Akademisk elit mot folkets sunda förnuft?

Jag har under hösten haft anledning att skriva inlägg här och också i andra sammanhang om kommunalpolitiken i Skinnskatteberg. Det har t ex handlat om den bristande öppenheten (hemlighetsmakeriet), skandalen med den avskedade VA- och fastighetschefen, angiverilagen. Som så ofta har inläggen dragit till sig en hel del kommentarer, både här och i sociala media, när inläggen delats där. Många håller med och hurrar, men som vanligt kryper det fram en del troll.

Ett av trollen retade sig på att jag som varit verksam som statsvetare uttalar mig om dom här förhållandena. Jag hittar inte kommentaren just nu, men det spelar mindre roll. Minns jag inte fel tycker trollet att jag demonstrerar okunnighet om hur det svenska samhället fungerar. Det kommenterar jag inte. Men så bekymrar hen sig också över att jag med min statsvetenskapliga bakgrund skulle skänka oförtjänt trovärdighet åt vad som bara är personliga vänstervridna åsikter.

Det sista är en intressant synpunkt. Det handlar ju om i vilken mån som forskare (både aktiva och emeriterade) ska delta i den allmänna debatten och om deras yrkesbakgrund har något att bidra med, utöver att skänka glans och prestige åt framförda åsikter.

Den (likaledes) emeriterade professorn i idé och lärdomshistoria Sven-Eric Liedman sorterar i en artikel i Forskning & Framsteg 2004 förhållandet mellan kunskap och makt i åtminstone fem kategorier. Tre av dessa tycker jag kan vara särskilt relevant att uppmärksamma:

• Makten som förbjuder kunskap
• Makten som uppmuntrar och favoriserar viss kunskap
• Kunskap som avslöjar makten

Geocentrisk världsbild: Jorden i mitten, sol, måne och planeter runtom

Det första problemet har gått som en röd tråd genom historien från senmedeltidens hårt nedslagna försök att lansera idén att planeterna kretsar kring solen till modernare totalitära regimer som nazisternas eller stalinisternas välden. Makten agerar genom ”förföljelse, censur eller lagstiftning.” Om detta är maktens piska över kunskapen är det andra problemområdet dess morot. Det tredje området kallar Liedman för ”kunskapens heroiska sida: att ur underläge avslöja makten.” Liedman liknar det med barnet som talar om att kejsaren är naken.

Forskare som producerar kunskap som inte stämmer med maktens verklighetsbeskrivningar eller önskemål. Forskare som avslöjar den nakne kejsaren. Ingendera är särskilt kul för makten, och man kan förstå föreställningar om att statsmakten och andra mäktiga institutioner gärna vill styra vad som det ska forskas om, vilka resultat som ska forskas fram och hur forskare ska eller inte ska delta i det offentliga samtalet. Sådana idéer finner man i varierande grad hos företrädare för olika intressen eller idéer, men i dessa Tidölagets era i den svenska politiken särskilt högerut. Därav utrensningar i universitetens och högskolornas styrelser, därav plötsligt återkallade utlysningar av forskningsbidrag, därav mobilisering av trollarméer.

Statsvetare i politiken

När det gäller statsvetarnas deltagande i politiken och debatten kan några glimtar från ett seminarium som Statsvetenskapliga förbundet ordnade under Almedalsveckan 2012 vara belysande. Dom tre statsvetarna Jenny Madestam, Ulf Bjereld och Jonas Hinnfors har i Statsvetenskaplig Tidskrift 2013 gett några reflektioner. Hinnfors räknar upp några statsvetare som varit särskilt aktiva i politiken och som haft betydelse för den politiska processen: Chefredaktören för DN, folkpartisten Herbert Tingsten, socialdemokraten och Brantings dotterson Jörgen Westerståhl, socialdemokraten Bo Särlvik och högerledaren Gunnar Heckscher. Jag skulle kunna lägga till exempelvis folkpartisten bland annat statssekreterare och generalsekreterare i Europarådet Daniel Tarschys, den socialdemokratiske försvarsministern och riksdagens talman Björn von Sydow, centerpartisten och vice talmannen Bertil Fiskesjö. Ja, listan kan bli nästan hur lång som helst.

Kompetens och öppenhet

När det gäller statsvetares deltagande i det offentliga samtalet tycks det råda en viss enighet hos dom tre kommentatorerna. Det som motiverar varför statsvetare ska delta handlar om dom kompetenser som dom genom sin utbildning och yrkesverksamhet besitter. Madestam skriver i sitt inlägg: ”Vi behövs. Och vi bör delta. Anledningen är den verktygslåda vi fått med oss genom många års studier, teoretiska och empiriska, vilka gör oss kompetenta och lämpade att förstå och förklara komplexa samhällsfenomen.”

