Sköldin i tiden Del 1: Den uppstudsige skomakaren som blev fabrikör

 

I rum och tid

Ingrid heter Sköldin i efternamn. Enligt familjetraditionen kommer namnet av släktens ursprung i Sköldinge socken, numera en del av Katrineholms kommun, i Södermanland. Hon har länge velat åka till Sköldinge, för att känna om något av släktens uppkomst fortfarande svävar i den sörmländska atmosfären. Som en förberedelse gjorde jag i ett tidigare inlägg en genomgång av var dom cirka 120 identifierbara personer med efternamnet Sköldin bor idag. Det visade sig att det nog stämde. Det var i Sköldinge som namnet uppstod någon gång på 1800-talet. Efter kartläggningen i rummet tyckte jag att det kunde vara intressant att också se på tidsdimensionen. Har det funnits några Sköldinare att berätta något intressant om? Varifrån kom dom? Och var dom egentligen släkt med varandra? Huvudkällan har varit Dagens Nyheters spännande arkiv, där alla tidningar utgivna från 1863 till idag finns sökbara.

Vi ska börja den här resan med Ingrids farfarsfar, Gustaf Sköldin. Han var född 1849 och hans pappa hette Olof Olsson (1807 – 1863) och var torpare, när Gustaf föddes i torpet Källtorp i Sköldinge. Gustaf flyttade 1879, 30 år gammal och kallas nu Sköldin. Så det är någonstans här som namnet börjar bäras istället för det traditionella patronyma efternamn (man kallas efter sin fars förnamn) som tidigare generationer använt.

Den uppstudsige skomakaren

Gustaf var skomakare, och som sådan lämnar han så småningom fotavtryck (!!) efter sig. Men det första nedslaget i Dagens Nyheter, redan 1883, var det i en helt annan roll. Gustaf var baptist och frikyrkorörelsen var i motsättning till överhetens statskyrka och dess prästvälde. Det kan därför vara värt att här återge Gustafs uppgörelse med prästen i Södertälje, publicerad under rubriken ”Till religionsfrihetens historia.” DN har tagit historien mer eller mindre rakt av från Tidningen Gripen i Södertälje.

I denna tidning har förut omtalats att en person, tillhörande den baptistiska bekännelsen, velat förbjuda och förhindra tjänstgörande prestmannnen att förrätta jordfästning af två nämda persons barn.

Kyrkoherden L. J. Linder har om förhållandet lemnat allmänna åklagaren en så lydande anmälan:

Måndagen den 6 d:s infann sig skomakaren Sköldin i pastorsexpeditionen och anmälde två sina barns dödsfall samt anhöll på samma gång att någon jordfästning, såsom i skriften ej anbefald, ej måtte ifrågakomma. Härpå erhöll han det besked, att hans anhållan ej kunde beviljas såsom stridande mot lag, hvarför jordfästningen utsattes att ega rum påföljande torsdag kl 3 e.m. Då jag sagde tid inställde mig på begrafningsplatsen, fann jag en skara folk samlad omkring den graf, i hvilkenbarnens lik blifvit nedsatta, sjungande några sånger. Sedan sången slutat, och en tyst bön blifvit läst, började jag jordfästningen i enlighet med det stadgade formuläret, men blef deri upprepade gånger störd, i det att skomakaren Sköldin framträdde mot mig och fast förbjöd mig att fortsätta jordfästningen och derefter, då detta förbud ej hade någon verkan, stötte åt sidan den spade jag hade för jordfästningens förrättande, hvarefter han likaledes stötte undan den låda med mull, som af dödgräfvaren hölls fram under förrättningen, på samma gång tillsägande denna att aflägsna sig. Hvad som sålunda skett får jag härmed anmäla till åtgärd saken kan anses böra föranleda.

På grund häraf har stadsfiskalen instämt hr Sköldin med ansvarsyrkande för de i angifvelsen upptagna förseelser.

