Valet i Skinnskatteberg: Vänstern mot Moderaterna och Sverigedemokraterna

Nu har alla partier i Skinnskattebergs fullmäktige som också ställer upp i valet svarat på SVT:s valkompass. Det kan då vara intressant att se hur de grupperar sig. Till hjälp har jag tagit en analysteknik som kallas multidimensionell skalning. Jag har i tidigare inlägg beskrivit tekniken, som enkelt uttryckt går ut på att med hjälp av en tabell som visar alla parvisa avstånd rekonstruera ”kartan”.

Det visar sig att det går hyfsat att beskriva partiväsendet i Skinnskattebergs kommun med två dimensioner. Den viktigaste är en auktoritär, flyktingfientlig och anti-feministisk dimension. Här är resultaten inte överraskande: I den icke-auktoritära, flyktingvänliga och feministiska änden finns framförallt Vänsterpartiet. I motpolen återfinns Moderaterna och Sverigedemokraterna.

Den andra dimensionen är en mer traditionell vänster-högerdimension. Också här är det Moderaterna som står längst till höger och emot Vänsterpartiet. På vänster-högerskalan är det ett par resultat som överraskar: Liberalerna står relativt långt till vänster, medan Socialdemokraterna hamnar ganska långt högerut.

Även Centern och Sverigedemokraterna ser på bilden ut att hamna ganska lång vänsterut. Det stämmer dock inte om man skärskådar hur de har svarat på de olika frågorna. Orsaken är förmodligen att den tvådimensionella bilden skaver lite i passform. Det kan vara så att vi skulle ha behövt tre dimensioner för att bättre avspegla partiernas avstånd till varandra.

Partirymden i Skinnskatteberg

Den auktoritära dimensionen: Här står Vänstern mot Moderaterna och Sverigedemokraterna

Högerut i figuren finns de partier som kan beskrivas som auktoritära, flyktingfientliga och anti-feministiska. Mest markanta här är förstås Moderaterna och Sverigedemokraterna. De vill dra in bidragen till invandrare som inte deltar i SFI-undervisningen; de vill införa tiggeriförbud; SD vill förstås minska flyktingmottagandet medan Moderaterna är lite måttligare och undviker att svara på frågan; de tycker att bråkiga skolelever ska avskiljas till särskilda klasser; de är mot genuspedagogik i förskolan; de är emot kvotering i bolagsstyrelser och SD vill ha kommunal barnomsorgspeng som kedjar kvinnorna vid spisen. Men även Centern, Liberalerna och Socialdemokraterna intar en del av de auktoritära ståndpunkterna. Det gäller särskilt Centern som intar högerpositioner i tre av de sju frågorna och som avstår från att ha någon mening i en fråga.

Motpolen, vänsterut i figuren finns anti-auktoritära, flyktingvänliga och feministiska partier. Det handlar i första hand om Vänsterpartiet som är emot minskat flyktingmottagande, mot SFI-krav för bidrag, mot tiggeriförbud, mot avskiljning av stökiga elever, för genuspedagogik, mot barnomsorgspeng och för kvotering. Även Liberalerna och Socialdemokraterna drar åt det här icke-auktoritära hållet. Både Liberalerna och Socialdemokraterna tar samma ståndpunkter som Vänstern i fem av de sju frågorna.

Vänster-högerdimensionen: Här står Vänsterpartiet mot Moderaterna. Socialdemokraterna överraskar genom att positionera sig åt höger

Nedåt i figuren finns partier med vänsterpositioner. Det gäller förstås framför allt Vänsterpartiet som är för sextimmarsdag med bibehållen lön i äldreomsorgen, mot privatisering i äldreomsorgen, för att kommunen ska ordna mer billiga hyreslägenheter och att tillåta kommunen att konkurrera med privata aktörer. Men även Liberalerna instämmer i ett par av dessa frågor. Socialdemokraterna överraskar däremot genom en mer markant högerposition (alltså uppåt i figuren). Socialdemokraterna är entusiastiskt för privatisering i äldreomsorgen och avstår från att ha någon åsikt alls i de övriga vänster-högerfrågorna.

I den högra motpolen (uppåt i figuren) återfinns förstås framförallt Moderaterna som svarar precis omvänt mot Vänsterpartiet: Mot sextimmarsdagen, för privatisering, mot hyreslägenheter och mot kommunens möjligheter att konkurrera med de privata.

De tydliga alternativen

Det är framförallt två tydliga alternativ som lyser igenom i den här analysen. Den som är anti-auktoritär, positiv till flyktingar och invandrare och feminist bör rösta på Vänsterpartiet. Den väljare som föredrar hårdare tag, är emot flyktingar och invandrare och mot feminismen kan lägga sin röst på Moderaterna eller Sverigedemokraterna. De tre övriga partierna Socialdemokraterna, Centern och Liberalerna har intar mer problematiska och diffusa positioner.

