Julmaten färdig

Nu är årets julbrännvin klart, kryddat och avsmakat. Här är receptet:

En rejäl nypa kummin

Några bitar torkat pomeransskal

Ungefär en deciliter brännvin

Ungefär en deciliter arrak

Spädes med brännvin till lämplig smak.

Vi ligger lite lågt med julmaten i år. Det här får räcka som julmat.

Årets julbord avätet

Hotell Gillet i Gamla Stan, Köping

Nu har vi avätit årets julbord. Vi har prövat en ny lösning på snapsproblemet. Julbord utan snaps är svårt att föreställa sig och inlagd sill utan snaps räknas egentligen inte som mat. Men om man bor som vi är det svårt att lösa utan att behöva köra bil. Vi har prövat VL:s 500-buss till Karmansbo herrgård. Det gick sådär. Vi har prövat taxi till och från Magasinet i Gisslarbo (på den tiden det fanns). Det gick bra, men vi var tvungna att muta taxichauffören för att köra en så ovanlig sträcka. "Varför ringer ni till oss?" sa de när vi ringde Taxi i Köping. Och resan kostade mångdubbelt mer än julbordet.

Årets eleganta lösning erbjöds av hotell Gillet i Köping som hade ett julbordspaket om 750 kronor per person innefattande julbord, övernattning och frukost. Det gick bra. Julbordet var inte någon rekordhöjdare men helt okej. Särskilt skulle jag vilja framhålla som lyckade rätter en kaviarströmming och så den rundrökta ålen. Den var så fet, mjäll och god att man skulle tro att det hade varit en fartygsolycka! Det var mumsfilibaba det. Den inkokta laxen var väl lite smaklös och dopp-i-grytan saknades, men något äckligt kunde vi inte hitta. Överlag godkänt för maten.

Efter maten kunde vi stappla den korta vägen till det fina dubbelrummet, få av oss de nu ganska klämmande kläderna och titta på "På spåret". Inkan somnade utan att få reda på vilka som vann. "Jag tror att jag svimmade", sa hon på morron. Men jag tror att det bara var paltkoma.

Sammanfattningsvis tycker jag det var en mycket lyckad lösning på glesbygdens julbords- (och snaps-)problem.

Internationell expertgrupp: Behåll skogsutbildningen i Skinnskatteberg

SLU:s skogsmästarskola i Skinnskatteberg

I våras föreslog en byråkratutredning att SLU:s (Sveriges Lantbruksuniversitet) skogsmästarutbildning (http://backbergslagen.blogspot.se/2012/04/hotet-mot-skogsutbildningen-i.html) skulle flyttas från Skinnskatteberg till Uppsala. Det blev protester från studenter, anställda, skogsbranschen, politiker och kommunerna i norra Västmanland. Universitetsstyrelsen tog inte ställning utan överlämnade förslaget för vidare utredning till en internationell expertgrupp. Expertgruppens rapport är nu färdig och förslaget är att utbildningen ska vara kvar i Skinnskatteberg.

Utredningen uttalar sig mycket positivt om skogsmästarutbildningen i Skinnskatteberg och om Skinnskatteberg som utbildningsort:

Skinnskatteberg is a very unique institute and closely connected to the surrounding society and the forest industry. Its education is very important for the forest industry and attractive to the students. Also the employment situation of the graduates is very good. The education is functioning well and is cost-effective. It’s no doubt that the programme is needed and that Skinnskatteberg is the best place for that education.

Det uppges att SLU:s styrelse ska fatta definitivt beslut den 18 december. Med tanke på expertgruppens starka formuleringar förefaller det orimligt att styrelsen skulle kunna fatta något annat beslut än att bibehålla utbildningen i Skinnskatteberg.

De skånska barnbarnen

Ruben

Ruben och morfar

Julian och en legorobot

Emi och Julian...

...i snöbollskrig

Trafikkollapsen den femte december

Vi har varit i Lund några dar för att morsa på barnbarn. Mer om det i nästa inlägg. Här ska jag uppehålla mig vid den underbara tågresan. Ja, på vägen ner gick det som på räls. Hem var det värre. Det började med halvannan timme försenad avgång från Lund. Skälet som uppgavs var att man vid avfärd från Köpenhamn hade upptäckt att ”tåget hade gått sönder”. Man fick därför invänta nästa tåg från Stockholm som det gick att lägga vantarna på.

Den försenade avresan medförde att vi bytte till UVEN i Norrköping två timmar senare än planerat. Sen tillstötte snöväder. Ju längre norrut vi kom desto sämre gick det. I högtalarutrop fick vi veta att det var Trafikverkets fel eftersom de inte kunde hålla växlarna rena och signaler fungerande. Till Västerås kom vi slutligen omkring klockan fem (istället för 14:25). Här kollapsade hela systemet. Först uppgavs att det skulle komma ett tåg till Köping och vidare västerut kl 17:55. Så småningom ändrades detta till 19:10.

Vi och många andra som skulle till Köping, som hade väntat på Västerås C i sisådär tre timmar, bestämde oss för att pröva VL:s landsvägsbuss 115 istället. Den tar visserligen en timme på sig mellan Västerås och Köping att jämföra med tågets 16 minuter. Men det är ändå snabbare än tåget, eftersom tåget är fiktivt och bara på låtsas.

Också buss 115 var försenad sisådär en kvart. Vi var en ganska stor skara som huttrande i snålblåst, tio minusgrader och snöglopp trängde ihop oss i busskuren när Köpingsbussen äntligen dök upp som räddaren i nöden. Men det var inte bara att kliva på in i värmen. Busschauffören ansåg att hans främsta uppgift i denna situation var att se till att passagerarna hade giltiga biljetter. Eftersom han på löpande band underkände tågbiljetter, vidtog för varje passagerare den komplicerade biljettförsäljningsproceduren med kontokort som skulle kopplas upp och pin-kodas.

En mer medkännande människa hade väl i en sådan situation struntat i byråkratin och släppt på alla direkt. Om han inte hade vågat hade det väl gått att ringa till någon chef, som naturligtvis hade sagt okej.

Till slut kom vi i alla fall fram till Köping ungefär klockan 19:10 – i stort sett fyra timmar försenade. Och inte var det SJ:s förtjänst att det inte blev mer.

Springa-runt-i-en-ring i kulturhuset Korpen

Foto Per Hardestam

Vi har varit på teatern. Det var ett kringresande sällskap från Västanå Teater som uppförde en miniversion av Selmas Nils Holgersson. Lokalen var Skinnskattebergs fina kulturhus Korpen. Emellertid nyttjades inte salongen med mjuka fåtöljer. Istället hade man uppfört en jurta där såväl publik som de fem skådisarna fick samsas. Det var mysigt men obekvämt och trångt. När örnen Gorgo fick för sig att dräpa en ripa blev kvinnan på bänken framför mig så rädd att hon nästan hoppade upp i knät på mig. Vi har tidigare sett både Kalevala och Gösta Berlings saga på teaterns hemmascen Berättarladan i Sunne, så vi visste sen tidigare att teaterchefen Leif Stinnerborns särmärke är att det springs runt i en ring (”mannen som gav springa-runt-i-en-ring ett ansikte"). Trots det minimala scenrummet sprangs det runt i en ring också här. Allt som allt en häftig föreställning.

Heja Finland!