Det råder också enighet om att det krävs transparens. När statsvetare deltar i det offentliga samtalet är det viktigt att dom är öppna med sina ideologiska sympatier och eventuellt med sitt medlemskap i partier och organisationer. Bjereld skriver: ”Bilden av ’den opartiske statsvetaren’ är en myt … I stället förespråkar jag ökad öppenhet. Transparens är vår tids opartiskhet.” Och Hinnfors skriver: ”Statsvetare som är partipolitiskt aktiva i organiserad form bör i och för sig rimligen öppet deklarera sin partitillhörighet.”

Vridenheten?

Ja, sen är det frågan om vridenheten. Är forskarna vänster- eller högervridna. I Hinnfors kommentar till Almedalsseminariet menar han att det bara är dom två socialdemokraterna Ulf Bjereld och Stig-Björn Ljunggren som brukar partibetecknas vid medieframträdanden. ”För balansens skulle hade det nog varit bra om åtminstone några borgerliga statsvetare också hade funnits med i den allmänna debatten.” Det som Hinnfors antyder är väl att det finns ett slags svag vänstervridning bland dom statsvetare som deltar i det offentliga samtalet.

Att det inte är hela sanningen framgår väl av den ofullständiga uppräkningen ovan av statsvetare som på ett mer direkt sätt deltagit i partipolitiken. Där är tre sossar, två folkpartister, en högerman och en centerpartist. Men visst finns det olikheter mellan olika discipliner vad gäller partisympatier. Nationalekonomerna Niclas Berggren och Henrik Jordahl frågade 2011 tillsammans med sociologen Charlotta Stern ett urval universitetsanställda om deras partisympatier. Undersökningen gjordes på uppdrag av Institutet för Näringslivsforskning.

Dom tillfrågade ekonomerna står vanligen till höger: Av företagsekonomerna betecknade sig 61 procent som höger och bland nationalekonomerna var det 53 procent. I den andra änden av skalan fanns sociologer som till 57 procent definierande sig som vänster. Statsvetarna befann sig någonstans i mitten: 45 procent betecknade sig som vänster.

Det problem som högertrollen tycker finns när forskare deltar i den allmänna debatten hänger förmodligen ihop med att många forskare, framförallt sociologer, statsvetare och genusvetare uppfattas som ”vänster”. Dom räknas därmed in i den förhatliga ”kultureliten”. Sunt förnuft istället för akademiska krumsprång är ett viktigt budskap för högerpopulister; folkets vilja mot eliterna! Följdriktigt är Sverigedemokraterna det parti som har lägst andel högutbildade i sin riksdagsgrupp. Detta motsvaras av att lågutbildade är överrepresenterade också bland partiets väljare.

Sammanfattningsvis

• Makten vill gärna styra forskningens inriktning och resultat
• Forskare kan avslöja makthavares nakenhet
• Många statsvetare med olika partifärg har deltagit i politiken
• Forskarutbildning ger färdigheter som är till nytta i det offentliga samtalet
• Partianknutna forskare ska vara öppna med sina partisympatier
• Aktiva ekonomiforskare sympatiserar ofta med högerpartier
• Särskilt sociologer och genusvetare sympatiserar med vänsterpartier
• Högerpopulister (läs SD:are) räknar in särskilt forskare med vänstersympatier i ”kultureliten”
• När denna kulturelit ställs mot ”sunt förnuft” stämmer det med SD:s företrädare och väljare som i särskild grad är lågutbildade

Vetenskapens värld

En morgon för många år sen när jag vaknade hörde jag inte ett jävla något på högra örat. Vi trodde först att det var en vaxpropp men när Revaxör inte hjälpte var det bara att försöka hitta en doktor. Så småningom ställdes en diagnos ”Sudden deafness”. Jag hade då skickats runt på olika mottagningar och hamnade till sist på hörselkliniken på Karolinska. ”Det där är ganska vanligt. Vi vet inte vad det beror på och vi kan inte göra något åt det.” Det var beskedet jag fick i så att säga lejonets håla: Hos de mest framstående specialisterna på landets mest framstående universitetssjukhus! Tjoho, vem trodde att den medicinska vetenskapen hade svaren? Förmodligen skamsna (med kännedom om min bakgrund som forskare) tyckte de att de väl ändå borde göra något, så jag fick en remiss till Danderyd för att prova ut en hörapparat. Dock var det så lång väntetid att när jag väl kom dit hade felet i så stor utsträckning självläkt att jag blev hemskickad som simulant.