En teknisk anmärkning

Analysen bygger på svaren på 16 frågor i SVT:s valkompass. Ytterligare ett par frågor ställdes, men har uteslutits eftersom de partivisa svaren inte redovisas. Svaren har kodats 1=mycket dåligt förslag, 2=ganska dåligt förslag, 3=hoppat över frågan, 4=ganska bra förslag och 5=mycket bra förslag.

Datamatrisen har transponerats och korrelationer (Pearson) har beräknats för samtliga 15 parvisa partirelationer. Korrelationerna har betraktats som likhetsmått, d v s 1=partierna svarar helt lika och -1=partierna svarar helt olika. Korrelationsmatrisen har därefter använts som input i en multidimensionell skalning. Analysprogrammet Minissa i statistikpaketet MicrOsiris har använts.

Passformsmåtten (goodness-of-fit) är Guttman-Lingoe’s coefficient of alienation = 0,05048 och Kruskals stresskoefficient = 0,02941. Enligt Guttman (1968) är modellen bra om dessa mått är under 0,1, vilket dock inte hindrar att den här återgivna modellen har visa brister (se texten ovan) som kanske hade avhjälpts med fler dimensioner. Jag har här avstått från fler dimensioner av pedagogiska skäl.

Referens:

Guttman, Louis 1968 ”A General Nonmetric Technique for Finding the Smallest Coordinate Space for a Configuration of Points” Psychometrika 33: 469-506

Praeterea censeo

Fascistkramare borde skämmas. Och avgå.

Roteringen av politiker: Karusellen snurrar vidare

Det har framförts ytterligare önskemål om politiker att rotera. Jag började ju med de dåvarande socialdemokratiska partiledarkandidaterna Damberg, Juholt och Österberg samt med vänsterledaren Ohly som referenspunkt. Läsarna vill nu gärna ha med Jonas Sjöstedt som ofta omtalas som en alternativ vänsterledarkandidat och med de som språkrörskandidater lanserade Gustav Fridolin och Mikaela Valtersson, gammal bekant från kommunalpolitiken i Upplands Väsby.

Om man lägger till Fridolin, Sjöstedt och Valtersson i skalningsanalysen blir bilden vid första anblick alldeles annorlunda. Höger tycks bli vänster. Men det är skenet som bedrar. Kom ihåg att skalningsanalysens dimensioner egentligen inte har någon innebörd utan måste tolkas. Och det visar sig ånyo att det finns en axel med Damberg i ena änden och Ohly i den andra. Längs denna Damberg-Ohly-dimension, som bara kan tolkas som en höger-vänsterdimension radar de sju politikerna upp sig: Ohly – Sjöstedt – Fridolin – Juholt – Valtersson – Österberg – Damberg.

En linje i rät vinkel mot Damberg-Ohly-dimensionen får Valtersson i ena ändpunkten och Österberg nära den andra. Ranfordningen längs Valtersson – Österberg-dimensionen blir Valtersson – Fridolin – Damberg/Ohly – Juholt – Sjöstedt – Österberg. Denna andradimension som jag tidigare tolkade som en NPC-dimension med miljöpolitik och jämställdhetspolitik som karaktärsdrag har nu fått en tydligare miljöpolitisk prägel. Det är framförallt inställningen till de miljöpolitiska frågorna som skapar det stora avståndet mellan Mikaela Valtersson och Sven-Erik Österberg.

Om man ska dra några politiska slutsatser av analysen är det väl att förutsättningarna för ett framtida rödgrönt samarbete är goda med Håkan Juholt som sosseledare och Valtersson och Fridolin som Mp-språkrör. Förmodligen har möjligheterna till och med ökat. Mona Sahlins position är okänd men hon befann sig säkert närmare Damberg än Juholt. Om Vänstern byter partiledare till som föreslagits Jonas Sjöstedt ökar möjligheterna ytterligare.

Sju rödgröna politiker. Multidimensionell skalning av data från "Valpejl". Klicka på bilden för större bild.

Politik och matematik 3: Kruskals dimensioner

Det är en vanlig föreställning både i statskunskapen och i den allmänna politiska debatten att partierna kan ordnas i rummet. Vanligast är föreställningen om en höger-vänsterskala som partierna radas upp efter, men det är inte heller ovanligt att man pratar om åtminstone ytterligare en dimension. Vilken denna är brukar variera från tid till annan.

