, utebliven tidning	-26
Antal dagar med tidning på rätt dag	183

Av 303 dagar kom det tidning på rätt dag 183 dagar motsvarande 60,4 procent.

Håhåjaja då var det dags igen

Årets första vita skit utrullad

På visit hos Pippi

I går eftermiddag hälsade vi på Linnea aka Pippi Långstrump. Pippi-Långstrumpperuken är nog det finaste Linnea vet. Här har vi förmått henne att lämna spegeln där hon annars gärna står för att beundra sin uppenbarelse. Den lila tröjan är också en favorit. Ja, Linnea vet att den är rosa och inte lila, men eftersom lila är favoritfärg är hon lite frikostig med vad som ska betraktas som lila.

En ny medborgare

  

Välkommen Ruben (arbetsnamn) född 26 oktober2012 på Skånes Universitetssjukhus Lund önskar mallig morfar.

Klassresor

Soldater vid Jönköpings regemente

Nu har jag just slagit igen pärmarna på Leif GW Perssons bok ”Gustavs grabb”. Den ger en anledning att reflektera över klassresan. Gustavs grabb är inte den ende. Ett par exempel på klassreseböcker med särskild lyskraft är Åsa Linderborgs ”Mig äger ingen” och Ronny Ambjörnssons ”Mitt förnamn är Ronny”. Det finns skillnader. I förstone är det en skillnad i tiden. Ronny Ambjörnsson är född 1936, Leif GW Persson 1945 och Åsa Linderborg 1968. Det är över 30 år mellan Ronny och Åsa. Så det är väl rimligt att säga att de tillhör två olika generationer. Men i en annan mening tillhör alla tre samma generation. Ronnys pappa var svarvare, Leifs pappa var byggnadsarbetare. Åsas pappa var härdarmästare. De är alla tre första generationens invandrare från arbetarklassen.

I någon mening tillhör jag själv samma generation. Född 1947. Men: när jag var liten var min pappa valsverksarbetare vid bruket i Surahammar. Men han påbörjade själv klassresan. När jag var sex flyttade vi till Fagersta där Karl-Axel fått jobb som expeditör i Metalls avdelning 132. Sen satte han inte mer sin fot på verkstadsgolvet. Åtminstone inte för kroppsarbete. Men karriären fortsatte inom fackföreningsrörelsen. Som ombudsman i Metall var arbetarklassidentiteten en självklarhet för honom även om arbetet till sina yttre kännetecken var ett typiskt medelklassyrke.

Ordvitsen ”klassresa” handlar om oss som individer. Ronny, Leif och jag själv blev alla professorer. Åsa disputerade i historia och blev kulturchef på Aftonbladet. Det vi har gemensamt är att vi lämnade arbetarklassen bakom oss och trädde in i den intellektuella överklassens salonger. Och på den resan reste vi ensamma. Men egentligen betyder ju inte ”klassresa” individuell resa. På en riktig klassresa är det ju hela klassen som reser tillsammans. Och visst är det så. Under de här åren på 1900-talet gjorde klasserna i det svenska samhället väldiga klassresor. Och egentligen var vi – Ronny, Leif, jag själv och Åsa och alla de andra – bara ett slags spejare som sprang lite i förväg före klassen.

Man kan få ett perspektiv på den här omvandlingen om man går ännu en generation bak i tiden. Min farfar Karl Edvin föddes 1890 i ett soldattorp utanför Gränna i Småland. Hans pappa var indelt soldat, så det var en väldig barnskara (man vet ju hur soldaterna var). Efter en obetydlig skolgång skickades Karl Edvin med ångbåt till Rönninge på Södertörn för att arbeta som bonddräng. 1914 startade Surahammars bruk sin ångsåg och behövde rekrytera arbetskraft. Edvin var en av dem som nappade. Karl Edvin hade emigrerat. Från jordbruksproletariatet till industriarbetarklassen. Och från Småland till Västmanland. Till Småland kom han inte tillbaka förrän på 1960-talet när Karl-Axel hade köpt en Amazon.