Svaranden inställde sig personligen. Tillfrågad om angifvelsen egde rigtighet förnekade Sköldin detta och förmälde, att han icke erhållit besked om att jordfästningen vore oundgänglig, att han före jordfästningens början tilltalat kyrkoherden och fortsatt med detta tilltal under det att kyrkoherden kastade en eller två skoflar mull i grafven, att han tillsagt dödgräfvaren att taga bort lådan, hvilket skedde, hvarefter kyrkoherden tog jord från högen, att han med venstra handen tagit i dödgräfvarens arm, att han sjelf ej vidrört lådan eller spaden, att, då hans förbud mot jordfästnngen icke efterkommits, han uppmanat sitt sällskap att aflägsna sig, hvilket skedde innan kyrkoherden slutat att kasta mull på det andra liket.

Vittnen voro i kyrkoherdens anmälan uppgifna. För deras inkallande begärde stadsfiskalen uppskof med målet, hvilket beviljades.

 Skomakarens uppgång och fall

Hur det blev med rättssaken efter det av stadsfiskalen begärda uppskovet har tidningen inget att meddela. Däremot tycks skomakeriet, åtminstone till en början ha varit framgångsrikt. I 1880 års folkräkning ingår i Gustafs hushåll, utöver familjen en piga och fem skomakargesäller. I en annons 1890 söker han fler gesäller till sin butik: ”2 goda dam- och en mansarbetare, erhålla varaktig kondition i Södertelge, hos G. Sköldin, efter anmälan i Skoboden, Drottninggatan 86.”

I november 1909 meddelar tidningen att ett nytt skoaktiebolag har bildats i Södertälje: Aktiebolaget Sköldins skofabrik. Till styrelse valdes fabrikörerna Gustaf och D E, samt kontoristen G M Sköldin. D E respektive G M står för Gustafs söner David Efraim och Gustaf Marcus. Marcus tituleras så småningom som kontorschef.

Sköldins skofabrik. Bild från Torekällbergets museum. Bilden är beskuren.

Men verksamheten började så småningom vackla. Konkurser hotade. I släkten har man haft bilden att det var världskrigets fel. Första världskriget innebar att efterfrågan på finare skor försvann. Ett år in i kriget, 1915, rapporterade DN om förvecklingarna i samband med konkursen.

 

Vid Södertälge rådhusrätt förekom på tisdagen ett mål av beskaffenhet att väcka uppmärksamhet även i vår vid underliga affärer vana tid. Målet riktar sig mot fabrikörerna Gustav Sköldin och David Efraim Sköldin samt kontoristen Gustaf Marcus Sköldin, vilka utgöra aktiebolaget Sköldins skofabriks styrelse, och ansvarsyrkandena mot dem gälla oredlighet och vårdslöshet i bolagets konkurs, eventuellt bedrägeri. Kärande äro Heinrich Madsen, […] och aktiebolaget Johansson & Björklund.

Enligt kärandenas uppgift synes inventariebok saknas. Den bok som kallas inventariebok innehåller endast en kort balansräkning över bolagets tillgångar och skulder vid utgången av 1909, 1910, 1911 och 1912. Denna bok är ej paginerad och varken tillgångar eller skulder äro däri specificerade. Något ingående inventarium synes ej finnas. I den balansräkning som under den 31 december 1909 finns i inventarieboken intagen finns bland tillgångarna en post å 25,000 kr., vilken post synes utgöras av bolagets egna aktier; dessutom finns däri upptaget ett organisations-konto å 55,635 kr. 56 öre, vilket sistnämnda belopp utgör mer än 55 procent av hela aktiekapitalet. Uppgiften om att aktiekapitalet utgör 100,000 kr. torde sålunda vara synnerligen vilseledande.

På det hela taget företer bokföringen ett rent kaos. Kassabok saknas, och i övrigt konstateras genomgående den största oreda och brist på sådana anteckningar som äro nödiga för bedömande av bolagets ekonomiska skötsel.

Bolagets styrelseberättelser för åren 1910, 1911, 1912 och 1913 ståta med stora vinster, men dessa vinster torde ha tillkommit på ett egendomligt sätt och icke förefinnas i verkligheten, varom närmare utredning kommer att lämnas under rättegången. Kärandena ha emellertid i detta sammanhang framhållit att dessa s.k. vinster uppkonstruerats i syfte att erhålla kredit samt att bibehålla redan erhållen sådan.

