Om åöar och andra öar

I ett tidigare inlägg som handlade om en utflykt till Jädersholme i Arbogaån utlovade jag mer reflektioner om ö-begreppet. Här kommer det.

Vad är en ö? Det enkla svaret är att det är ett landområde omflutet av vatten. Men det kan vara krångligare än så. En ö får inte vara för liten, t ex en sten som sticker upp or vattnet. Det är ingen ö. Inte heller är Eurasien, Afrika, Amerika, Australien och Antarktis öar. Dom är istället kontinenter eftersom dom står på kontinentalplattor. I ett svar på ett läsarbrev i Forskning och framsteg (2011) svarar Bo Jonsson på SCB att Tärendö inte räknas som en ö, eftersom dom som bor där uppfattar att dom bor på fastlandet. Tärendö är annars omflutet av vatten av Torne älv, Tärendö älv, Kalix älv och havet. Se där får definitionen av ”ö” ett subjektivt inslag. Tärendö älv är förresten intressant som världens näst största bifurkation. Men det är en annan historia.

Det finns annat än mindre uppstickande stenar, kontinenter och dom boendes självuppfattning som har föranlett diskussioner om ett landområde med vatten runt om ska räknas som ö eller inte. Det finns dom som menar att konstgjorda öar (som den danska Pepparholmen) inte ska räknas. Och ska Sverige söder om Göta kanal, Vättern, Vänern och Göta älv räknas som en ö? Dom flesta skulle nog mena att det inte är en ö. Däremot finns det andra landområden som avskiljs från fastlandet av en grävd kanal som anses vara öar. Både Södertörn och Södermalm (tidigare Åsön) som avskiljs av respektive Södertälje kanal och Hammarbykanalen. Men SCB räknar dom ändå som öar, eftersom dom aktuella kanalerna grävts för att fördjupa vikingatida vattendrag som landhöjningen torrlagt eller gjorts ofarbara. Och ibland ses land i floddeltan ibland inte som öar. Som t ex Hisingen.

Själv hade jag i drygt tolv år en lägenhet på Hisingen, och jag såg mig nog som öbo. Stockholmares geografiska föreställningar kan dock vara lite vagare när det gäller företeelser utanför tullarna. Jag minns hur G, en av gästerna på min 50-årsdag frågade ”Är det sant att du bor på en ö? Blir det inte tomt på vintern?”. När sommargästerna åkt hem alltså. Här kopplades ö-begreppet alltså ihop med föreställningar om att livet gestaltar sig på ett särskilt sätt på en ö.

Det finns olika stränga skolor, beroende på hur många undantag som görs. Det tycks som om den ortodoxa skolan systematiskt undantar konstgjorda öar och öar avskilda från fastlandet av konstgjorda kanaler. Men dom mer ultraortodoxa tycker också att öar med fast landförbindelse ska räknas bort.

Många öar blir det. En del är åöar

Hur man än bär sig åt, så blir det en hel del. I min lilla kommun, Skinnskatteberg, uppger SCB att det finns inte mindre än 289 öar. Det blir en hel skärgård det. Av dessa har jag på lantmäteriets ”Min karta” kunnat räkna till 37 stycken som är namngivna. De flesta (19 stycken) ligger i det sjösystem som avvattnas av Hedströmmens biflöde Gisslarboån. Men ingen av dem är en åö. I Hedströmmens vattensystem hittar man dock en åö, Lustön norr om Uttersberg. Men åtminstone på kartan tycks den hänga ihop med fastlandet via en sankmark. Så kanske den inte ska räknas som ö överhuvudtaget.

Men om man bara är ortodox är i vart fall Jädersholme i Arbogaån en ö. Vattendraget är naturligt men det finns landförbindelse via broar. Däremot kan det vara av intresse att ön ligger i ett rinnande vatten. Det är med andra ord en åö. Ett ord som minner oss om Gustaf Frödings ”Dumt fôlk”(1895). Harrkärn som fråga efter vägen till prästgården får förklarat för sig: ”så kommer’n te e å, å i åa ä e ö.” ”’A, o, ö’, sa’n å dämme geck’en.” ”Jo, den va nôe te dum den.”

En annan säregen öupplevelse hade jag någon gång på slutet av 1970-talet. Jag och min dåvarande hustru semestrade i en hyrd stuga på en ö i Saimen. Stugan låg vid en sjö på ön. Och i den sjön fanns en ö, ganska obemärkt och ointressant, men den kunde nås med roddbåt om man ville skryta med att ha varit på en sjö-ö-sjö-ö. Lite som ryska dockor.

Ön som symbol

Ö-begreppet används ibland i överförd bemärkelse för att beteckna ett område med annorlunda egenskaper än omgivningen. Ett sådant begrepp är urban heat island. Det betecknar det kända förhållandet att städer, speciellt stora städer, är några grader varmare än omgivningen. Det beror på städernas hårdgjorda ytor, avsaknaden av växtlighet och trafik, belysning och andra mänskliga aktiviteter.

Än mer överfört handlar det om symboliken. Skribenten Tommy Gunnarsson skriver i en essä i Dagens Arena (2021): ”ön [är] som möjlig symbolbärare en outsinligt rik källa att ösa ur […] Den klassiska världslitteraturen kryllar som bekant av öar.” Det kan handla om utopiska samhällen eller som i Robinson Crusoe och den litteratur som inspirerats av Daniel Defoes bok (robinsonader) som står som symbol för förnuft och rationalitet.

Det handlar om ön och dess ofta hotande omgivning (havet). I John F Kennedys berömda tal 1963 Ich bin ein Berliner (”jag är en syltmunk”) säger han: ”Du bor på en försvarad ö av frihet.” I ett citat som jag har hört ska ha tillskrivits Walter Ulbricht beskriver han Västberlins förhållande till det omgivande DDR: ”Bor man på en ö, måste man hålla sig väl med havet.”

Det är något speciellt med öar.