Malörten skördad

Det här är malört, på latin Artemisia absinthia, odlad på vår förstubro. Det är en användbar rackare till växt. Den kan användas för att behandla diverse åkommor, ofta med anknytning till matsmältningen. Och känt sedan gammalt. Bengt Sjögren berättar i sin bok om brännvinskryddor (1997) att den till och med omnämns i en papyrusrulle som hittats mellan benen (?) på en egyptisk mumie från 1500-talet före vår tideräkning. Här fanns malörten omnämnd som ”ingrediens i avföringsmedel och andra matsmältningsbefordrande mediciner samt i medel mot inälvsmask, blodsjukdomar, inflammationer, huvudvärk och mycket annat.”

Malörten är det som ger den bittra smaken åt Bäska Droppar, Gammel Dansk, men också den berömda absinten och vermut. Men den kan också, utöver alkoholen förstås som den smaksätter, ha sina andra faror. Den innehåller nämligen det giftiga ämnet thujon. Sjögren igen om absint, som på franska kallades la Princesse verte (den gröna prinsessan):

Absint blev ett svårt problem eftersom den vållade ren narkomani, ”absintism”, med sådana symtom på hjärnskador som svindel, stark darrning i händerna och tungan samt epilepsiliknande krampanfall. Redan vid ett tillfälligt rus kan rörelseförmågan bli svårt nedsatt och efter långvarigt bruk inträder sinnesrubbning.

Framställningen av absint förbjöds i Frankrike 1915 och thujon-halten i spritdrycker är strängt reglerad i ett EU-direktiv från 1988.

Också Bibeln varnar för malörten. I femte Moseboken 29:18 påbjuds att ”Hos er får det inte finnas […] någon rot som frambringar gift och malört.” Och i Uppenbarelseboken 8:10-11 kan vi läsa:

Den tredje ängeln blåste i sin basun. Då föll en stor stjärna från himlen, brinnande som en fackla, och den föll på en tredjedel av floderna och på vattenkällorna. Och stjärnans namn är Malört. En tredjedel av vattendragen blev till malört, och många människor dog av vattnet, därför att det hade blivit bittert.

Janina Seubert, docent vid institutionen för klinisk neurovetenskap vid KI säger (DN 6/7) ”beska är en smak som vi lär oss tycka om, inga nyfödda uppskattar den smaken.” Beskt är en signal att något är giftigt eller farligt. Thujon var nog inte känt för bibelförfattarna, så det lär vara den beska smaken som gjorde att dom varnade för malörten.

Ska skördas på Bartolomeinatten

Det sägs att Bondepraktikan föreskriver att malörten ska skördas på Bartolomeinatten. Bartolomeus har namnsdag den 24 augusti och det är en av Bondepraktikans så kallade märkesdagar. Det finns dom som hävdar att det till och med ska ske i månsken. Jag har inte lyckats hitta någon originaltext, men Bartolomeinatten, natten till den 24 augusti är i Bondepraktikan en startpunkt för hösten, och det är olika grödor som ska vara skördade då. Enligt ett ofta citerat Västgötskt ordspråk gällde det särskilt ärtor och bönor (!) : ”Bartla hur du bartla vill så ska ja la ha min ärter in.” Så det är nog inget särskilt med malörten egentligen även om en evenemangsanordnare på Österlen hävdar att malörten då ”är mest fylld av magi och trolldom” samt att ”kraften i plantan då är som störst.”

En annan lite ruggigare händelse på Bartolomeinatten var det stora blodbadet på franska hugenotter natten till den 24 augusti 1572 då det sägs att 10 000 människor slogs ihjäl. Det här har jag skrivit om på en annan plats och i ett annat sammanhang. Det påstås här på bygden att tyska trosfränder till hugenotterna skulle ha kommit till Gunnilbo som flyktingar och hukat med sina gudstjänster under det stora klippblock som kallas ”Tyska kyrkan.” Jag har inte lyckats hitta något belägg för att det skulle vara sant. Uppgiften återkommer i olika sammanhang, men alla olika återgivningar uttrycker sig så lika att dom inte kan vara oberoende av varandra.

Hur ska den tillredas?

Det finns en uppsjö med recept. Gunnar Syrén förespråkar i sin skrift om hur man kryddar brännvin (1995) att man bara använder blommorna. Den tidigare citerade Bengt Sjögren föredrar att man helt enkelt sticker ned hela kvistar i brännvinet. Svensk brännvinskryddnings grand old man Albert Sandklef återger i sin bok ”30 sorter kryddat brännvin” (1961) olika recept. Flera förespråkar att kvistarna först ska torkas några dar. Det sägs att detta skulle minska mängden thujon. Ett förslag är att man sen lägger blommorna på ett fat, häller på brännvin, tänder på och låter brinna ett par minuter. Sen slår man av vätskan. Det gick också enligt vissa beskrivningar bra att använda växten färsk, alltså inte torkad. Om man inte är så noga med den gula färgen, går det bra att använda alla blad och fina stjälkar.

Ja, man får tydligen göra lite hur man vill. Smakstarkast lär den glödgade besken vara, medan den som gjorts på färska blad - Jungfrubesken – är mildast.

Giftet då?

Tja, lite risker får man väl ta. Och ärligt talat är ju alkoholen också ett gift. Jag läste för något år sen Torgny Lindgrens ”Norrlands Akvavit” (2007). Han talar sig där varm för sprit som kryddats med älggräs:

Det var älggräsbrännvin, det sällsyntaste av alla destillat. Det doftade av bittermandel och honung, och det gav ett svalt och långvarigt rus som inte fördunklade förståndet utan snarare skärpte det, så att man såg allt i ett klarare och sannare ljus.

Det lät så lockande, så vi samlade på oss älggräs och drack till maten på fredagskvällarna. Först efter att ha smakat tog jag mig för att googla på älggräs, vilket gav ett förskräckande resultat. Eftersom älggräs naturligen innehåller salicylsyra förstärker det effekten av blodförtunnande mediciner (som jag knaprar) så var det strängt förbjudet att förtära älggräs. Med skräckblandad förtjusning fortsatte jag ta älggrässnapsen, som nu kallades dödsdroppar, tills det var slut i flaskan. Och överlevde.

Lite risker får man ta. Både med älggräset och thujonet.