Vetenskapens värld

En morgon för många år sen när jag vaknade hörde jag inte ett jävla något på högra örat. Vi trodde först att det var en vaxpropp men när Revaxör inte hjälpte var det bara att försöka hitta en doktor. Så småningom ställdes en diagnos ”Sudden deafness”. Jag hade då skickats runt på olika mottagningar och hamnade till sist på hörselkliniken på Karolinska. ”Det där är ganska vanligt. Vi vet inte vad det beror på och vi kan inte göra något åt det.” Det var beskedet jag fick i så att säga lejonets håla: Hos de mest framstående specialisterna på landets mest framstående universitetssjukhus! Tjoho, vem trodde att den medicinska vetenskapen hade svaren? Förmodligen skamsna (med kännedom om min bakgrund som forskare) tyckte de att de väl ändå borde göra något, så jag fick en remiss till Danderyd för att prova ut en hörapparat. Dock var det så lång väntetid att när jag väl kom dit hade felet i så stor utsträckning självläkt att jag blev hemskickad som simulant.

Tillsammans med en kollega hade jag någon gång i början av 90-talet åtagit mig att medverka i utvärderingen av det nyinförda statsbidragssystemet till kommunerna för flyktingmottagande. Vi skulle med hjälp av en enkät till kommunerna och fältstudier i ett litet urval kommuner försöka ta reda på hur det nya bidraget påverkade verksamheten. Hur pengarna mer konkret användes skulle vi inte ge oss in på. Här anlitades istället redovisningsexperter från Komrev. Kommunernas redovisning var i sådan oreda att det inte var möjligt att få ut något användbart ur statistiken. Istället hade man jobbat med ett litet urval kommuner som fick särskild utbildning. Trots det blev det synnerligen ojämförbara siffror från olika kommuner. Tjoho, någon därute som trodde att redovisningsexperter kan få koll på vad olika saker i en organisation kostar och vart pengarna tar vägen?

Dessa båda små anekdoter visar att föreställningar om att till exempel medicinare och ekonomer har tillförlitlig kunskap om sina respektive verkligheter i bästa fall är en fördom. Förmodligen gäller något liknande många andra av de vetenskaper som vi utomstående betraktar som hårda.

Samhället i övrigt har sådana föreställningar också om samhällsvetenskaperna. Jag medverkade en gång, det måste också ha varit någon gång vid mitten av 90-talet, på en sammandragning av den socialdemokratiska partistyrelsen och hela regeringen på Bommersvik. Som introduktion till mitt föredrag annonserade den dåvarande krullhårige partisekreteraren att ”nu kommer Henry Bäck och talar om hur det är.” Trodde han ja! Jag tyckte att jag borde protestera: Jag hade då sysslat med samhällsvetenskaplig forskning i sisådär 25 år och jag hade aldrig någonsin kommit fram till ett ”forskningsresultat” som jag kände mig säker på att ”så där är det.”

Ändå tillhörde jag den positivistiska falangen inom samhällsvetarkåren som tycker att det finns en verklighet och att det är möjligt och meningsfullt att söka kunskap om den. Vi var särskilt förtjusta i att samla in data, helst mätbara i siffror, om många undersökningsenheter (t ex människor, länder, myndigheter, kommuner) och sedan undersöka sambanden mellan olika egenheter i datamaterialet för att komma fram till generaliserbara påståenden om den samhälleliga verkligheten.

Vi fick ofta utstå spott och spe från kolleger som tyckte att mänskligt handlande var alltför komplicerat för att undersökas på ett så fyrkantigt sätt. Nej, de förespråkade istället kvalitativa metoder. Allt gick minsann inte att mäta med siffror. Istället för befintlig statistik eller data insamlade genom strukturerade intervju- och enkätundersökningar skulle man göra långa djupintervjuer eller observationer där man likt undersökande journalister levde tillsammans med sina studieobjekt. Vi kvantitativt inriktade forskare ansågs i själva verket försöka härma naturvetare eller kanske ekonomer. De undersökte ju saker och ting som varken hade en egen vilja eller ett känsloliv.

Jag ska väl inte sticka under stol med att det också bland våra egna fanns de som tyckte att data från enkätundersökningar var hopplöst ”mjuka”. Jag jobbade ett tag tillsammans med en företagsekonom som bland annat var intresserad av olika företeelser och mekanismer i sjukvården. För honom var enkäter med t ex patienter och läkare på sin höjd explorativt (sånt man tar till när man försiktigt trevar sig fram på hittills okänt territorium). Nej hårda data skulle det vara. Gärna body-counts. Vem kan förneka ett lik?

Men än värre skulle det bli. Framförallt under den sista tiden jag var verksam vid Statsvetenskapliga institutionen i Stockholm växte det fram en skola som alldeles förnekade värdet av empiriska undersökningar som hade t ex människor eller organisationer som studieobjekt. Nej, samhället bestod av texter, berättelser och sociala konstruktioner. Nu kunde man lämna verkligheten bakom sig och istället grunna över hur man skulle uttolka texter. Jag höll kursen i kvantitativa metoder för doktorander som sturskt deklarerade att de hade för avsikt att ”Krossa positivismen!”

Vad kan man nu lära sig av dessa små historier? Ja, inte vet jag. Men två lärdomar framträder dock: För det första att hur man än vänder sig så har man alltid ändan bak. Och för det andra att vi ofta har överdrivna föreställningar om vilka kunskaper olika experter och forskare besitter.

Detdär med forskning, det verkar vara en hel vetenskap.