Akademisk elit mot folkets sunda förnuft?

Jag har under hösten haft anledning att skriva inlägg här och också i andra sammanhang om kommunalpolitiken i Skinnskatteberg. Det har t ex handlat om den bristande öppenheten (hemlighetsmakeriet), skandalen med den avskedade VA- och fastighetschefen, angiverilagen. Som så ofta har inläggen dragit till sig en hel del kommentarer, både här och i sociala media, när inläggen delats där. Många håller med och hurrar, men som vanligt kryper det fram en del troll.

Ett av trollen retade sig på att jag som varit verksam som statsvetare uttalar mig om dom här förhållandena. Jag hittar inte kommentaren just nu, men det spelar mindre roll. Minns jag inte fel tycker trollet att jag demonstrerar okunnighet om hur det svenska samhället fungerar. Det kommenterar jag inte. Men så bekymrar hen sig också över att jag med min statsvetenskapliga bakgrund skulle skänka oförtjänt trovärdighet åt vad som bara är personliga vänstervridna åsikter.

Det sista är en intressant synpunkt. Det handlar ju om i vilken mån som forskare (både aktiva och emeriterade) ska delta i den allmänna debatten och om deras yrkesbakgrund har något att bidra med, utöver att skänka glans och prestige åt framförda åsikter.

Den (likaledes) emeriterade professorn i idé och lärdomshistoria Sven-Eric Liedman sorterar i en artikel i Forskning & Framsteg 2004 förhållandet mellan kunskap och makt i åtminstone fem kategorier. Tre av dessa tycker jag kan vara särskilt relevant att uppmärksamma:

• Makten som förbjuder kunskap
• Makten som uppmuntrar och favoriserar viss kunskap
• Kunskap som avslöjar makten

Geocentrisk världsbild: Jorden i mitten, sol, måne och planeter runtom

Det första problemet har gått som en röd tråd genom historien från senmedeltidens hårt nedslagna försök att lansera idén att planeterna kretsar kring solen till modernare totalitära regimer som nazisternas eller stalinisternas välden. Makten agerar genom ”förföljelse, censur eller lagstiftning.” Om detta är maktens piska över kunskapen är det andra problemområdet dess morot. Det tredje området kallar Liedman för ”kunskapens heroiska sida: att ur underläge avslöja makten.” Liedman liknar det med barnet som talar om att kejsaren är naken.

Forskare som producerar kunskap som inte stämmer med maktens verklighetsbeskrivningar eller önskemål. Forskare som avslöjar den nakne kejsaren. Ingendera är särskilt kul för makten, och man kan förstå föreställningar om att statsmakten och andra mäktiga institutioner gärna vill styra vad som det ska forskas om, vilka resultat som ska forskas fram och hur forskare ska eller inte ska delta i det offentliga samtalet. Sådana idéer finner man i varierande grad hos företrädare för olika intressen eller idéer, men i dessa Tidölagets era i den svenska politiken särskilt högerut. Därav utrensningar i universitetens och högskolornas styrelser, därav plötsligt återkallade utlysningar av forskningsbidrag, därav mobilisering av trollarméer.

Statsvetare i politiken

När det gäller statsvetarnas deltagande i politiken och debatten kan några glimtar från ett seminarium som Statsvetenskapliga förbundet ordnade under Almedalsveckan 2012 vara belysande. Dom tre statsvetarna Jenny Madestam, Ulf Bjereld och Jonas Hinnfors har i Statsvetenskaplig Tidskrift 2013 gett några reflektioner. Hinnfors räknar upp några statsvetare som varit särskilt aktiva i politiken och som haft betydelse för den politiska processen: Chefredaktören för DN, folkpartisten Herbert Tingsten, socialdemokraten och Brantings dotterson Jörgen Westerståhl, socialdemokraten Bo Särlvik och högerledaren Gunnar Heckscher. Jag skulle kunna lägga till exempelvis folkpartisten bland annat statssekreterare och generalsekreterare i Europarådet Daniel Tarschys, den socialdemokratiske försvarsministern och riksdagens talman Björn von Sydow, centerpartisten och vice talmannen Bertil Fiskesjö. Ja, listan kan bli nästan hur lång som helst.