Sonen Karl-Axel fick mer utbildning: Sju års folkskola, fortsättningsskola och Brunnsvik. Han kunde påbörja klivet ur arbetarklassen och in i ett slags medelklass eller kanske in i vad Marx och Engels kallade en arbetararistokrati. Det slutliga klivet ur arbetarklassen fick jag själv svara för: realskola, studenten på ett kommunalt gymnasium 1965, pol mag och så småningom 1979 disputerad på Stockholms Universitet och 1995 professor vid Göteborgs skola. Simsalabim från soldattorpet till lärostolen. Från jordbruksproletariatet via industriarbetarklassen och arbetararistokratin till den intellektuella överklassen.

Den här släkthistorien följer den svenska ekonomins förändringar. Vid förra sekelskiftet när Edvin var bonddräng var 50 procent sysselsatta i jordbruket. 1938 gick industrisysselsättningen om jordbruket. I mitten av förra seklet när våra fäder arbetade i industrin eller på byggen gjorde de sällskap med 40 procent av de sysselsatta svenskarna. Som mest sysselsatta tillverkningsindustri och byggnadsverksamhet 42 procent 1965. Sen gick det raskt utför till bara 26 procent vid millennieskiftet. Jordbruket med binäringar var i stort sett utplånat med bara 3 procent av sysselsättningen. Olika tjänstesektorer där professorerna befann sig sysselsatte 71 procent av befolkningen. Från jordbruksproletariat till manschettproletariat på 100 år. Se där de kollektiva klassresor på vars våg vi är några som har surfat.

Göteborgs Universitet, huvudbyggnaden Vasaparken

Avgörande för att vissa av oss kunnat ta oss förbi i kön var alldeles säkert utbildningsväsendets omvandling. Edvins dagar i skolan var lätt räknade och för Karl-Axel fanns bara Brunnsvik. När jag gick i skolan pågick omvandlingen från folkskola och läroverk till grundskola. Den åtskillnad mellan barn med olika klassbakgrund som förr skett efter fjärde klass hade flyttat upp till efter sjätte klass. Kommunala realskolor och gymnasier hade vidgat tillgången till utbildningsplatser från de mer restriktiva gamla Högre Allmänna Läroverken. När jag började på universitetet i mitten av 60-talet exploderade utbildningen. Väldiga horder med studenter vällde in. Det nya studiemedelssystemet var det sociala smörjmedlet. Det är den utvecklingen som de borgerliga nu vill rulla tillbaka: Nu ska arbetarungdomen återigen avskiljas från de med bättre bakgrund på ett tidigt skede för att få ta del av enklare yrkesutbildningar. Hågade klassresenärer ska växlas in på ett stickspår.

Vad var det som drev oss? När man läser Leif GW:s bok kan man tro att det bara var pengar. Men det är inte något som jag känner igen. Både Ronny, Leif GW och jag själv kom från ordentliga skötsamma arbetarhem. Ingen led någon nöd. Nöden må ha funnits i soldattorpet, men inte i arbetarhemmen i Göteborg, Stockholm eller Surahammar. För Åsa var det annorlunda. Men inte heller hon drevs av pengabegär. Och vad var det vi valde? Idéhistoria, kriminologi, statskunskap, historia. Vem har egentligen blivit rik på det?

Och ett handikapp har vi alltid kvar. Vi vet inte hur man ska uppföra sig. Vi kan inte otvunget prata strunt. Vi vet inte vilka bestick man ska ta först. Vi förstår inte att öppna dörrar och dra ut stolar. Vi kramas inte. Det är det bara utlänningar och överklass som gör. Ronny beskriver utmaningen att lära sig medelklassens erotiska språk. Kyssen var den stora stötestenen. Hur gör man?

Jag vet nu.

Referenser:

Ambjörnsson, Ronny (1996). Mitt förnamn är Ronny. Stockholm: Bonnier Alba

Linderborg, Åsa (2007). Mig äger ingen. Stockholm: Atlas

Persson, Leif GW (2011). Gustavs grabb. Albert Bonniers Förlag

 

Går det att styra med mål?

