Vem ska bli Vänsterns partiledare?

Hans Linde, Rossana Dinamarca, Jonas Sjöstedt och Ulla Andersson

Det har varit storslakt på partiledare efter valet. Det har framförallt gällt valets förlorare. Mona Sahlin var först att ryka och efter väldiga konvulsioner kom Håkan Juholt in. Maud Olofsson tvingades så småningom också att kasta in handduken. Göran Hägglund är under stark press och kan tvingas avgå. Maria Wetterstrand och Peter Eriksson i Miljöpartiet är utbytta som språkrör, men av andra skäl: här handlar det snarare om Miljöpartiets rotationsprincip. Nu har också Lars Ohly tvingats ge upp.

I Ohlys fall är det uppenbart att det är den borgerliga kommunistjaktskampanjen som äntligen bär frukt. Ohly har fått kommunistetiketten fastkletad och det har inte varit möjligt att få bort den. Hela kommunistdiskussionen är förstås intellektuellt djupt ohederlig. I marxistisk terminologi står kommunismen för ett utopiskt framtidssamhälle där materiellt överflöd har gjort behovet att hushålla överflödigt: arbetsdelningen och därmed klasserna upphör och fördelningen kan ske enligt principen ”av var och en efter hans förmåga och åt var och en efter hans behov.” Något kommunistiskt samhälle har aldrig existerat och inte ens de östeuropeiska stater som före 1990-talet styrdes av kommunistiska och motsvarande partier gjorde gällande att kommunismen hade genomförts.

I början av sin partiledarkarriär vägrade Ohly att sluta kalla sig kommunist. Jag utgår från att han då menade att han hade den utopiska kommunistiska visionen, och inte att han var anhängare av de östeuropeiska partidiktaturerna. Men borgarna och deras press har varit som blodiglar. Det har inte varit möjligt att tvätta bort diktaturens märke från Lars Ohly som därmed blev en belastning för Vänsterpartiet. Om partiet ska överleva måste Ohly helt enkelt bort.

Nu uppträder fyra partiledarkandidater. Favorit är Jonas Sjöstedt. För att det feministiska partiet inte ska sakna en kvinna i partitoppen föreslås av många också ett delat partiledarskap med Ulla Andersson som kvinnlig partiledare. På banan finns också de yngre kandidaterna Rossana Dinamarca och Hans Linde.

I samband med valet för ett drygt år sedan gjorde Sveriges Radio och Sveriges Television en enkät med riksdagskandidaterna. Denna ”Valpejl” skrev jag om i inlägg i anslutning till valet och i anslutning till socialdemokraternas partiledarval. Det kan vara intressant att ta fram de gamla enkätsvaren för att se hur de fyra kandidaterna till Vänsterns partiledarskap positionerar sig.

För det första kan man konstatera att det inte är några stora skillnader mellan de fyra, och framförallt inte när det gäller de ekonomiska och sociala politikområden som är kärnan i politikens vänster-höger-dimension. Det går alltså knappast att peka ut någon eller några av dem som speciella vänster- eller högerkandidater. Men skillnader finns på andra politikområden.

Mest lika varandra är Rossana Dinamarca och Hans Linde och mest olik de övriga tre är Jonas Sjöstedt. Här är en sammanställning av svaren på de frågor där det är störst skillnader mellan de fyra partiledarkandidaterna:

	Ulla Andersson	Rossana Dinamarca	Hans Linde	Jonas Sjöstedt
Licensjakt på varg	Mycket bra	Mycket dåligt		Ganska dåligt
Förbjud lärare ha slöja	Vet ej	Mycket dåligt		Ganska bra
Sluta exportera vapen	Mycket bra			Ganska dåligt
Återinför värnplikten	Ganska bra	Mycket bra		Ganska dåligt
Fri nedladdning	Mycket bra			Ganska bra
Ej bistånd till odemokratiska länder	Ganska dåligt	Ganska bra	Mycket dåligt	Ganska dåligt
Mer pappaledighet	Mycket bra	Ganska bra	Mycket bra	Ganska bra
Fri entré till museer	Ganska bra		Mycket bra
Mer trängselavgifter	Ganska bra		Mycket bra
Satsa på snabbtåg	Ganska bra	Mycket bra		Ganska bra
Högskolebehöriget på alla gymnasieprogram	Ganska bra	Mycket bra		Ganska bra

