Finns det några belägg för offerkoftehypotesen?

Det lönar sig inte att försöka ordna styret så att Sverigedemokraterna stängs ute. De och deras högröstade anhängare betraktar sig då som diskriminerade och tar på sig en martyrroll. Den bilden gör bara att de får än mer stöd. Vi kan kalla detta för offerkoftehypotesen. Här ska vi bland annat med hjälp av kommunalvalsresultat från 2018 och 2022 testa denna hypotes.

I sex kommuner ingick SD i styret under mandatperioden 2018 – 2022. Här fanns alltså inga hinder. Redan här krackelerar offerkoftehypotesen. Det visar sig, att av de grupper av kommuner som jag har definierat här, ökar SD mest i just dessa sex kommuner. Tre fjärdedelar av kommunerna hamnar mellan 2,8 och 6,7 procents ökning (boxen längst till vänster i figuren) och den genomsnittliga ökningen av röstandelen är 4,5 procent.

Traditionellt bildas i svenska kommuner styre av något av de båda blocken. Efter SD:s inträde på arenan var de gamla partierna rätt så ense om att det gällde att hålla nykomlingarna borta från makten. Det var ju trots allt ett parti med rötterna i nynazismen. Två huvudsakliga metoder utvecklades. Problemet uppstod förstås när inget av de båda blocken kunde få majoritet. Man kunde då komma överens om att den största av de båda minoriteterna skulle få styra i minoritet. I den nationella politiken kallades detta ett slag för Reinfeldtdoktrinen, och lades till grund för partiernas överenskommelse i den så kallade Decemberöverenskommelsen.

Metoden med minoritetsstyre visade sig vara instabil. Frestelsen kunde bli för stor för de borgerliga partierna att slå ihop sina påsar med högerpopulisterna och fälla minoritetsstyret. Då var en stabilare lösning att ett eller flera partier korsade blockgränsen och slog sig samman med ett eller flera partier på den andra sidan som det gick att få majoritet tillsammans med. Blocköverskridande majoriteter var alltså den andra, lite kraftfullare utestängningstaktiken.

I figuren finns utöver de sex kommunerna där SD faktiskt deltog i styret först de kommuner som bildat traditionella majoritetsstyren, och där alltså inga särskilda arrangemang för att stoppa SD gjorts, därefter minoritetsstyreskommuner och slutligen kommunerna med blocköverskridande majoritetskoalitioner.

Hur gick det för Sverigedemokraterna i 2022 års val i dessa tre grupper av kommuner? I 90 kommuner utan några särskilda stopparangemang ökade SD med i genomsnitt 2,5 procent. I den mittersta hälften av kommunerna var ökningen mellan 1,1 och 3,4 procent. I nästa grupp – minoritetsstyresgruppen – blev den genomsnittliga ökningen 2,4 procent och de i de mittersta 50 procenten av de 118 kommuner var ökningen mellan 1,1 och 3,7 procent. Om man ser minoritetsstyre som en metod att spärra ut SD från styret var det alltså enbart med god vilja som man kan se att offerkoftehypotesen skulle stämma. Ökningen var förvisso mycket mindre än i de sex SD-styrda kommunerna, men skillnaden gentemot dem som inget hade gjort blev obetydlig.

Då verkar blocköverskridande majoritetsstyren vara något mer i linje med hypotesen. Här blev den genomsnittliga ökningen av SD:s röstandel 3,1 procent, alltså högre än både i de kommuner som inte gjort något åt saken och de som satsat på minoritetsstyre. De mittersta femtio procenten av de 76 kommunerna visade en ökning av SD-röstandet med mellan 1,3 och 4,6 procent.

Stödet för offerkoftehypotesen är ganska svagt. Om SD spärras ut genom att man bildar blocköverskridande majoritetskoalitioner kan man i medeltal vänta sig en ökning av SD-rösterna med omkring en halv procentenhet. Störst är framgången där högerpopulisterna släppts in i styret, alltså i direkt strid med offerkoftehypotesen.

Hur gick det i Västmanland då?

Hur har offerkoftehypotesen fungerat i de västmanländska kommunerna. Efter hur situationen såg ut förra mandatperioden fördelar sig de tio kommunerna i länet över de fyra kategorierna: SD var med i styret i Surahammar; i Norberg var det ett traditionellt blockstyre med S och V i majoritet; i tre kommuner – Kungsör, Sala och Skinnskatteberg - tillämpades minoritetsstyre och i de resterande fem kommunerna (Arboga, Fagersta, Hallstahammar, Köping och Västerås) hade man blocköverskridande styre.

