I västerled via Getapulien

Idag gjorde vi en resa genom skogarna västerut för att möta den annalkande kallfronten. Resan gick via bortglömda samhällen som Karmansbo, Näverkärret, Morskoga, Ramsberg och Östra Löa till Västra Löa. Men först gjorde vi ett stopp i naturreservatet Getapulien. Egentligen mest för att kunna säga, att där har vi varit, på så sätt som mer världsvana globetrotters sätter färgade knappnålar på världskartan.

I Västra Löa var det besök på Perssons Magasin, där kråset smordes. Vi besåg också den intressanta utställningen av Riddarhyttekonstnärerna Elisabeth Billander och Jan Dahlgren. Så bar det av hemåt, sedan vi så att säga hade hämtat kallfronten. På den resan kunde nya nålar sättas på kartan: Gammelbo, Hägernäs, Riddarhyttan. Beresta som få.

Getapulisk tallskog. I bakgrunden syns Spelmossen där det finns ett gömsle där man efter tidsbokning kan betrakta orrspelet. Besökare uppmanas sitta still och förrätta sina naturbehov innan de går in i gömslet.

Doalism (eller ska det vara Dualism) av Billander och Dahlgren

Kråssmörjning

Getapulisk svampskörd (Jo, man får plocka matsvamp i naturreservat)

 

Om Getapulien

Getapulien är ett stort ödsligt skogsområde i triangeln mellan Näverkärret, Morskoga och Allmänningbo. Det är också numera namnet på ett naturreservat som av Länsstyrelsen i Örebro beskrivs ”I naturreservatet Getapulien möter du stora tallskogar och ensliga myrar sida vid sida. Det är ett av de få större väglösa skogs- och myrområdena o Örebro län.”

Det som väcker frågor är förstås det besynnerliga namnet. Varifrån kommer det? Ja, det verkar som om det närmast kommer från Småland. Sedan, åtminstone 150 år verkar det som om Getapulien använts som en skämtsam beteckning på Småland. Svenska akademiens ordbok (den aktuella delen publicerad 1928) menar att Getapulien är en ”skämtsam beteckning på Småland, särskilt de inre, magrare trakterna.” Av Getapulien har också bildats ”getapulianare” som en föga brukad beteckning på smålänningar och adjektiven för småländsk ”getapuliansk” och ”getapulisk”. Alla dom här orden har dykt upp i språket, som ett slags den tidens nyord, på 1880-talet.

Men riktigt begripligt blir det ändå inte, om man inte får veta att det är ett sammansatt ord av ”get” och ”Apulien.” Förklaringen skulle vara att det var ett så magert och kargt område att det bara dög till bete för getter. Så här skrev Nerikes Allehanda när naturreservatet invigdes 2009: ”namnet är ett öknamn för mycket magra betesmarker i Småland. Så magert att det bara duger som bete åt getterna. Namnet Getapulien härleder också till det italienska området Apulien som också är ett magert landområde.” Vem som sen har tyckt att myrarna bortom Näverkärret påminner om Småland förtäljer icke historien.

Men hur är det nu med Apulien? Är det verkligen en så ödslig och ofruktbar trakt att det är rimligt att jämföra det med det mörka Småland eller till och med sanka myrmarker i Västmanland? När man läser moderna beskrivningar av regionen Apulien (Puglia på italienska) låter det inte riktigt så. I den moderna tidens kunskapskälla Wikipedia kan läsas: ”Det milda klimatet gör att regionen kan bjuda bördiga jordbruksmarker där det odlas mandel, oliver och spannmål. Apulien är Italiens största producent av olivolja. Apulien är numera ett viktigt vindistrikt där det produceras fina rödviner.”

I ett resereportage i Sydsvenskan skriver man: ”Det är också Italiens kornbod med de gula vajande sädesfälten och dessutom olivlundarnas land.[…] Man kallar det även för Italiens köksträdgård.” Och en resebyrå, som förstås har sina randiga skäl att framhålla Apulien som trevligt och tilltalande skriver: ”Här i södra Italien är solen generös och jorden fruktbar. De knallröda tomaterna smakar som de ska och i september håller vindruvorna på att sprängas av söt saft.”

Det låter som om dom apuliska getterna kunde vandra omkring och beta i ett riktigt Schlaraffenland. Till skillnad från i det steniga Småland och dom västmanländska träskmarkerna. Men kanske var bilden av Apulien en annan för 100-150 år sen, om det nu inte är så att jordens fruktbarhet har förbättrats där nere i Italiens klack. En tidig svensk 1900-talskälla är den s k uggleupplagan av Nordisk familjebok (1904) som låter oss veta att ”landet är till stor del en jämn, osund, människofattig stäpp.” Det låter mer getvänligt.

Så mycket fuckoffness att föräldrarna gömde sig i syrenbersån

Hur det nu än är har namnet ”Getapulien” rymt en särskild, och kanske lite mystisk lockelse. Under åren 2013 – 2015 anordnades i folkparken Tyrolen utanför Alvesta (i Småland) musikfestivalen ”Psykjunta – underjordiska toner i Getapulien.” Ett av dom medverkande banden ”Moon City Boys” beskrevs så här: ”kanske det coolaste bandet i Sverige som ett eko tillbaka till en tid då […] rocknrollers hade så mycket integritet och fuckoffness att alla föräldrar sprang och gömde sig i syrénbersån.”

Lyssna själv till Moon City Boys i ”Let my love dance.” Vad hade getterna tyckt och gjort?