Inkvisitionen var känd för att med hårdhänta metoder tvinga fram erkännanden från kättare. Tortyren rättfärdigades eftersom den ledde fram till ett gott resultat – kättare avslöjades och kunde dömas: ”Ändamålet helgade medlen”. Den kinesiske kommunistledaren Deng Xiaoping uttryckte samma sak med att det inte spelar någon roll om en katt är vit eller svart, bara den fångar möss. Här handlade det om att privatisera statliga verksamheter. Det är också den bärande idén bakom läran om målstyrning som har slagit igenom närapå till hundra procent i de svenska kommunerna: Politikerna ska fatta beslut om mål och de anställda tjänstemännen i förvaltningen ska bestämma hur målen ska uppnås.

Läran om målstyrning har sitt ursprung i den privata tillverkande industrin i USA och var från början ganska olik dagens kommunalsvenska målstyrning. Den högsta ledningen bestämde företagets mål. Detta bröts sedan successivt ned och preciserades: Vad skulle varje avdelning göra för att bidra till att målet skulle uppnås? På den allra lägsta nivån i organisationen blev det rätt så detaljerat. Av de ursprungligen allmänt hållna målen blev det längst ned i organisationen detaljerade order.

Inkvisitionens tortyrkammare

När denhär läran har förts över till den offentliga sektorn – inte minst till kommunsverige – har det istället kommit att uppfattas som en frihetslära. Politikerna ska inte detaljstyra de anställda. De ska istället vägledda av sin yrkeskunskap fritt välja metoder att uppnå de politiska målen. Befrielsen från detaljstyrningens tvångströja kan vara ett skäl till varför målstyrningsidén har blivit så populär. Och sett från andra hållet – politikernas – uppfyller den drömmen om att man ska kunna styra en verksamhet eller en organisation utan att behöva kunna så förskräckligt mycket om den.

Deng Xiaopings svarta och vita katter är också en tilltalande bild; inkvisitionens och totalitära regimers rättfärdigande av alla medel däremot en mindre tilltalande baksida. Det har föreslagits att den rationalistiska målstyrningsläran tilltalar oss därför att den är en avbild av den förnuftiga människan: Hjärnan styr handen. Handen fladdrar inte omkring lite på egen hand och handen styr inte hjärnan. Attraktionskraften i sådana här bilder – de musfångande katterna och den viljestyrda handen – kan ha bidragit till att så gott som alla kommuner idag påstår att de tillämpar målstyrning.

Men vid en närmare granskning visar det sig att målstyrningsläran inte är oproblematisk. Forskningen i statsvetenskap och organisationsteori har hela tiden varit kritisk. Företagsekonomen Björn Rombachs bok ”Det går inte att styra med mål” var en riktig kioskvältare. Hans lärare Nils Brunsson menar att det rationella perspektivet mest finns i ”pratavärlden” medan det i ”göravärlden” går till på ett helt annat sätt. De mekanismer som gör det möjligt att frikoppla de båda världarna från varandra – prata från göra – kallar han ”hyckleri”.

Det är svårt att formulera mål

En uppsättning kritiska invändningar hänger ihop med svårigheten att formulera mål:

Det är inte alltid så lätt som man tror att skilja mål från medel. Det som ses som ett mål är ofta ett medel i uppnåendet av något mål på en högre nivå. Vad är t ex målet med gatubelysning. I förstone skulle man kunna tycka att målet är att det ska bli ljust på marken. Det kan man mäta med måttenheten lux som definieras som lumen (totalflöde av ljus) per kvadratmeter. Men ljust på marken har egentligen inget egenvärde, utan det är medel för att man ska uppnå en trygg miljö där folk inte blir överfallna och trafiksäkerhet. Men också färre överfall och säkrare trafik kan ses som medel för att man ska nå målet ”ett gott liv”. Mål på högre nivåer är vanligen de mest relevanta.

För att man ska kunna avgöra i vilken utsträckning målen uppnåtts måste de vara operationella – lätta att observera, helst mätbara i siffror. Det är av olika skäl svårt att formulera sådana mål:

·      Politiska beslut är ofta kompromisser. Ett sätt att åstadkomma kompromisser är medvetet luddiga formuleringar.

·      Det finns ofta ett samband mellan relevans och mätbarhet. Det mest relevanta är svårmätbart medan det mindre relevanta är lättmätbart

I medvetande om att vissa relevanta förhållanden är svårmätbara, nöjer man sig med det lättmätbara. Då blir styrningen skev – vissa verksamheter styrs med mål, andra styrs inte alls. Om det är så att styrningen är effektiv – de som ska styras följer signalerna – så blir ingen intresserad av att försöka uppnå relevanta men svårmätbara mål.