Det mönster som framträder i analysen av alla landets 290 kommuner är U-format. Störst framgångar har SD haft i de kommuner där man deltagit i styret av kommuner, minst framgångar noteras i de kommuner som tillämpar minoritetsstyre eller där endera av de traditionella blocken regerar. Sen går det upp igen i de kommuner som – ofta i syfte att just utestänga SD – haft ett blocköverskridande styre, men framgångarna i valet har ändå varit mindre än i de kommuner där SD deltagit i styret.

Det U-formade sambandet är tydligt även i Västmanlands läns tio kommuner. Däremot är de röstmässiga framgångarna i de kommuner som genom blocköverskridande koalitioner blockerat SD genomsnitt större (+5,01 procent) än i Surahammar där partiet deltagit i styret (4,25 procent). I stort sett fungerar det på samma sätt i Västmanland som i samtliga kommuner. Den ganska stora uppgången i kommunerna med blocköverskridande styre i jämförelse med den kommun där SD varit en del av styret skulle kunna tyda på en lite kraftigare offerkofteeffekt, men då ska man komma ihåg att det bara var i en kommun där SD släppts in i maktens korridor, så det blir ett ganska stort spelrum för tillfälligheter.

På andra håll i tid och rum

Jag skrev redan i samband med SD:s inbrytning i riksdagen 2010 ett inlägg här på bloggen om de olika strategier som högerextremistiska partier bemöttes med. Jag kallade dem där för ”isoleringsstrategin” respektive ”samarbetsstrategin”. Den amerikanske statsvetaren William Downs (2001) hade studerat hur norska politiker ställde sig till Fremskridtspartiet respektive belgiska politiker till Vlaams Blok. Det visade sig att vänsterpolitiker föredrog isoleringsstrategin medan borgerliga politiker lutade mer åt samarbetsstrategin. Det är precis samma mönster som går igen i svensk politik 20 år senare när högern är beredd att regera med stöd av SD.

Erfarenheterna från Österrikes långa period (1949 – 19915) av ”stora koalitioner”, som ju kan ses som den mest långtgående isoleringsstrategin beskrevs också. De österrikiska erfarenheterna kan inte sägas ge något egentligt stöd för offerkoftehypotesen. Valen präglades inte av särskilt stora framgångar för högerpopulistiska partier.

Jag tog i inlägget också upp de fyra svenska kommuner där SD blev representerade i valet 2002, och där de kom att inta en vågmästarroll. I två av dessa blockerades de av majoritetskoalitioner medan det i de två andra var matematiskt möjligt att agera vågmästare. I de två förstnämnda ökade väljarandelen till 2006 med 4,1 respektive 2,4 procent. I de båda där partiet faktiskt kunde spela en roll var bilden splittrad: 13,6 procent ökning i den ena, men bara 0,7 procent i den andra. Något stöd för offerkoftehypotesen var det i alla fall inte.

Tyskland under 1930-talet kan tyckas vara ett drastiskt exempel. Men likheter finns. Hitler utsågs till rikskansler i januari 1932 och bildade regering tillsammans med det högernationalistiska Tysknationella partiet. Nu var det öppet för högerextremisternas makt, så något mer fritt val blev det inte. Vid riksdagsvalet 1933 fanns bara en lista från vilken valdes 96,7 procent nazister. Maktövertagandet föregicks av en period med ”opolitiska regeringar”, dock inkluderande företrädare för de nazisterna närstående Tysknationella. Under denna period, som alltså gav ganska goda möjligheter för nazistiskt inflytande ökade deras röstetal med 10,8 procent.

Dessförinnan, alltså 1928 – 1932 var regeringsmakten organiserad på ett sätt som mer liknar isoleringsstrategin. Tydligast var detta under 1928 – 1930 när en ”stor koalition” regerade. Efterföljande år var det borgerliga minoritetsregeringar som ”tolererades” av socialdemokraterna. Vid valen under denna period 1928 – 1932 hade nazisterna stora framgångar 15,7 respektive 19 procent. De tidiga åren 1924 – 1928 avlöste fem borgerliga mittenregeringar varandra, så här kunde dörrarna för nazistiskt inflytande ha varit öppna. Partiet var dock ännu bara i sin hemska linda och lite nedtryckt efter Hitlers misslyckade "ölhallskupp" 1924, och fick bara 2,6 procent i valet 1928.

Trots den väldigt annorlunda spatiotemporatal kontexten kan man faktiskt spåra U-mönstret också i nazismens tillväxt under 1930-talet med stora valframgångar både när man närmade sig maktens köttgrytor och när regeringskoalitioner spärrade vägen. Framgångarna var större när en borgerlig regering styrde med socialdemokratiskt stöd än när en stor koalition definitivt blockerade vägen.

Olika historiska erfarenheterna visaratt det nog kan finnas belägg för offerkoftehypotesen, d v s att isoleringsstrategin leder till valframgångar för högerextremister, men att samarbetsstrategin har än mer förödande konsekvenser.

