Mer om kommunsammanslagningar: Hur gick det för orter i nedlagda kommuner?

Är det till nytta för en ort att ha en egen kommun som en organisation som företräder orten utåt? Detta var en tes i mitt förra inlägg om kommunsammanläggningar. Med hjälp av befolkningsstatistik ska jag försöka närma mig den frågan. Det visar sig i det material som undersökts att det är ett stort ras i tillväxttakten för de tätorter som förlorade sina egna kommuner vid mitten av 1970-talet, alltså när sammanslagningarna ägde rum. Även andra orter utanför centralorterna minskade sin tillväxttakt, men inte lika mycket. Det är inget bevis, men siffrorna visar att tanken om nyttan med en egen kommun kan ha något för sig.

Som åskådningsexempel ska jag ta de tio kommunerna i Västmanlands län. I länets nuvarande område fanns vid början av förra seklet 59 kommuner. Som mest var det 60 kommuner. Under 1900-talets första hälft minskade antalet något genom inkorporeringar så att det 1950 strax före den första sammanslagningsreformen fanns 54 kommuner. Efter 1952 års reform var det bara knappt hälften – 24 kommuner kvar. När den andra indelningsreformen var helt genomförd 1974 var antalet dagens 10 kommuner.

SCB redovisar folkmängden i tätorterna under perioden 1960 – 1980, alltså under den tid den andra reformen genomfördes. I Västmanlands läns nuvarande område redovisar statistiken 50 tätorter. För några av dem saknas uppgifter för någon del av perioden. Orsaken kan vara att de vid något tillfälle har varit under SCB:s tätortsgräns på 200 invånare, eller att de smält samman med någon annan tätort. Dessa har jag tagit bort. Kvar finns då 29 tätorter. Tio av dessa är centralorter i de nuvarande kommunerna. De resterande 19 orterna fördelar sig så, att 11 ligger i kommuner som upphörde i samband med 1970-talets indelningsreform. Övriga 8 ligger i kommuner som fanns före reformen och som överlevde reformen.

Vi ska jämföra befolkningsutvecklingen i de två sista grupperna av orter under tiden kring 70-talets kommunsammanslagningar. Det visar sig då, att det i båda grupperna var en stark tillväxt under slutet av 1960-talet. I genomsnitt var befolkningen 1970 omkring 17 procent större än vad den hade varit 1965. Någon egentlig skillnad mellan de två typerna av tätorter var det inte. Under 1970-talet minskar tillväxttakten i alla de undersökta orterna, men särskilt kraftig är minskningen i de orter som låg i kommuner som lades ned i samband med reformen.

Om man jämför tillväxttakten under 70-talets första halva med motsvarande under 60-talets andra hälft så minskade tillväxten i orterna i de nedlagda kommunerna med i genomsnitt mer än 11 procentenheter. Motsvarande siffror för orter i kommuner som överlevde reformen var bara knappt 2 procentenheter. När vi rör oss fram mot slutet av 70-talet har skillnaden jämnats ut något, men det går fortfarande sämre för de orter som förlorade sin kommun i indelningsreformen.

Detta kan illustreras grafiskt med diagrammet nedan där de lila staplarna visar den genomsnittliga befolkningsutvecklingen (procentuell ökning eller minskning) under femårsperioder för elva tätorter som ligger i kommuner som lades ned i samband med den stora kommunreformen i början av 1970-talet. De blå staplarna visar motsvarande för åtta tätorter utanför centralorterna i kommuner som överlevde kommunreformen.