I politiken är man inte överens. Idéer står mot idéer. Intressen står mot intressen. Politik är ett sätt att hantera motsättningar och konflikter. Målstyrningsidén bygger på föreställningen att det finns konflikter och motsättningar om vilket mål man ska ha. Den politiska processen leder fram till en lösning av konflikterna och ett beslut. Däremot är inte medlen politiskt kontroversiella. Valet av medel kan därför överlåtas på förvaltningen. Ofta är det tvärtom. Alla är överens om målen medan det finns konflikter och motsättningar om hur de ska uppnås. Alla är t ex överens om att kommunen ska erbjuda bra barnomsorg. Däremot är det djupgående motsättningar om detta ska uppnås genom offentligt eller privat producerad förskola.

Deng Xiaoping

Om det ska vara någon mening med mål måste de avse något påverkansbart. Det räcker inte med att beskriva ett framtida önskat tillstånd. Man måste ha föreställningar om hur man ska nå dit. Målen kommer att innefatta föreställningar om medlen. Ett minimum är att man har mål som kommunen över huvud taget kan påverka.

Målstyrning stämmer inte med partipolitikens logik

Politiker och partier vill vinna val för att få makt. Medborgarna som väljer är intresserade av att ändra sakfrågor på olika sätt. Men det som medborgarna vill närmar sig det som politiker enligt målstyrningsläran inte ska syssla med. Få politiker har någonsin blivit kontaktade av medborgare som vill påverka en målformulering. Många har blivit kontaktade av medborgare som vill ha ett hål i gatan lagat.

Målstyrning förutsätter att ett och samma mål ska styra hela organisationen. Om man med organisationen menar också de politiska organen – styrelsen, nämnderna eller utskotten, så får man ett problem: Om majoriteten fattar beslut om mål. Hur ska oppositionen rimligen kunna låta sig bindas av detta mål som man egentligen inte delar?

Hur veta att målen uppnåtts?

De ibland med nödvändighet mindre precisa målen måste preciseras. Hur går detta till? Vem gör preciseringen och hur? Om preciseringen helt överlåts till förvaltningen – de som ska styras – hur ska vi då veta att de formulerar precisa och mätbara mål som stämmer med de mindre precisa politiska målen?

Man måste ha ett uppföljnings- och utvärderingssystem som gör det möjligt att se om man har haft styrkraft – blir resultaten annorlunda än de skulle ha blivit om man inte hade målstyrt?

En rad metodproblem sammanhänger med utvärdering. Vi kommer tillbaka till mätbarheten och tillgången till mätinstrument. Ännu svårare är det att isolera effekterna av den utvärderade verksamheten från hur det skulle ha blivit i alla fall (det kontrafaktiska referensalternativet). Om arbetslösheten i strid med målen ökar, så är det inte säkert att de verksamheter som haft till uppgift att bekämpa arbetslösheten har misslyckats. Utan deras insatser kanske det hade blivit ännu värre.

Om det inte är omöjligt så är det i alla fall svårt

Idéerna om målstyrning har slagit igenom på bred front inte minst i kommunsverige. Det är framförallt konsultbranschen som har drivit på den utvecklingen. Forskare i statsvetenskap, offentlig förvaltning, företagsekonomi och organisationsteori har varit kritiska. Målstyrningsläran har en hel del principiella svagheter: Hur ska man kunna skilja mål från medel? Politiska beslut måste ofta vara oprecisa men målstyrningsläran förutsätter precisa och mätbara mål. Ingen påverkas att uppfylla relevanta men svårmätbara ändamål. Det är ofta oenighet om medlen att uppnå målen. Politikerna kan då inte göra sig av med ansvaret att välja hur målen ska uppnås. Det är ingen mening med att formulera mål för sådant som kommunen inte kan påverka. Målstyrningsläran strider också mot politikens inneboende logik: Politiker och partier som vill vinna val måste ha makt över sakfrågorna, inte bara abstrakta målformuleringar. Målstyrningen har också praktiska problem: Vem ska precisera de luddiga politiska målformuleringarna? Hur ska man utvärdera verksamheten och hur ska man avgöra vad som hade hänt om inte den utvärderade verksamheten hade funnits?