 

Populismen mellan ondsinthet och enfald

Sverigedemokraternas huvudfråga är att stoppa vad man kallar massinvandringen. Jimmy Åkesson har skrivit att Islam är det största hotet mot Sverige sen andra världskriget. En lokal SD-förmåga i Skåne ville under hösten 2015 sätta upp ett kulsprutenäste på Öresundsbron. Varför finns detta hat mot flyktingar och invandrare? Om man läser uttalanden av ledande sverigedemokrater och inlägg av högertroll på nätet kan man åtminstone få en bild av hur de själva ser på saken: Invandrarna är ute efter att invadera Sverige. Det kommer de att göra genom att ta sig in i landet och föda orimliga mängder med barn. Därigenom hotas den svenska kultur, som bland annat tar sig uttryck i hur vi firar jul (med Kalle Anka) och midsommar (med små grodorna). Sverige kommer att tas över av en islamistisk kultur med burka, minareter och k-pistar.

Men den muslimska invasionen har också mer omedelbara följder: Den svenska välfärdsstaten kommer att explodera eftersom de invaderande massorna mest lever på bidrag. Likt en gökunge kommer muslimerna att äta ut välfärden, sjukvården, pensionerna och den svenska skolan som kan ersättas med koranskolor betalda av Saudiarabien. Brottsligheten tilltar. Bilar brinner. Kvinnor gruppvåldtas. Kriminella gäng skjuter på varann med maskingevär på öppen gata.

Vore allt detta sant är SD-populisternas invandringsmotstånd inte bara begripligt utan till och med självklart. I ljuset av SD:s opinionsframgångar har flera av de etablerade partierna bildat en traskapatrullo för att likt SD stoppa invandringen. Mest framstående i denna eftertrupp är väl de utrotningshotade Kristdemokraterna, Moderaterna och Socialdemokraterna.

Foto: Robert Couse-Baker, CC BY 2.0

Åtminstone moderater och socialdemokrater tillhör etablissemanget. Nu hör det till saken att ett annat bärande tema i all populism är konflikten mellan folket och eliterna. Sociologen Hans-Georg Betz skriver i ”The Oxford handbook of radical right” att det för alla populister är viktigt att identifiera fienden som man kan kasta skulden för allt elände på:

"De skapar en bild av politiken med föreställningen att samhället är delat i två ömsesidigt antagonistiska läger – på den ena sidan den överväldigande majoriteten av folket, och på den andra sidan en relativt liten grupp som kontrollerar det mesta av samhällets ekonomiska, politiska, sociala och kulturella resurser."

Det är alltså eliten eller etablissemanget som ligger bakom allt elände. Man kan jämföra med populismens store dagshjälte Donald Trump som är ute efter att ”röja upp i träsket i Washington.”

Men hur hänger egentligen den illvilliga eliten, det styrande etablissemanget och invandringen ihop? Vad skulle eliten ha att vinna på att den egna kulturen krossas till förmån för Islam? Vad skulle eliten ha att vinna på att lägga välfärdsstaten i spillror? Vad skulle eliten ha att vinna på gängskjutningar och våldtäkter?

Sambandet framstår som obegripligt. En lösning presenteras av Ungerns Victor Orban. Det är mångmiljardären George Soros (som förresten har judisk bakgrund) som ligger bakom den muslimska invasionen: Genom denna kommer den ungerska staten och i förlängningen hela västerlandet att krossas varefter Soros själv kan ta makten. Anders Bering Breivik får en som han kallar kulturmarxistisk elit som är ute efter total makt att inta samma roll. Hos nazisterna var det en judisk världskonspiration som låg bakom eländet för att ta makten. Vår tids nynazister talar om en sionistisk ockupationsregering.

Det här är på olika sätt bekymmersamt. Vi intalar oss hela tiden att även om populisternas ledare (t ex Åkesson och Söder) är skurkar, men att de 20 procent av de svenska väljarna som stöder dem är vanligt beskedligt folk, som måste visas den respekt som vanligt beskedligt folk bör visas. Men problemet är att utan ett påvisat orsakssamband mellan etablissemanget och invandringens påstått förskräckliga konsekvenser framstår dessa 20 procent vanliga och beskedliga som dumma i huvet. Eftersom det inte är respektfullt att skylla vanligt beskedligt folk för att vara dumma i huvet, får vi se oss om efter föreslagna förklaringar till varför etablissemanget vill krossa Sverige, svenskheten och välfärdsstaten. Och då hamnar vi rakt i knät på antisemitismen och nazismen. Tyvärr är det nog så. Utan antisemitism och nazism kan man inte vara populist om man vill slippa bli sedd som dum i huvet.

Hur mycket respekt är ondskans enfaldiga redskap värda?

Praeterea censeo

Fascistkramare borde skämmas. Och avgå.