Bolagets växeltransaktioner visa stor lättsinnighet. Bolaget har dessutom gjort en del försäljningar till avsevärt underpris, vittnande om stor vårdslöshet. Bland bokförda tillgångar anmärks särskilt att varulagret upptagits till för höga värden. Redan vid början av bolagets verksamhet var bolaget på obestånd, något som styrelsen icke kunnat undgå att inse, och styrelsen har med kännedom om bolagets obestånd hela tiden sökt uppehålla bolagets verksamhet genom avgivande av vilseledande balansräkningar, styrelseberättelser m.m.

Då målet i tisdags för första gången förekom dokumenterade kärandeombudet Joh, Ad. Hultman, kärandenas påstående med sådan effekt att rätten ålade herrarna Sköldin personlig inställelse till nästa gång den 10 dennes.

Ja, det lät ju inte roligt det där. Och den 2 maj 2015 kunde tidningen rapportera att rådhusrätten nu avkunnat dom:

Två månaders fängelse för vårdslös bokföring.

Efter åtal av Södermanlands enskilda bank m. fl. har Södertälge rådhusrätt på måndagen dömt ledamöterna i styrelsen för aktiebolaget Sköldins skofabrik, fabrikör David Efraim Sköldin och kontoristen Gustaf Marcus Sköldin till vardera 2 månaders fängelse för vårdslös bokföring samt att ersätta kärandenas rättegångskostnader.

Fabrikör Gustaf Sköldin, som även blivit åtalad, ansågs icke ha tagit sådan del i bolagets angelägenheter att han kunde fällas till ansvar.

Bankens och medparters talan har förts av advokaten Joh. Ad. Hultman […]

Slutet

På Valborgsmässoafton 1926 kunde tidningen med en kort nekrolog meddela att Gustaf Sköldin avlidit dagen innan:

G. Sköldin. I tisdags avled i Södertälje f.d. fabrikören Gustaf Sköldin i en ålder av 77 år.

Sköldin har sedan 1879 varit bosatt i Södertälje, där han innehaft en skoaffär och 1905 startade Södertälje skofabrik. Han var i många år ledamot av stadsfullmäktige samt har innehaft andra kommunala uppdrag. Närmast sörjande äro två söner och barnbarn.

Men riktigt raderad ur historien blev han inte förrän 50 år senare. Den 10 april 1973 meddelade Länsstyrelsen i Stockholms län att G Sköldin nu gallrats ut ur handelsregistret, och fyra år senare den 19 februari 1977 gallrades Sko-Sköldin ut ur registret.

Gustafs samhällsengagemang

Nekrologen framhåller att Gustaf i flera år var ledamot av stadsfullmäktige och att han även hade andra kommunala uppdrag. Det har inte i lätt tillgängliga källor gått att se några spår av detta samhällsengagemang, och inte heller vilket parti Gustaf representerade i sina kommunala uppdrag. Det sägs att han var socialdemokrat, och det är inte osannolikt. Arbetarrörelsen och frikyrkorörelsen, inte minst baptismen stod före det demokratiska genombrottet nära varandra. Det som förenade var kampen mot överheten och det demokratiska sinnelaget. Det är heller inte en slump att många av arbetarrörelsens tidiga sånger bar på tydliga influenser av frälsningssånger.

Sören Carlswärd, pastor och tidigare ordförande i Svenska baptistsamfundet säger: ”Baptisterna uppfattade säkert som uppkäftiga och lite av revolutionära. För detta var en tid då överhögheten hade ett oerhört stort inflytande, det var prästen som styrde och ställde i socken. Men här greps människor, ofta de mest kuvade och ifrågasatta, av frihetstanken.”

Bara vid två tillfällen närmar sig tidningen Gustafs samhällsengagemang. I augusti 1909, mitt under den pågående storstrejken, ordnades ett massmöte i Södertälje på initiativ av ”borgmästare Pettersson, direktör P. J. Nilsson, pastor Stenbeck och fabrikör Sköldin.” 3 000 personer deltog i mötet som enades om ett uttalande ställt till regeringen och statsminister Lindman, där man ”vördsamt anhöll” om att regeringen måtte ordna medling i konflikten.

1910 valdes Gustaf tom juryman i tryckfrihetsmålet mot den anarkistiska tidningen Brand. Det anges inte vad målet handlade om eller utgången, men tidningen Brand var utsatt för ett flertal tryckfrihetsmål. Just under året 1910 handlade det bl a om att tidningen beskrivit preventivmetoden avbrutet samlag. I det målet friades tidningens ansvarige utgivare av juryn.