Tillsammans med en kollega hade jag någon gång i början av 90-talet åtagit mig att medverka i utvärderingen av det nyinförda statsbidragssystemet till kommunerna för flyktingmottagande. Vi skulle med hjälp av en enkät till kommunerna och fältstudier i ett litet urval kommuner försöka ta reda på hur det nya bidraget påverkade verksamheten. Hur pengarna mer konkret användes skulle vi inte ge oss in på. Här anlitades istället redovisningsexperter från Komrev. Kommunernas redovisning var i sådan oreda att det inte var möjligt att få ut något användbart ur statistiken. Istället hade man jobbat med ett litet urval kommuner som fick särskild utbildning. Trots det blev det synnerligen ojämförbara siffror från olika kommuner. Tjoho, någon därute som trodde att redovisningsexperter kan få koll på vad olika saker i en organisation kostar och vart pengarna tar vägen?

Dessa båda små anekdoter visar att föreställningar om att till exempel medicinare och ekonomer har tillförlitlig kunskap om sina respektive verkligheter i bästa fall är en fördom. Förmodligen gäller något liknande många andra av de vetenskaper som vi utomstående betraktar som hårda.

Samhället i övrigt har sådana föreställningar också om samhällsvetenskaperna. Jag medverkade en gång, det måste också ha varit någon gång vid mitten av 90-talet, på en sammandragning av den socialdemokratiska partistyrelsen och hela regeringen på Bommersvik. Som introduktion till mitt föredrag annonserade den dåvarande krullhårige partisekreteraren att ”nu kommer Henry Bäck och talar om hur det är.” Trodde han ja! Jag tyckte att jag borde protestera: Jag hade då sysslat med samhällsvetenskaplig forskning i sisådär 25 år och jag hade aldrig någonsin kommit fram till ett ”forskningsresultat” som jag kände mig säker på att ”så där är det.”

Ändå tillhörde jag den positivistiska falangen inom samhällsvetarkåren som tycker att det finns en verklighet och att det är möjligt och meningsfullt att söka kunskap om den. Vi var särskilt förtjusta i att samla in data, helst mätbara i siffror, om många undersökningsenheter (t ex människor, länder, myndigheter, kommuner) och sedan undersöka sambanden mellan olika egenheter i datamaterialet för att komma fram till generaliserbara påståenden om den samhälleliga verkligheten.

Vi fick ofta utstå spott och spe från kolleger som tyckte att mänskligt handlande var alltför komplicerat för att undersökas på ett så fyrkantigt sätt. Nej, de förespråkade istället kvalitativa metoder. Allt gick minsann inte att mäta med siffror. Istället för befintlig statistik eller data insamlade genom strukturerade intervju- och enkätundersökningar skulle man göra långa djupintervjuer eller observationer där man likt undersökande journalister levde tillsammans med sina studieobjekt. Vi kvantitativt inriktade forskare ansågs i själva verket försöka härma naturvetare eller kanske ekonomer. De undersökte ju saker och ting som varken hade en egen vilja eller ett känsloliv.

Jag ska väl inte sticka under stol med att det också bland våra egna fanns de som tyckte att data från enkätundersökningar var hopplöst ”mjuka”. Jag jobbade ett tag tillsammans med en företagsekonom som bland annat var intresserad av olika företeelser och mekanismer i sjukvården. För honom var enkäter med t ex patienter och läkare på sin höjd explorativt (sånt man tar till när man försiktigt trevar sig fram på hittills okänt territorium). Nej hårda data skulle det vara. Gärna body-counts. Vem kan förneka ett lik?

Men än värre skulle det bli. Framförallt under den sista tiden jag var verksam vid Statsvetenskapliga institutionen i Stockholm växte det fram en skola som alldeles förnekade värdet av empiriska undersökningar som hade t ex människor eller organisationer som studieobjekt. Nej, samhället bestod av texter, berättelser och sociala konstruktioner. Nu kunde man lämna verkligheten bakom sig och istället grunna över hur man skulle uttolka texter. Jag höll kursen i kvantitativa metoder för doktorander som sturskt deklarerade att de hade för avsikt att ”Krossa positivismen!”

Vad kan man nu lära sig av dessa små historier? Ja, inte vet jag. Men två lärdomar framträder dock: För det första att hur man än vänder sig så har man alltid ändan bak. Och för det andra att vi ofta har överdrivna föreställningar om vilka kunskaper olika experter och forskare besitter.

Detdär med forskning, det verkar vara en hel vetenskap.