Nationalism och demokrati är oförenliga

Jag har just läst ut Göran Rosenbergs Det förlorade landet. Det är en märklig bok. Till en början får vi följa det judiska folket från uttåget från Egypten och till det tidiga 1900-talet. Hur såg man på förhållandet mellan Gud och hans utvalda folk? Templets förstörelse av Herodes år 70 inledde den tid då det judiska folket spreds över Europa, men även Nordafrika och Mellersta Östern. Den tvåtusenåriga exilen, den judiska diasporans tid, kom.

Under den långa exilen fanns alltid målet att kunna återvända till Palestina – landet som Gud lovat dem, och som flöt av mjölk och honung. Judarna väntade också på Messias. Messias är en ättling till kung David som leder återvändandet till det förlovade landet. Historien visar ett myller av pretendenter på Messiasrollen. Att som oinvigd försöka följa denna historia gör att man får yrselkänslor. Detta kände jag redan då jag läste Olga Tocarczuks Jakobsböckerna, som handlar om den polsk-judiske sektgrundaren Jacob Frank på 1700-talet, en messiansk inkarnation av den självförklarade Messias Sabbatai Zevi, som Frank mött i Saloniki. När också frankisterna dyker upp hos Rosenberg, kunde jag dra en lättnadens suck. Jacob Frank och frankismen hade jag ju läst tusen sidor om hos Tokarczuk.

Efter denna långa, och för oss utomstående icke-experter högst förvirrande historieskrivning, kommer Rosenberg till 1960-talets Israel. Under tre år går han på gymnasiet i Tel Aviv, och han lär sig rollen som israelisk pionjär. Detta var fortfarande arbetarsionismens tid. Judar skulle bosätta sig i Palestina och bygga ett socialistiskt samhälle som baserades på kollektivjordbruk (kibbutzer). Detta var under den era då Israel framstod som ett socialistiskt ideal. Arbetarpartiet Mapai styrde. Fackföreningsrörelsen Histadrut var mäktig. De strängt kollektivistiska kibbutzerna fick ”öknen att blomma”. Man kan förstå den fascination som inte minst svenska socialdemokrater och fackföreningsmän och –kvinnor kände inför Israel.

Men det israeliska samhället, politiken och idealen förändrades: Den revisionistiska sionistiska rörelsen som funnits redan under mellankrigstiden och från staten Israels grundande växte till sig och har sedan 1970-talet kommit att dominera israelisk politik. Denna högerrörelse, som tidigt hade klara beröringspunkter med fascismen har betonat staten Israels territoriella expansion och militär styrka. Motståndare har bekämpats, ibland med våld. Den socialdemokratiske premiärministern och fredspristagaren Yatzhik Rabin mördades 1995 av en högerextremist. 1948 mördades FN-sändebudet Folke Bernadotte av den högerextrema Stern-ligan, som av högerpolitiker senare hyllats som betydelsefull för staten Israels tillkomst.

Nu var inte Palestina det ”land utan folk” som tilldelades ”folket utan land”. Där fanns redan palestinier (eller araber som dom kallas i Israel). Sionisternas ursprungliga idé om att judaiseringen framförallt skulle ske genom köp av land, visade sig snart otillräcklig. Det var inte ovanligt att våld kom till användning. Och genom att förklara att en palestinsk by måste stängas av säkerhetsstrategiska skäl fördrevs befolkningen. Byn blev därmed land utan ägare, och staten kunde överta den. Dagens militanta, och av staten skyddade, bosättare på den ockuperade Västbanken, fullföljer politiken.

Om detta visste den unge gymnasisten Göran Rosenberg inget. Han visste inte om högerterrorismen. Han visste inte om hur ”araberna” tvingades bort från sin mark. Varken han eller hans generationskamrater ägnade egentligen ”araberna” en tanke. Han uppfylldes av kärlek och beundran för den nya dynamiska staten, men även av dess tusenåriga historia. Så byggdes en nationell identitet med den israeliska staten. Processen var inte ny och uppfunnen av staten Israel. Så konstrueras alla nationella identiteter. Berättelsen om en storartad gemensam historia konstrueras.

Åter i Sverige och vuxen börjar dom mörka fläckarna i Israels historia att uppdagas för Rosenberg. Han engagerar sig i Palestina-rörelsen. Av israeler och många judar börjar han kallas ”självhatare” – en jude som hatar judar. Dom svenska myndigheterna uppskrämda av palestinska terroristaktioner börjar bevaka honom. Han har Säpo och IB i hälarna, och troligen i maskopi med Israels säkerhetstjänster.

Det finns en slutsats som Rosenberg inte uttryckligen drar, men som jag själv finner ligger nära till hands: Nationalism på etnisk eller påstått rasmässig grund är oförenlig med demokrati. Nationalismen bygger på sambandet mellan nation och stat. Varje nation har en stat, vars huvuduppgift är att skydda och stärka nationen. Men vad är en nation? Det idag vanliga synsättet är att nationen bygger på etnicitet, d v s en samhörighet baserad på likheter i språk, kultur, religion och en berättelse om en gemensam historia. En mer essentiell definition är den som bygger på genetiska likheter, utseende, hudfärg, ”judens krokiga näsa”. Rasism är ett uttryck för en sådan essentiell etnicitet. Hur man än bestämmer etniciteten så förväntas man känna samhörighet och lojalitet med andra med samma etnicitet. En sådan samhörighet är vad den irländsk-amerikanske statsvetaren Benedict Anderson kallade en imagined community (en ”föreställd” eller varför inte en ”inbillad” gemenskap). Man kan inte känna alla andra medlemmar av nationen. Därför måste vi föreställa oss att det finns en gemenskap. Därför är alltid nationen och etniciteten konstruerade. Om dom inte bygger på genetiken (rasism) är dom av människor konstruerade begrepp.