Med rött = vanligaste svar bland alla V-riksdagsledamöter

Jonas Sjöstedt sticker av både från de tre andra kandidaterna och från Vänsterns riksdagsgrupp framförallt i tre frågor. Till skillnad från gruppen och till skillnad från både Dinamarca och Linde tycker han att det är ett bra förslag att lärare ska förbjudas bära slöja i skolan. Partigruppen och alla de övriga kandidaterna tycker att det är ett mycket bra förslag att stoppa svensk vapenexport. Det tycker inte Sjöstedt. Han vill heller inte som partigruppen och de övriga kandidaterna återinföra den allmänna värnplikten.

Övriga kandidater avviker mindre: Ulla Andersson tycker till skillnad från partigruppen och de tre övriga kandidaterna att det är mycket bra med licensjakt på varg. Rossana Dinamarca tycker till skillnad från gruppen och de andra partiledarkandidaterna att det är en bra idé att stoppa svenskt bistånd till odemokratiska regimer.

Roteringen av politiker: Karusellen snurrar vidare

Det har framförts ytterligare önskemål om politiker att rotera. Jag började ju med de dåvarande socialdemokratiska partiledarkandidaterna Damberg, Juholt och Österberg samt med vänsterledaren Ohly som referenspunkt. Läsarna vill nu gärna ha med Jonas Sjöstedt som ofta omtalas som en alternativ vänsterledarkandidat och med de som språkrörskandidater lanserade Gustav Fridolin och Mikaela Valtersson, gammal bekant från kommunalpolitiken i Upplands Väsby.

Om man lägger till Fridolin, Sjöstedt och Valtersson i skalningsanalysen blir bilden vid första anblick alldeles annorlunda. Höger tycks bli vänster. Men det är skenet som bedrar. Kom ihåg att skalningsanalysens dimensioner egentligen inte har någon innebörd utan måste tolkas. Och det visar sig ånyo att det finns en axel med Damberg i ena änden och Ohly i den andra. Längs denna Damberg-Ohly-dimension, som bara kan tolkas som en höger-vänsterdimension radar de sju politikerna upp sig: Ohly – Sjöstedt – Fridolin – Juholt – Valtersson – Österberg – Damberg.

En linje i rät vinkel mot Damberg-Ohly-dimensionen får Valtersson i ena ändpunkten och Österberg nära den andra. Ranfordningen längs Valtersson – Österberg-dimensionen blir Valtersson – Fridolin – Damberg/Ohly – Juholt – Sjöstedt – Österberg. Denna andradimension som jag tidigare tolkade som en NPC-dimension med miljöpolitik och jämställdhetspolitik som karaktärsdrag har nu fått en tydligare miljöpolitisk prägel. Det är framförallt inställningen till de miljöpolitiska frågorna som skapar det stora avståndet mellan Mikaela Valtersson och Sven-Erik Österberg.

Om man ska dra några politiska slutsatser av analysen är det väl att förutsättningarna för ett framtida rödgrönt samarbete är goda med Håkan Juholt som sosseledare och Valtersson och Fridolin som Mp-språkrör. Förmodligen har möjligheterna till och med ökat. Mona Sahlins position är okänd men hon befann sig säkert närmare Damberg än Juholt. Om Vänstern byter partiledare till som föreslagits Jonas Sjöstedt ökar möjligheterna ytterligare.

Sju rödgröna politiker. Multidimensionell skalning av data från "Valpejl". Klicka på bilden för större bild.