Vi har varit i Lund några dar för att morsa på barnbarn. Mer
om det i nästa inlägg. Här ska jag uppehålla mig vid den underbara tågresan.
Ja, på vägen ner gick det som på räls. Hem var det värre. Det började med halvannan
timme försenad avgång från Lund. Skälet som uppgavs var att man vid avfärd från
Köpenhamn hade upptäckt att ”tåget hade gått sönder”. Man fick därför invänta
nästa tåg från Stockholm som det gick att lägga vantarna på.
Den försenade avresan medförde att vi bytte till UVEN i
Norrköping två timmar senare än planerat. Sen tillstötte snöväder. Ju längre
norrut vi kom desto sämre gick det. I högtalarutrop fick vi veta att det var
Trafikverkets fel eftersom de inte kunde hålla växlarna rena och signaler fungerande.
Till Västerås kom vi slutligen omkring klockan fem (istället för 14:25). Här
kollapsade hela systemet. Först uppgavs att det skulle komma ett tåg till
Köping och vidare västerut kl 17:55. Så småningom ändrades detta till 19:10.
Vi och många andra som skulle till Köping, som hade väntat
på Västerås C i sisådär tre timmar, bestämde oss för att pröva VL:s
landsvägsbuss 115 istället. Den tar visserligen en timme på sig mellan Västerås
och Köping att jämföra med tågets 16 minuter. Men det är ändå snabbare än
tåget, eftersom tåget är fiktivt och bara på låtsas.
Också buss 115 var försenad sisådär en kvart. Vi var en
ganska stor skara som huttrande i snålblåst, tio minusgrader och snöglopp
trängde ihop oss i busskuren när Köpingsbussen äntligen dök upp som räddaren i
nöden. Men det var inte bara att kliva på in i värmen. Busschauffören ansåg att
hans främsta uppgift i denna situation var att se till att passagerarna hade
giltiga biljetter. Eftersom han på löpande band underkände tågbiljetter, vidtog
för varje passagerare den komplicerade biljettförsäljningsproceduren med
kontokort som skulle kopplas upp och pin-kodas.
En mer medkännande människa hade väl i en sådan situation
struntat i byråkratin och släppt på alla direkt. Om han inte hade vågat hade det
väl gått att ringa till någon chef, som naturligtvis hade sagt okej.
Till slut kom vi i alla fall fram till Köping ungefär
klockan 19:10 – i stort sett fyra timmar försenade. Och inte var det SJ:s
förtjänst att det inte blev mer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar