Utredning om att förbättra den kommunala revisionen

Regeringen har tillsatt en utredning som ska föreslå vad som kan göras åt brister i ansvarsutkrävandet i kommunerna. Utredningen ”En förändrad kommunal revision” (Dir 2026:21) ska senast den 31 december 2027 bl a föreslå åtgärder för att stärka den kommunala revisionens integritet och professionalitet samt hur granskningen kan få bättre genomslag.

Det kan vara anledning att repetera hur ansvarsutkrävandet idag är organiserat:

(1) Revisionen består av förtroendevalda, valda av fullmäktige. Dom får inte ha några andra uppdrag i kommunen, men dom politiska partierna är dom som nominerar revisorerna.

(2) Revisionen ska ha hjälp av professionella revisorer. I dom större kommunerna finns ett eget revisionskontor som biträder, men i dom flesta kommuner upphandlas hjälpen av privata konsultbolag. Ett litet antal sådana bolag dominerar på marknaden.

(3) För att stärka revisionens oberoende får dom professionella revisorer man anlitar inte ta på sig några andra uppdrag i kommunen om det inte har godkänts av de valda revisorerna. Däremot finns det inget som hindrar att dom åtar sig diverse konsultuppdrag i andra kommuner.

(4) Revisionen lämnar varje år en revisionsberättelse. Där är det möjligt att rikta kritik mot en styrelse/nämnd eller enskilda politiker i dessa. Man kan också rikta en anmärkning mot nämnder eller politiker. Revisionen ska också lämna förslag om nämnder/styrelser och enskilda i politiker ska beviljas ansvarsfrihet.

(5) Kritik har ingen rättsverkan, egentligen inte heller anmärkningar. När det gäller frågan om ansvarsfrihet är revisorernas förslag just bara ett förslag. Det är fullmäktige som fattar beslut om ansvarsfrihet. Även andra ledamöter i fullmäktige än revisorerna kan föreslå att ansvarsfrihet ska vägras. Det är mycket vanligt att fullmäktige, när det har föreslagits vägrad ansvarsfrihet, ändå ger ansvarsfrihet. Orsaken är förstås att den eller dom som kritiseras vanligen tillhör fullmäktiges majoritet.

(6) Vägrad ansvarsfrihet får inga omedelbara konsekvenser. Om någon har vägrats ansvarsfrihet kan fullmäktige, men måste inte avsätta den som inte fått ansvarsfrihet. Detta är relativt sällsynt. Fullmäktige kan också väcka talan om skadestånd. Enligt vad jag vet har detta aldrig hänt.

Utredningsuppdraget att stärka revisionens integritet och professionalitet rör punkterna 1-3 i min sammanfattning, medan uppdraget att förbättra genomslaget handlar om punkterna 4-6.

Jag var under åtta år förtroendevald revisor i Skinnskattebergs kommun, dom sista fyra åren som ordförande i revisionen. I skriften ”Kommunrevisorns testamente” har jag utifrån mina erfarenheter försökt utveckla och exemplifiera dom här svagheterna i processen och också komma med egna förslag.

Behåll dom valda revisorerna, men stärk statens inflytande

I utredningsdirektivet är det framförallt huvudmannafrågan som man uppehåller sig vid. Man söker ett alternativ till det nuvarande systemet där kommunen är revisionens huvudman och där partierna genom fullmäktige väljer revisorer. Det är en fråga som diskuterats hur länge som helst. Det påstås att den offentliga revisonens grand old lady Inga-Britt Ahlenius ska ha sagt att det bara är i Sverige och Nordkorea som politikerna granskar sig själva. Det må vara hur det vill med den saken, men idén att någon annan borde ha huvudansvaret har hållits levande. Det verkar av utredningsdirektiven som om regeringens huvudalternativ är att staten ska överta uppgiften från kommunerna.

När jag utifrån egna erfarenheter reflekterade över det här problemet var jag från början också på den linjen, men jag kom fram till att det nog skulle ha klara nackdelar. Det som dom lokalt valda revisorerna kan bidra med är ovärderlig kunskap om den egna kommunen, både organisationen och lokalsamhället. Jag stannade för ett slags delat huvudmannaskap där förslagsvis revisionens ordförande skulle utses av staten. Det är ett arrangemang som i olika kommunala sammanhang förekommer i andra länder, och som fanns i Sverige i dom numera avskaffade taxeringsnämnderna och under en kort period till och med i länsstyrelsernas lekmannastyrelser.

Bort med dom kommersiella konsulterna

Men ett annat problem som har med integriteten att göra som inte alls berörs i utredningens direktiv är den roll som privata, ibland multinationella, konsultföretag spelar. Eftersom dom är verksamma över hela landet, och inte bara som revisionsbiträden, utan med varjehanda utredningar beställda ofta av kommunledningar, så är dom angelägna om att inte bli kända för att vara alltför aggressiva i sin kritik mot just kommunledningar. Här finns en ytterligare uppgift för staten. En ny myndighet för kommunal revision eller en avdelning inom Riksrevisionen kan få uppdraget att förse kommunerna med sakkunniga revisionsbiträden.

Revisionen får resurser för oberoende information till väljarna

Vad man ska göra åt problemet med revisionens tandlöshet, hur ska revisionen få ett större genomslag, är direktiven till utredaren mer vaga. Man kunde ju kanske tänka sig att revisionens förslag i ansvarsfrågan skulle gälla direkt utan fullmäktiges inblandning. Men på något sätt brister logiken i ett sådant förfarande. Styrelsen har ju fått sina uppdrag av fullmäktige, och det är ju då rimligt att uppdragsgivaren, fullmäktige, får fatta beslut om ansvarsfrihet. Problemet uppkommer egentligen på grund av att det rollhäfte som styrs av den partipolitiska logiken är ett annat än det formella rollhäfte som styrs av lagstiftningen. Detta är förmodligen ett olösligt dilemma.

Men, då får man gå vidare och lämna frågan om ansvarsfrihet till fullmäktiges uppdragsgivare, d v s väljarna. Så är det i praktiken i många fall idag. Det är väljarna som kan vräka ett kommunstyre som dom menar har begått politiska eller procedurmässiga fel. Men, om väljarna ska ha en möjlighet att fatta sådana beslut måste dom vara väl informerade. Revisionen måste få möjlighet att direkt informera väljarna om sina slutsatser. Man måste se till att kommunledningens information, som om den har något politiskt relevant innehåll alls lutar åt det skrytsamma hållet, skiljs från revisionens information. Revisionen måste få egna informationsresurser och en egen webbplats med en egen ansvarig utgivare.