Sköldin i tiden del 3: Sundbybergskungen

Förra avsnittet om bärare av namnet Sköldin handlade om pianostämmaren Johan Albert Sköldin. Klicka här för att läsa det.

När man skriver om bärare av namnet Sköldin, vare sig dom är släkt med varandra eller ej, är det svårt att komma förbi Per Arthur Sköldin i Sundbyberg, men barnfödd i Östra Vingåker i Sörmland. Under perioden 1865 – 2024 skriver DN 807 gånger om Sköldin. Per Arthur svarar själv för 283 eller en fjärdedel av dessa. Under åren 1940 – 1964 var Per Arthur i tidningen 10 gånger om året i genomsnitt.

Sitt första kommunala uppdrag fick han enligt DN:s rapportering 1927 när stadsfullmäktige valde honom till föreläsningsstyrelsen. Tre år senare blev han själv invald i fullmäktige och 1936 kom han in i Drätselkammaren (= kommunstyrelsen) där han rapporteras ha blivit vald till ordförande 1940. Nu var han högsta hönset i Sundbybergs stad, men innan dess hade han hunnit med facket. 1931 kom han med i Stockholms Metallarbetarfackförenings styrelse, där han också blev ordförande 1933. Han hade också hunnit med att 1936 bli invald i riksdagens andra kammare.

Uppdragen radade sen upp sig som pärlor på ett radband. I kommunen byggnadsnämnden (1943),

Styrelsen för Sundbybergshem (1946), Styrelse för stiftelsen Tornparken (1949), vice ordförande i det allmännyttiga bostadsföretaget Förvaltaren (1949), samarbetsnämnden med stadens personal (1949), ordförande i det kommunala kafébolaget. I det regionala sammanhanget dyker han upp i Stockholms förorters samarbetsnämnd (1947), verkställande utskottet i det socialdemokratiska partidistriktet (1948), ordförande i länsbostadsnämnden (1948), ledamot av Stockholms läns landsting (1950), regionplaneförbundet (1951), ordförande i Stockholms norra förorters vattenverksförbund (1958). Särskilda uppdrag i riksdagen var i bankoutskottet (1944) och ordinarie statsrevisor (1961).

Vid sidan av uppdrag i det allmänna blev han 1951 ordförande i överstyrelsen för Svenska jägarförbundet, en post som egendomligt nog tillsattes av regeringen. Förmodligen sammanhängande med uppdraget i jägarförbundet utsågs han 1954 till ledamot i viltforskningsrådet. Något annorlunda är kanske att Per Arthur 1949 valdes till suppleant i styrelsen för Föreningen för psykiskt vanlottade.

Endast vid ett tillfälle kan tidningen referera till att Per Arthur Sköldin har tackat nej till ett uppdrag. 1954 avsade han sig på grund av bristande tid uppdraget som ombud i Svenska sportskytteförbundets styrelse. Men med den imponerande uppsättningen uppdrag i kommunen, regionen, riksdagen och även utanför det allmänna är det inte märkligt att P A Sköldin ofta får etiketter som ”stark man”, ”mäktig” och ”pamp”.

Under hans tid i Sundbyberg ser vi hur folkhemmet växer fram, och överallt har Sköldin ett eller flera fingrar med i spelet: Barnrikehus, läroverk, bostadsrättsföreningar, ambulanser, ålderdomshem, allmännyttan, barnträdgårdar, avlopp, nytt affärscentrum, lokaler för hantverk och småindustri, stadspark.

En fråga som ständigt dyker upp är bristen på mark för byggnation i landets (till ytan) minsta kommun. En förhoppning är att det ska kunna gå att lösa med inkorporeringar. Det börjar med Lilla Alby municipalsamhälle, och kan man få någon del som kan bli över vid Spångas inkorporering i Stockholm 1949? Och så förstås den stora frågan om exploateringen av Järvafältet. Där skulle ”drömstaden” byggas. Bostadspolitiken kom bland annat på grund av markbristen att bli en viktig fråga för Per Arthur. Han ville ha kommunal obligatorisk bostadsförmedling och så småningom en gemensam bostadsförmedling för Storstockholm.

Per Arthur vidgade så småningom sina intressen till att omfatta hela Storstockholmsregionen. Han blev ”förortspampen”. Det kunde handla om samarbete om vattenförsörjningen, brandförsvaret, bullerstörningar från flyget på Barkarby, och samordning av kollektivtrafiken. Det senare blev en stor fråga i samband med exploateringen av Järvafältet när två nya T-banegrenar skulle byggas. I det längsta slogs Per Arthur för att slippa T-banan till Sundbyberg. Det skulle bli för dyrt, och man skulle klara sig bra med pendeltåg, matarbussar och en T-banestation strax på andra sidan gränsen till Solna.

Samordningen av kollektivtrafiken ledde så småningom fram till SL, men det var 1967 och då var Sköldin redan ute ur bilden. Han förlorade också striden om tunnelbanan, som nu drogs genom Sundbybergs centrum.

Det var också en tid av klassamarbete. Det var väl trots allt inte ett enmansverk att styra Sundbyberg, men dom borgerliga var så långt ifrån majoritet att, om dom alls skulle få något inflytande var dom tvungna att vara ”tama” och samarbeta. Under perioden 1926 – 1966 tillhörde i genomsnitt 72 procent av stadsfullmäktiges ledamöter i ”proletärstaden” Socialdemokraterna eller Kommunisterna. Efter valen 1938 och 1942 var andelen 83 procent.

Publicisten Anders Björnsson skriver i TAM-revy 2010 med en nostalgisk ton tider om sin folkpartistiske farfar Nils Björnsson: ”I det privata knöt han förbindelser med […] Per Artur Sköldin, metallarbetare och socialdemokratisk riksdagsman, som under några decennier var den obestridde ’Sundbybergskungen’. Tillsammans byggde Sköldin och han upp ett allmännyttigt bostadsföretag där Sköldin var vd och farfar vice ordförande.”

Men det var inte alltid frid och fröjd. I en debattartikel 1962 riktade journalisten och sedermera rektorn för Journalisthögskolan i Stockholm skarp kritik mot regimen i Sundbyberg. Sköldin behärskade, menade han, totalt arbetarkommunens valberedning som bestämde vilka som skulle styra staden. ”Bubblan Sköldin” kallade han regimen. En uppmärksammad ”skandal” var när det 1963 visade sig att det kommunala bostadsbolaget med Sköldin som vd hade byggt ett varuhuskomplex för tio miljoner åt Konsum. Det var med nöd och näppe som Per Arthur klarade att få ansvarsfrihet.

Efter Per Arthurs död i december 1964 gick det så småningom ut sig med hans närvaro i medierna. Under resten av 1960-talet nämns han åtta gånger i DN. Omnämnandena blev med tiden allt mer anekdotiska. 1991 är det sista registrerade omnämnandet. En artikel från 1987 är signifikativ. Reportern har gjort en vandring kring Solnas och Sundbybergs småsjöar under ledning av Maud Wikström, som i 16 år lett Friluftsfrämjandets naturvandringar.  ”Ornitologen Arthur Sköldin lade, enligt Maud Wikström, ner hela sin själ i att göra Lötsjön till en livskraftig fågelsjö.” Antingen har guiden eller reportern inte en aning om Arthur Sköldins roll i Sundbyberg, när han nu 23 år efter sin bortgång är mest känd som ornitolog.