Klassresor

Soldater vid Jönköpings regemente

Nu har jag just slagit igen pärmarna på Leif GW Perssons bok ”Gustavs grabb”. Den ger en anledning att reflektera över klassresan. Gustavs grabb är inte den ende. Ett par exempel på klassreseböcker med särskild lyskraft är Åsa Linderborgs ”Mig äger ingen” och Ronny Ambjörnssons ”Mitt förnamn är Ronny”. Det finns skillnader. I förstone är det en skillnad i tiden. Ronny Ambjörnsson är född 1936, Leif GW Persson 1945 och Åsa Linderborg 1968. Det är över 30 år mellan Ronny och Åsa. Så det är väl rimligt att säga att de tillhör två olika generationer. Men i en annan mening tillhör alla tre samma generation. Ronnys pappa var svarvare, Leifs pappa var byggnadsarbetare. Åsas pappa var härdarmästare. De är alla tre första generationens invandrare från arbetarklassen.

I någon mening tillhör jag själv samma generation. Född 1947. Men: när jag var liten var min pappa valsverksarbetare vid bruket i Surahammar. Men han påbörjade själv klassresan. När jag var sex flyttade vi till Fagersta där Karl-Axel fått jobb som expeditör i Metalls avdelning 132. Sen satte han inte mer sin fot på verkstadsgolvet. Åtminstone inte för kroppsarbete. Men karriären fortsatte inom fackföreningsrörelsen. Som ombudsman i Metall var arbetarklassidentiteten en självklarhet för honom även om arbetet till sina yttre kännetecken var ett typiskt medelklassyrke.

Ordvitsen ”klassresa” handlar om oss som individer. Ronny, Leif och jag själv blev alla professorer. Åsa disputerade i historia och blev kulturchef på Aftonbladet. Det vi har gemensamt är att vi lämnade arbetarklassen bakom oss och trädde in i den intellektuella överklassens salonger. Och på den resan reste vi ensamma. Men egentligen betyder ju inte ”klassresa” individuell resa. På en riktig klassresa är det ju hela klassen som reser tillsammans. Och visst är det så. Under de här åren på 1900-talet gjorde klasserna i det svenska samhället väldiga klassresor. Och egentligen var vi – Ronny, Leif, jag själv och Åsa och alla de andra – bara ett slags spejare som sprang lite i förväg före klassen.

Man kan få ett perspektiv på den här omvandlingen om man går ännu en generation bak i tiden. Min farfar Karl Edvin föddes 1890 i ett soldattorp utanför Gränna i Småland. Hans pappa var indelt soldat, så det var en väldig barnskara (man vet ju hur soldaterna var). Efter en obetydlig skolgång skickades Karl Edvin med ångbåt till Rönninge på Södertörn för att arbeta som bonddräng. 1914 startade Surahammars bruk sin ångsåg och behövde rekrytera arbetskraft. Edvin var en av dem som nappade. Karl Edvin hade emigrerat. Från jordbruksproletariatet till industriarbetarklassen. Och från Småland till Västmanland. Till Småland kom han inte tillbaka förrän på 1960-talet när Karl-Axel hade köpt en Amazon.

Sonen Karl-Axel fick mer utbildning: Sju års folkskola, fortsättningsskola och Brunnsvik. Han kunde påbörja klivet ur arbetarklassen och in i ett slags medelklass eller kanske in i vad Marx och Engels kallade en arbetararistokrati. Det slutliga klivet ur arbetarklassen fick jag själv svara för: realskola, studenten på ett kommunalt gymnasium 1965, pol mag och så småningom 1979 disputerad på Stockholms Universitet och 1995 professor vid Göteborgs skola. Simsalabim från soldattorpet till lärostolen. Från jordbruksproletariatet via industriarbetarklassen och arbetararistokratin till den intellektuella överklassen.

Den här släkthistorien följer den svenska ekonomins förändringar. Vid förra sekelskiftet när Edvin var bonddräng var 50 procent sysselsatta i jordbruket. 1938 gick industrisysselsättningen om jordbruket. I mitten av förra seklet när våra fäder arbetade i industrin eller på byggen gjorde de sällskap med 40 procent av de sysselsatta svenskarna. Som mest sysselsatta tillverkningsindustri och byggnadsverksamhet 42 procent 1965. Sen gick det raskt utför till bara 26 procent vid millennieskiftet. Jordbruket med binäringar var i stort sett utplånat med bara 3 procent av sysselsättningen. Olika tjänstesektorer där professorerna befann sig sysselsatte 71 procent av befolkningen. Från jordbruksproletariat till manschettproletariat på 100 år. Se där de kollektiva klassresor på vars våg vi är några som har surfat.

Göteborgs Universitet, huvudbyggnaden Vasaparken

Avgörande för att vissa av oss kunnat ta oss förbi i kön var alldeles säkert utbildningsväsendets omvandling. Edvins dagar i skolan var lätt räknade och för Karl-Axel fanns bara Brunnsvik. När jag gick i skolan pågick omvandlingen från folkskola och läroverk till grundskola. Den åtskillnad mellan barn med olika klassbakgrund som förr skett efter fjärde klass hade flyttat upp till efter sjätte klass. Kommunala realskolor och gymnasier hade vidgat tillgången till utbildningsplatser från de mer restriktiva gamla Högre Allmänna Läroverken. När jag började på universitetet i mitten av 60-talet exploderade utbildningen. Väldiga horder med studenter vällde in. Det nya studiemedelssystemet var det sociala smörjmedlet. Det är den utvecklingen som de borgerliga nu vill rulla tillbaka: Nu ska arbetarungdomen återigen avskiljas från de med bättre bakgrund på ett tidigt skede för att få ta del av enklare yrkesutbildningar. Hågade klassresenärer ska växlas in på ett stickspår.

Vad var det som drev oss? När man läser Leif GW:s bok kan man tro att det bara var pengar. Men det är inte något som jag känner igen. Både Ronny, Leif GW och jag själv kom från ordentliga skötsamma arbetarhem. Ingen led någon nöd. Nöden må ha funnits i soldattorpet, men inte i arbetarhemmen i Göteborg, Stockholm eller Surahammar. För Åsa var det annorlunda. Men inte heller hon drevs av pengabegär. Och vad var det vi valde? Idéhistoria, kriminologi, statskunskap, historia. Vem har egentligen blivit rik på det?

Och ett handikapp har vi alltid kvar. Vi vet inte hur man ska uppföra sig. Vi kan inte otvunget prata strunt. Vi vet inte vilka bestick man ska ta först. Vi förstår inte att öppna dörrar och dra ut stolar. Vi kramas inte. Det är det bara utlänningar och överklass som gör. Ronny beskriver utmaningen att lära sig medelklassens erotiska språk. Kyssen var den stora stötestenen. Hur gör man?

Jag vet nu.

Referenser:

Ambjörnsson, Ronny (1996). Mitt förnamn är Ronny. Stockholm: Bonnier Alba

Linderborg, Åsa (2007). Mig äger ingen. Stockholm: Atlas

Persson, Leif GW (2011). Gustavs grabb. Albert Bonniers Förlag