Hela idén om en sådan här rumslig ordning mellan partierna bygger på en föreställning om att partierna befinner sig olika långt från varandra. En del är nära varandra medan andra är långt från varandra. Nu finns det ju förstås närhet och avstånd i olika avseenden. Ett skulle kunna vara partiernas ståndpunkter i olika sakfrågor. De som för det mesta intar samma ståndpunkter är nära varandra och de som oftast tycker olika är långt från varandra. Ett annat avseende skulle kunna vara väljarnas attityder. Om väljarna tycker ungefär lika mycket om två partier ligger de nära varandra. Ytterligare aspekter är tänkbara, t ex vilka partier som samarbetar med varandra eller väljarströmmar mellan partierna. Här ska jag diskutera en teknik för att utifrån någon sorts mått på likhet/närhet kontra olikhet/avstånd rekonstruera en rumslig bild. Exemplet som ska användas är en genomgång av partiernas valplattformar som gjorts inom det internationella forskningsprogrammet om partimanifest (The Manifesto Project). Partierna är alltså lika/nära eller olika/avlägsna med avseende på i vilken utsträckning de på ett positivt eller negativt sätt tar upp olika politiska frågor.

Även om de olika aspekterna (t ex ståndpunkter, väljarattityder, samarbeten, väljarströmmar, partiprogram o s v) troligen är relaterade till varandra ger de förmodligen lite olika bilder. Från detta tänkte jag bortse här, eftersom vi framförallt ska se på en teknik att rekonstruera den rumsliga avbildningen av partisystemet.

Joseph Kruskal föddes 1928 i en verkligt matematiskt begåvad familj. Hans båda bröder David och William blev liksom Joseph professorer i matematik. Kanske kom matematikgenen från mamman Lilian Rose Vorhaus Kruskal Oppenheimer som lanserade på 50-talet origami i amerikansk TV. Hon betraktas som en verklig pionjär i USA för origami (den japanska pappersvikningskonsten). Davids fru Laura är fortfarande ett stort namn i amerikansk origami.

Josephs metod för multidimensionell skalning bygger på att man har en avståndsmatris. Tänk på en sån som ibland finns i kartböcker, där man i en tabell kan se avståndet mellan alla olika städer. Metodens syfte är att utifrån avståndsmatrisen kunna konstruera kartan. Vi startar alltså med en matris med alla avstånd mellan partierna. Sen prövar vi med en rumslig konstellation – d v s man prickar in partiernas positioner på ett papper. Så mäter man avstånden i bilden och får en ny avståndsmatris. I nästa steg jämförs denna avståndsmatris med den ursprungliga, ”verkliga”. De kommer förstås inte att stämma överens. Därför flyttar man lite på punkterna på pappret och gör om jämförelsen. Om det blev bättre fortsätter man åt samma håll. Sådär fortgår proceduren ända till det inte längre går att få bättre överensstämmelse. Som mått på överensstämmelsen konstruerade Kruskal ett mått som han kallade ”stress”. Det gäller alltså att pröva sig fram tills man hittar en bild med så låg stress som möjligt.

Det kan finnas olika orsaker till att det blir stress. En kan vara att det i själva verket finns fler dimensioner än två. Tänk på kartan: Terrängen har ju egentligen tre dimensioner. Den tredje är höjden över havet, men kartan projicerar detta i två dimensioner. En annan kan vara att det finns olika uppfattningar om närhet/likhet. En etnicitetsforskare som ville kartlägga hur man såg på olika invandrargrupper upptäckte att svenskarna tyckte att greker och turkar var väldigt lika varandra (låg nära varandra) medan greker och turkar tyckte att det var en ohyggligt stor skillnad (avstånd) dem emellan.

I bilden har vi kört in ett stort antal frågor om valmanifesten inför 2010 års val i en multidimensionell skalning. Det tycks finnas två dimensioner (stress är väldigt lågt, praktiskt taget noll). Den enas ändpunkter är Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna, med alla de andra partierna mitt emellan. Den andra dimensionen har socialdemokraterna i den ena änden och lite märkligt Miljöpartiet och Centern i den andra. Alla övriga befinner sig någonstans i mitten på den skalan. Man skulle kunna tänka sig att den första dimensionen är en höger-vänsterdimension medan den andra kanske är en grön-grå dimension. Andra tolkningar är möjliga. Lite uppseendeväckande är kanske att den rödgröna alliansens partier programmässigt befinner sig väldigt långt från varandra – i ytterpunkterna av den fyrkant som bildas av dimensionernas ändpunkter, medan åtminstone tre av den borgerliga alliansens partier klumpar ihop sig nära varandra i mitten.

Multidimensionell skalning av svenska partiers valprogram 2010. Klicka för större bild!