Val i Storbritannien: Tvåpartisystemet raseras?

I torsdags valdes fullmäktige och borgmästare i ett antal engelska kommuner och i Skottland och Wales var det val till regionala parlament. Den genomgående tendensen var att det traditionella tvåpartisystemet håller på att falla samman. Både Labour och dom Konservativa förlorade stort i alla tre länderna.

I dom engelska kommunerna förlorade Labour och dom Konservativa tillsammans 35 procent av dom valda fullmäktigeledamöterna. Labour var den klart största förloraren. Det högernationella Reform UK vann exakt samma andel. Liberaldemokraterna och dom Gröna var också valvinnare med tillsammans en ökning med 16 procent av alla valda.

Också i det skotska parlamentsvalet var det Reform UK som var största valvinnare med en ökning med 17 parlamentsmandat från noll i förra valet. Också i Skottland gick Liberaldemokraterna och dom Gröna fram med vardera sex nya mandat. Förlusterna för Labour var inte lika stora som i England. Labour tappade fyra mandat. I Skottland var det istället dom Konservativa som gjorde ett katastrofval med 19 förlorade platser i parlamentet. Också det Skotska Nationalistpartiet förlorade några platser (minus 6 mandat).

Valet till Wales parlament (Senedd Cymru) blev en katastrof för Labour som från att ha haft 48 procent av mandaten fick se sig minska till nio procent. Också dom Konservativa gjorde en brakförlust (från 22 procent av mandaten till sju). Vinnare var framförallt självständighetspartiet Plaid Cymru som ökade sin andel av parlamentsplatserna från 22 till 45 procent och högerpopulistiska Reform som ökade från tre till 32 procent.

Om dom brittiska valen framstår som katastrofala för tvåpartisystemet och som ett genombrott för högerextremismen framstår det ändå som något mindre alarmerande i ett höger-vänsterperspektiv. Om man räknar Reform UK och dom Konservativa till högern och övriga (Labour, Liberaldemokraterna, dom Gröna och dom skotska och walesiska nationalistpartierna till en bred mitten-vänster är läget inte helt katastrofalt.  Det är inte orimligt att räkna in dom regionala partierna i en sådan bred vänster. Båda brukar klassificeras som mitten-vänster och det finns socialdemokratiska inslag i deras ideologiska hemvist.

När man ser till valda fullmäktige (local councillors) i dom engelska kommuner som nu genomfört val är det efter valet fortfarande fler (49 procent) till vänster än till höger (47 procent). I det skotska valet väljs en del av parlamentet i enmansvalkretsar och en del i regionala valkretsar med proportionellt valsätt. Om man gör samma grova höger-vänsterindelning av väljarna i de regionala valkretsarna blir resultatet en kraftig övervikt för ”vänstersidan” (71 procent). I valet till Senedd har också den breda vänstern ett övertag i väljarkåren (58 procent).

Dom stora städerna

I denna hemska tid när högerextremister, nationalister, populister och ibland rena fascister vinner framgångar i många länder har dom stora städerna framstått som ett slags motståndsnästen. I kommentarer som jag har gjort här av val i flera olika länder som t ex Tyskland, Finland, Danmark, Australien, Ungern och Bulgarien har jag därför ägnat uppmärksamhet åt jämförelser mellan huvudstäderna och hela landet. Jag ska även för dom här brittiska valen göra ett sådant försök. Det kommer då att handla om London, Edinburgh och Cardiff.

Det engelska kommunalvalet är en utmaning datamässigt. Jag har inte så här i en hast tillgång till några väljardata, och dessutom är den engelska huvudstaden inte en enhetlig kommun. Tvärtom. Den består av inte mindre än 32 London Boroughs. Med den traditionella brittiska fixeringen vid tvåpartisystemet redovisas det vid ett val i första hand vem som har ”vunnit” fullmäktige, d v s vilket parti som har fått majoriteten. Om inget parti får majoritet betraktas det som en anomali, en konstighet, och man brukar använda termen hung council. Fullmäktige ses som om det har hängt upp sig. I tvåpartisystemet är ju koalitioner också något onormalt och konstigt, som dom kanske sysslar med utomlands.

I jämförelsen mellan London och hela det nu genomförda kommunalvalet ska jag därför i brist på bättre jämföra majoritetsförhållandena i 28 London Boroughs (fyra var ännu nu på morgonen inte färdigräknade) med samma förhållande i hela valet. Så här blir resultatet:

	Parti med majoritet	Procent London – alla nu genomförda val
	Conservatives	+14,5
	Labour	+10,8
	Green	+4,1
	Liberal Democrats	-0,1
	Reform UK	-7,1
	”Hung council”	-21,6

 

Om man ska lite på den här jämförelsen pekar den på två slutsatser: För det första tycks tvåpartisystemet stå sig bättre i London. Både Konservativa och Labour vinner flera kommuner än i resten av landet, och betydligt färre fullmäktige ”hakar upp sig” (Hung). För det andra tycks det finnas en viss motståndskraft mot högerextremismen. Det går sämre för Reform UK än i övriga kommuner.

Valet till Senned Cymru ger något mer lättolkade data. Valet genomförs i sexmannavalkretsar där mandaten fördelas proportionellt efter d’Hondts heltalsmetod. Delar av huvudstaden Cardiff ingår i två sådana valkretsar: ”Caerdydd Ffynnon Taf” och ”Caerdydd Penarth”. Jag har valt att jämföra dessa båda som representanter för Cardiffs väljare, och jag kallar dom i tabellen nedan för enkelhets skull (1) respektive (2):

	Parti	Procent av väljarna i Cardiff minus i hela Wales
		(1)	(2)
	Green	+3,5	+7,1
	Plaid Cymru	+1,6	+5,6
	Liberal Democrats	-1,9	+1,6
	Labour	+1,3	+1,5
	Conservatives	-1,1	-3,0
	Reform UK	-9,7	-11,7

 

Det här resultatet är ganska tydligt. Cardiffs motstånd mot högerextremismen är starkt. Reform UK får 10 – 12 procentenheter mindre i dom båda valkretsar där Cardiff ingår än i hela landet. För övriga partier är skillnaderna små, men systematiska. Dom partier som jag kallat för en bred vänster får bättre resultat i Cardiff än högern.

Så ska vi slutligen vända oss till Edinburgh. Det skotska parlamentet består av 73 ledamöter valda i enmansvalkretsar och 56 ledamöter valda i regionala flermansvalkretsar. Mandaten fördelas där för att uppnå proportionalitet i hela parlamentet. Här ska jag jämföra resultatet i enmansvalkretsen ”Edinburgh Central” med hela väljarkåren i dom regionala valkretsarna.

	Parti	Procent Edinburgh Central minus hela regionala valet
	Green	+33,7
	Labour	+3,8
	Liberal Democrats	-5,2
	Conservatives	-5,4
	Reform UK	-10,5
	SNP	-16,3

 

Också här går det särskilt dåligt för Reform UK, och även för dom konservativa. Just den här valkretsen vanns av den gröna kandidaten, och det kan hända att proportionerna mellan partierna i det jag kallat en ”bred vänster” kan vara dåligt representativa för hela staden. Men huvudintrycket står sig: I storstaden går det dåligt för högern, både dom traditionella Konservativa och särskilt för extremhögern.

Sammanfattningsvis:

• Dom genomförda lokala och regionala valen i Storbritannien utmanar tvåpartisystemet.
• Valen markerar ett genombrott för det högerextrema Reform UK.
• Men samtidigt kan man konstatera att andra partier än dom båda högerpartierna samlat behåller ett övertag i brittisk politik.
• London, Edinburgh och Cardiff är något av motståndsnästen mot extremhögern.
• London håller också i viss mån emot tvåpartisystemets förfall.

 

 

 

 

Anti-Trumpval i Kanada och Australien?

Kanada valde ett nytt parlament den 28 april. Trots opinionsundersökningar som spådde en konservativ seger, vann det liberala partiet en storseger. Dom konservativas partiledare Pierre Polièvre hade av många betraktats som en Trumpkopia. I Australien röstade väljarna till representanthuset den 3 maj. Redan innan alla röster räknats stod det klart att Labor under sin vänsterinriktade ledare Anthony Albanese hade sopat banan med den liberala oppositionen.

De stora partierna i Kanada är Liberalerna och dom Konservativa. I underhuset finns också det separatistiska Bloc Québécois, det socialdemokratiska New Democratic Party och dom Gröna. Båda dom stora partierna gick fram, men Liberalerna med 11 procent mot dom Konservativas ökning med bara 7,6 procent. Alla dom mindre partierna backade. Båda tendenserna har tolkats som effekter av Donald Trumps attack på Kanadas självständighet. Väljarna anses ha bedömt att dom stora partierna har mest kraft att göra motstånd mot grannen i söder, men samtidigt har många varit skeptiska mot dom Konservativa och deras partiledare Pierre Polièvre som setts som ett slags mini-Trump.

En av Polièvres kritiker har varit Ontarios premiärminister Doug Ford. Hans kampanjledare Kory Teneycke säger till BBC: ”There was a lot of Trump mimicry in terms of how they presented the campaign” Vidare beskriver han Polièvres retorik som populistisk och hans stil som aggressiv. Det högerpopulistiska och invandrafientliga People’s Party of Canada som i valet som i valet 2021 fick fem procent av rösterna gjorde sitt sämsta val i år med bara en ynka procent.

Om det kan vara någon tröst för dom stackars socialdemokraterna i NDP i valkatastrofen kan man påminna om att dom i alla fall fick 37 procent av dom avlämnade knappt 8 000 rösterna i territoriet Nunavut. Det gav en plats i underhuset. Nunavats befolkning domineras av inuiter (86 procent). Några egentliga vänsterpartier finns inte i Kanada. Kommunistpartiet hade sitt bästa valresultat någonsin 1945 med 2,13 procent. Årets val gav 0,02 procent, en minskning med en hundradels procentenhet.

Vänsterframgång i Australien

Valvinnaren
Anthony Albanese

I Australien ser det ut som att arbetarpartiet Labor ökar sin väljarandel med två procent och får egen majoritet i representanthuset. Förlorare är framförallt den liberal/nationella alliansen som förlorar 4 procentenheter. Den liberala alliansens ledare Peter Dutton har i folkmun kallats ”Temu Trump” efter den kinesiska e-handelsjätten som är känd för att saluföra billiga kopior. Det finns också kritik mot Dutton för att han inte bara när det gäller stilen försöker härma Trump, utan även vad gäller hans politik. Han har beskyllts för att uppamma ”kulturkrig” och att vilja begränsa invandringen. Frank Bongiorno, professor i historia vid Australian National University, säger till CNN: ”His insticts are those of a right-wing populist and rhetoric we’ve associated with Trump.”

Övriga partier som blir representerade i parlamentet är Katter’s Australian Party som beskrivs som ett populistiskt jordbrukarparti, som enligt Wikipedia är för en ”socialistisk jordbrukspolitik” samt oberoende kandidater. Särskilt glädjande är att det högerpopulistiska partiet Trumpet of Patriots fullständigt tycks ha misslyckats i sitt första val med knappt två procent av väljarna. Det är en stor tillbakagång jämfört med dom högerpopulistiska partier som var partiets föregångare. Partiet deklarerar på sin hemsida sin lojalitet med den nya amerikanska regimen: ”The world is changing. In the USA, government waste and corruption is finally being exposed.” Likt sin svenska motsvarighet, SD, har partiet skakats av skandaler med bland annat kriminella företrädare.

Det australiska Laborpartiet har en säregen struktur i och med att det finns fraktioner i partiet som är officiellt erkända. Dom flesta partier har olika åsiktsriktningar och till och med fraktioner. I den svenska socialdemokratin finns det både en partivänster och en partihöger. Moderaterna i Sverige kan vid sidan om politiska inriktningar som konservativa och liberaler ståta med dom båda falangerna ”pojkar” och ”flickor”. Men sådana falanger är diffusa i formerna och partierna försöker mörka deras existens.  Så ej i Australiens Laborparti. Vänsterfraktionen samlas i ”Labor Left” som i det förra representanthuset utgjorde i stort sett hälften av partiets ledamöter. Partiledaren och premiärministern Anthony Albanese tillhör Labor Left. Den socialdemokraiska segern i det australiska valet kan därför också ses som en framgång för vänstern.

Andra val under våren

Tidigare i april höll Finland kommunalval. Resultatet kan ses som en kraftig framgång för vänsterpartierna. Både Socialdemokraterna och Vänsterförbundet ökade kraftigt, samtidigt som partierna i den högerledda koalitionsregeringen förlorade stort. Störst förluster gjorde SD:s kompisar i Sannfinländarna, som tappade nära hälften av sina väljare.

Det tyska förbundsdagsvalet i februari var också en vänsterframgång. Vänsterpartiet Die Linke ökade till nästan nio procent, närapå en fördubbling av röstandelen. I huvudstaden Berlin blev vänstern största parti. Till skillnad från Finland och Australien blev valet också en framgång för högerextremismen. Alternative für Deutschland fördubblade sin röstandel.

Högervridning i engelska kommunalvalet

Mot strömmen har det dock gått i kommunalvalen i England den första maj som avsåg 24 kommunala enheter av olika slag. Det högerpopulistiska Reform UK hade stora framgångar och ökade sin väljarandel kraftigt. Högerextremisterna tar därmed makten i 10 kommuner. Både Labour och dom konservativa minskade kraftigt röstmässigt. För dom konservativa blev valet en katastrof då dom förlorade makten i alla dom kommuner där val hölls och där dom haft majoritet. Labour slapp undan med bara svansen svedd. Trots det stora rösttappet förlorade dom bara majoriteten i en kommun. Liksom i Kanada finns inget fungerande vänsterparti men det finns en mer inofficiell fraktion The Labour Left som hade sin i modern tid bästa period under Jeremy Corbyns tid som partiledare 2015 – 2020. Hur det gått för partivänstern i årets kommunalval är inte känt, men inget tyder på några framgångar.

Om vi blickar tillbaka också på förra året var det i flera val vänsterframgångar. I det franska parlamentsvalet blev vänstergruppen störst i nationalförsamlingen. I det finska presidentvalets första omgång hade Vänsterförbundet med sin kandidat Li Andersson framgångar. I valet till Belgiens federala parlament ökade det socialistiska Arbetarpartiet. Även i EU-valet hade vänsterpartier framgångar i flera länder som Cypern, Finland, Frankrike, Grekland, Irland, Italien, Spanien och Sverige.

Värdering

Om man ska värdera dom fem val som genomförts i olika länder framstår antipoderna Finland och Australien som dom mest positiva. I båda länderna har högern, och särskilt högerpopulismen tappat röster. I båda länderna har socialdemokratin, men även vänstern stärkt sin ställning. Väljarkårerna i båda länderna har rört sig åt vänster och högerpopulismen har gått uselt. Det federala kanadensiska valet är mer svårtolkat. Det var visserligen liberalerna som vann över dom konservativa, som beskyllts för Trumpliknande högerpopulism. Men valet var katastrofalt för socialdemokratiska NDP och det saknas ett vänsteralternativ.

En tydligare motpol representeras av det tyska förbundsdagsvalet och framförallt kommunalvalet i England. I båda dessa länder har väljarkårens förskjutning snarast varit högerut. Socialdemokraterna har gjort katastrofval i båda. Högerpopulistiska AFD och Reform UK har haft stora framgångar. Det tyska vänsterpartiet har haft framgångar, men det motsvarar inte alls extremhögerns landvinningar. Det tyska valet resulterar också i en ny förbundskansler Friederich Merz från CDU. Han förväntas stärka Tysklands ledarställning i Europa, inte minst militärt. Det är måhända nödvändigt, men ger taskiga vibbar. I England var kommunalvalet en total katastrof för konservativa Tories, men när man beaktar framgångarna för högerpopulistiska Reform UK är det lätt att hålla sig för skratt.