Nationalismen i Sverige

Sverigedemokraterna sluter upp bakom den här definitionen av svenskhet. ”Sverigedemokraterna definierar den svenska nationen i termer av lojalitet, gemensam identitet, gemensamt språk och gemensam kultur.” (Principprogram 2019). Den som inte känner denna lojalitet och identitet, som inte behärskar och använder det svenska språket, den som inte delar den svenska kulturen är inte svensk. Samma principprogram deklarerar dock att man kan bli ”svensk” om man assimilerar sig: ”Som assimilerad till den svenska nationen räknar vi den med icke-svensk bakgrund som talar flytande svenska, uppfattar sig själv som svensk, lever i enlighet med den svenska kulturen, ser den svenska historien som sin egen och känner större lojalitet med den svenska nationen än med någon annan nation”. Annars är man inte svensk.

Det är också enligt SD problematiskt om det finns flera nationer inom samma land:

Folkstyret [riskerar] i längden […] att bli mycket problematiskt att upprätthålla i en stat som bebos av flera folk, där det inte råder konsensus om vilka som skall räknas till folket och där det kanske inte ens förekommer en gemensam arena för debatt eftersom invånarna i staten inte talar samma språk.

I sitt principprogram slår SD också fast att det finns en direkt koppling mellan nationen (alltså ”svenskarna”) och staten:

Sverigedemokraterna anser att staten är nödvändig för att på ett effektivt sätt kunna administrera nationens inre liv […] i kraft av sitt våldsmonopol skydda nationen mot inre och yttre hot. […] staten […] implementerar […] nationens vilja. […] Till statens kärnuppgifter räknar vi alla frågor som rör nationens säkerhet och oberoende, […] samt värnandet av nationens historiska arv och kulturella särart.

Där det står ”nationen” kan man med SD:s definition istället skriva ”svenskarna”. Dom som bor i landet men inte är svenskar med SD:s definition ingår inte i ”nationen”. För dom är staten alltså inte till.

Idealet är alltså ett folk (nationen, svenskarna) en stat. Men hur ska detta åstadkommas? Hur ska man hindra att det finns flera nationer inom landet? Det är ju som partiet ser det ”i längden mycket problematiskt”. Partiet har ansett sig tvunget att acceptera att dom fem nationella minoriteterna (judar, romer, samer, sverigefinnar och tornedalingar), trots att dom inte är svenskar och alltså inte ingår i nationen (jämför Björn Söders famösa uttalanden om att samer och judar inte är svenskar), ska ha fulla medborgerliga rättigheter. Annorlunda är det med invandrarminoriteterna. Om dom inte är beredda att assimilera sig, tala flytande svenska, leva enligt svensk kultur och känna lojalitet med den svenska nationen, är dom inte delar av nationen och därmed ett problematiskt inslag.

Den nya s k ”strama flyktingpolitiken” som på olika sätt är ämnad att avskräcka från att söka skydd i Sverige, och som SD drivit fram är ett sätt att åtminstone hejda tillväxten av ”problematiska” andra nationer i Sverige. Deportationer av oönskade, ibland åstadkomna genom att auktoritära hemlandsregimer mutas, är ett sätt att minska de osvenska inslagen. Vandelsutredningen förslår att den som inte lever på ett godtagbart sätt ska kunna avlägsnas. Stora ekonomiska bidrag betalas för att bli av med ”frivilliga” återvändare. Den med dubbelt medborgarskap ska kunna fråntas sitt svenska medborgarskap. Orimliga krav ställs på arbetskraftsinvandrare. Så ska den svenska nationen renas. Lössen ska skakas ur den blågula fanan.

Än så länge har den nationella högern, åtminstone i sina städade parlamentariska former, avhållit sig från massdeportationer och dödligt våld. Men det gäller inte den svans som lever i symbios med kostymhögern. Här frodas våldet, inte minst det dödliga våldet.

Hur illa det kan gå med en stat på etnisk grund visar förstås SD:s föregångare den tyska nazismen, och sorgligt nog också den israeliska stat som Göran Rosenberg så ingående beskriver. Massförflyttningar har under hela uppbygget av den israeliska staten stått på dagordningen, i dessa yttersta dagar påhejat av Donald Trumps idé att deportera Gazas invånare för att istället bygga upp ett lukrativt semesterparadis.

Det kan tyckas vara en lång och krånglig väg för att komma fram till slutsatsen. Men tanken växte sig stark när jag läste Rosenbergs bok. Även med dom mest vällovliga syften visar det sig att idén om en etniskt ren stat inte går att förena med demokrati. Jag tar risken att bli beskylld för antisemitism. Men den delar jag i så fall med Göran Rosenberg, och en rad judar och israeler, som tar avstånd från sionismen. Och det har också känts viktigt att framhålla att den svenska extremhögern, Sverigedemokraterna, och dess terrorsvans tänker i grunden som både nazister och sionister. Och sitt välstädade yttre lever SD i symbios med den mordiska svansen.