Det är lätt att säga tulipanaros.

Att läsa mers

Brunsson, Nils (red.) (1986). Politik och ekonomi: en kritik av rationalitet som samhällsföreställning. Lund: Doxa

Bäck, Henry (2000). Kommunpolitiker i den stora nyordningens tid. 1. uppl. Malmö: Liber

Lantto, Johan (2005). Konflikt eller samförstånd?: management och marknadsreformers konsekvenser för den kommunala demokratin. Diss. Stockholm : Stockholms universitet

Rombach, Björn (1991). Det går inte att styra med mål!: en bok om varför den offentliga sektorns organisationer inte kan målstyras. Lund: Studentlitteratur

Mer om kommunsammanslagningar: Hur gick det för orter i nedlagda kommuner?

Är det till nytta för en ort att ha en egen kommun som en organisation som företräder orten utåt? Detta var en tes i mitt förra inlägg om kommunsammanläggningar. Med hjälp av befolkningsstatistik ska jag försöka närma mig den frågan. Det visar sig i det material som undersökts att det är ett stort ras i tillväxttakten för de tätorter som förlorade sina egna kommuner vid mitten av 1970-talet, alltså när sammanslagningarna ägde rum. Även andra orter utanför centralorterna minskade sin tillväxttakt, men inte lika mycket. Det är inget bevis, men siffrorna visar att tanken om nyttan med en egen kommun kan ha något för sig.

Som åskådningsexempel ska jag ta de tio kommunerna i Västmanlands län. I länets nuvarande område fanns vid början av förra seklet 59 kommuner. Som mest var det 60 kommuner. Under 1900-talets första hälft minskade antalet något genom inkorporeringar så att det 1950 strax före den första sammanslagningsreformen fanns 54 kommuner. Efter 1952 års reform var det bara knappt hälften – 24 kommuner kvar. När den andra indelningsreformen var helt genomförd 1974 var antalet dagens 10 kommuner.

SCB redovisar folkmängden i tätorterna under perioden 1960 – 1980, alltså under den tid den andra reformen genomfördes. I Västmanlands läns nuvarande område redovisar statistiken 50 tätorter. För några av dem saknas uppgifter för någon del av perioden. Orsaken kan vara att de vid något tillfälle har varit under SCB:s tätortsgräns på 200 invånare, eller att de smält samman med någon annan tätort. Dessa har jag tagit bort. Kvar finns då 29 tätorter. Tio av dessa är centralorter i de nuvarande kommunerna. De resterande 19 orterna fördelar sig så, att 11 ligger i kommuner som upphörde i samband med 1970-talets indelningsreform. Övriga 8 ligger i kommuner som fanns före reformen och som överlevde reformen.

Vi ska jämföra befolkningsutvecklingen i de två sista grupperna av orter under tiden kring 70-talets kommunsammanslagningar. Det visar sig då, att det i båda grupperna var en stark tillväxt under slutet av 1960-talet. I genomsnitt var befolkningen 1970 omkring 17 procent större än vad den hade varit 1965. Någon egentlig skillnad mellan de två typerna av tätorter var det inte. Under 1970-talet minskar tillväxttakten i alla de undersökta orterna, men särskilt kraftig är minskningen i de orter som låg i kommuner som lades ned i samband med reformen.

Om man jämför tillväxttakten under 70-talets första halva med motsvarande under 60-talets andra hälft så minskade tillväxten i orterna i de nedlagda kommunerna med i genomsnitt mer än 11 procentenheter. Motsvarande siffror för orter i kommuner som överlevde reformen var bara knappt 2 procentenheter. När vi rör oss fram mot slutet av 70-talet har skillnaden jämnats ut något, men det går fortfarande sämre för de orter som förlorade sin kommun i indelningsreformen.

Detta kan illustreras grafiskt med diagrammet nedan där de lila staplarna visar den genomsnittliga befolkningsutvecklingen (procentuell ökning eller minskning) under femårsperioder för elva tätorter som ligger i kommuner som lades ned i samband med den stora kommunreformen i början av 1970-talet. De blå staplarna visar motsvarande för åtta tätorter utanför centralorterna i kommuner som överlevde kommunreformen.