Kompetens och öppenhet

När det gäller statsvetares deltagande i det offentliga samtalet tycks det råda en viss enighet hos dom tre kommentatorerna. Det som motiverar varför statsvetare ska delta handlar om dom kompetenser som dom genom sin utbildning och yrkesverksamhet besitter. Madestam skriver i sitt inlägg: ”Vi behövs. Och vi bör delta. Anledningen är den verktygslåda vi fått med oss genom många års studier, teoretiska och empiriska, vilka gör oss kompetenta och lämpade att förstå och förklara komplexa samhällsfenomen.”

Det råder också enighet om att det krävs transparens. När statsvetare deltar i det offentliga samtalet är det viktigt att dom är öppna med sina ideologiska sympatier och eventuellt med sitt medlemskap i partier och organisationer. Bjereld skriver: ”Bilden av ’den opartiske statsvetaren’ är en myt … I stället förespråkar jag ökad öppenhet. Transparens är vår tids opartiskhet.” Och Hinnfors skriver: ”Statsvetare som är partipolitiskt aktiva i organiserad form bör i och för sig rimligen öppet deklarera sin partitillhörighet.”

Vridenheten?

Ja, sen är det frågan om vridenheten. Är forskarna vänster- eller högervridna. I Hinnfors kommentar till Almedalsseminariet menar han att det bara är dom två socialdemokraterna Ulf Bjereld och Stig-Björn Ljunggren som brukar partibetecknas vid medieframträdanden. ”För balansens skulle hade det nog varit bra om åtminstone några borgerliga statsvetare också hade funnits med i den allmänna debatten.” Det som Hinnfors antyder är väl att det finns ett slags svag vänstervridning bland dom statsvetare som deltar i det offentliga samtalet.

Att det inte är hela sanningen framgår väl av den ofullständiga uppräkningen ovan av statsvetare som på ett mer direkt sätt deltagit i partipolitiken. Där är tre sossar, två folkpartister, en högerman och en centerpartist. Men visst finns det olikheter mellan olika discipliner vad gäller partisympatier. Nationalekonomerna Niclas Berggren och Henrik Jordahl frågade 2011 tillsammans med sociologen Charlotta Stern ett urval universitetsanställda om deras partisympatier. Undersökningen gjordes på uppdrag av Institutet för Näringslivsforskning.

Dom tillfrågade ekonomerna står vanligen till höger: Av företagsekonomerna betecknade sig 61 procent som höger och bland nationalekonomerna var det 53 procent. I den andra änden av skalan fanns sociologer som till 57 procent definierande sig som vänster. Statsvetarna befann sig någonstans i mitten: 45 procent betecknade sig som vänster.

Det problem som högertrollen tycker finns när forskare deltar i den allmänna debatten hänger förmodligen ihop med att många forskare, framförallt sociologer, statsvetare och genusvetare uppfattas som ”vänster”. Dom räknas därmed in i den förhatliga ”kultureliten”. Sunt förnuft istället för akademiska krumsprång är ett viktigt budskap för högerpopulister; folkets vilja mot eliterna! Följdriktigt är Sverigedemokraterna det parti som har lägst andel högutbildade i sin riksdagsgrupp. Detta motsvaras av att lågutbildade är överrepresenterade också bland partiets väljare.

Sammanfattningsvis

• Makten vill gärna styra forskningens inriktning och resultat
• Forskare kan avslöja makthavares nakenhet
• Många statsvetare med olika partifärg har deltagit i politiken
• Forskarutbildning ger färdigheter som är till nytta i det offentliga samtalet
• Partianknutna forskare ska vara öppna med sina partisympatier
• Aktiva ekonomiforskare sympatiserar ofta med högerpartier
• Särskilt sociologer och genusvetare sympatiserar med vänsterpartier
• Högerpopulister (läs SD:are) räknar in särskilt forskare med vänstersympatier i ”kultureliten”
• När denna kulturelit ställs mot ”sunt förnuft” stämmer det med SD:s företrädare och väljare som i särskild grad är lågutbildade