Att komma ut som pangsjis

Thore Skogman från Hallstahammar skaldade:

När man är en glad pensionär

då är man ung i sinnet,

lever på minnet.

När man är en glad pensionär

då är man aldrig nånsin sur och tvär.

Om man är sjutti’, åtti’ eller nitti’-två,

så sjunger man ändå.

Vi går på kafferep och bara har det bra

för bra ska pensionärerna ha.

När man är en glad pensionär

då har man glada dagar

som oss behagar.

Glad, lite lallande och oförarglig. Oavsiktligt slog nog Thore Skogman an tonen för den pensionärsbild vi 40-talister hade. Pensionärer drack kaffe, störde ingen, spelade boule. Men de kunde också vara lite mindre oförargliga till exempel när de trängde sig fram i kön till smörgåsbordet på Ålandsbåten. I nästa skede blev de dock ännu mer oförargliga. Försedda med blöja placerades de i rullstolen. I knät en mekanisk katt att klappa och ögonen förbundna med VR-glasögon. Ibland kvicknade de till lite och drogs samman i samlingssalen för att åhöra andliga sånger.

Blir också revolutionärer gamla?

Vi som var födda i slutet av 40-talet har som gamla haft svårt att identifiera oss med den bilden. Vi var många. Vi gjorde revolt. Vi lyssnade till rock-and-roll. Åtminstone någon gång har vi rökt på. Så blev det 1968. Vi var mellan 19 och 23. Nu var det rätt att göra uppror och makten växte ur gevärspiporna. Revolutionen var minsann ingen tebjudning.

Det var vi som var ”the first generation ever”. ”We invented the concept of a generation”.

Men så blev det ett nytt tiotal. Hur skulle vi revolutionärer och rockare kunna identifiera oss med Thores glada och nöjda kaffedrickande pensionär? Med boulekastarna? Med den mekaniska katten och sövda av VR-glasögonen? Med de andliga sångerna i samlingssalen på åldris?

PRO är en pensionärsorganisation. Det är väl inget krav för att man ska vara med där att man identifierar sig som pensionär. Men om man helst lyssnar på rock-and-roll eller är revolutionär och hör på proggens budskap (”Skjut dom i bokstavsordning” eller ”Jag ska skära halsen av dig din jävel”) kan det vara knepigt att ge sig in i kafferepens och boulens värld.

Vår revolutionära kompis Bengt i Lund, som också tutar bland annat revolutionens musik i lur, rättfärdigade att han gått med i PRO med ”att man får en massa spelningar om man är med”. Jojomensan.

Nu har vi också gått med i PRO i Riddarhyttan. Faktiskt sen ett år tillbaka. Nu kan vi inte smyga med det längre, utan har bestämt att vi ska komma ut som pensionärer. Vi får inte, likt Bengt några spelningar. Och vad skulle vi spela? Kam? Nej vi brukar säga, att vi har många kompisar som är medlemmar.

Arbetarrörelsens subkultur

Men man kan också, åtminstone för min egen del, ha ett annat perspektiv. PRO är förstås en partipolitiskt obunden organisation. I stadgarnas allra första paragraf står det:

Pensionärernas riksorganisation, PRO, är en intresseorganisation för Sveriges pensionärer. PRO är en självständig, partipolitiskt och religiöst obunden organisation.

Så är det förstås. Men hela sanningen är det inte. De flesta (alla?) vet att PRO är en del av det nätverk av organisationer som står nära arbetarrörelsen. Det är ett kluster av organisationer som tillsammans bildar ett slags subkultur. Här ingår bland annat ”gammelkooperationen”, LO-facken, hyresgäströrelsen med flera. Organisationernas syfte är var för sig en specifik blandning av intresseorganisation (att utvinna fördelar för medlemmarna från en motpart eller det allmänna) och serviceproducent (att själv se till att medlemmarna får nyttigheter och behov tillfredsställda). Jag har tidigare här skrivit om underordnade gruppers strategier för att försäkra medlemmarna om ett bättre liv. Man kan kräva förändringar av de dominanta krafterna i samhället – voice-strategin. Eller så kan man bygga sitt eget subsamhälle – exitstrategin. Ofta, som i den svenska arbetarrörelsen, kombineras de båda strategierna. Läs det tidigare inlägget här.

Som de andra organisationerna kombinerar PRO de båda strategierna: Kräv bättre levnadsvillkor av statsmakten som t ex att avskaffa den särskilda pensionärsskatten (jämför med Vitrysslands parasitskatt. Ordna mötesplatser och aktiviteter för medlemmarna.

I det här perspektivet – arbetarrörelsens subkultur – var det nog så, att PRO var ett naturligt steg. Det började i Unga Örnars farmarklubb Solörnarna i Surahammar. Se klippet från Västmanlands Folkblad i december 1951:

Så var vägen anträdd. Det blev filmer på Folkets Hus och Rockfolket på utescenen i Folkets Park. Vid mitten av 60-talet var det dags för SSU. Där satt jag i distriktsstyrelsen i Stockholms län bl a tillsammans med Christina Tallberg, som lustigt nog nu är ordförande i PRO. Heja Christina, nu är vi med i samma förening igen. 1972 gick jag med i Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK). Partiet strök ett tjugotal år senare K:et.

Jag har alltid handlat i Konsum och tankat bilen på IC (sedermera OK och till och med OKQ8). Alla försäkringar i Folksam. Några år hade jag till och med en HSB-lägenhet, och när jag har hyrt så har jag varit med i Hyresgästföreningen.

Så nog är PRO ett naturligt näst sista steg i karriären. Sista steget får bli det vi lite vanvördigt brukar kalla Dökonsum (Fonus). Ett liv i arbetarrörelsens subkultur. Men socialdemokrat var det länge sen jag var. Och kanske är det till och med så att det är länge sen det socialdemokratiska partiet var socialdemokratiskt.

Ingrid har inte gått hela denna långa väg utan kommit in lite från sidan via FNL-grupperna och SKP. Men nu är vi båda med i PRO och har båda bestämt oss för att komma ut som pangschisar.

Varför komma ut just nu?

Igår åkte vi tillsammans med PRO-kamraterna med hyrd buss från Handlarn (det var länge sen Konsum klappade igen där) i Riddarhyttan till PRO:s sommarhem i Kvicksund. Där var grillkväll med allsång.  Det blev mycket trallala.

Trallala. Här sliter vi med identiteten i Kvicksund.

De delade städerna och byarna 1: Sollentuna-Upplands Väsby, Kvicksund, Gundal/Högås

Här börjar nu den nya succéserien med delade städer och byar som introducerades i ett tidigare inlägg. Den minnesgode läsaren erinrar sig att jag drog en gräns vid 90 procent av befolkningen på ena sidan gränsen. Om fler bor i den kommun som inrymmer flest av samhället räknar jag den inte som egentligen gränsöverskridande. Det har s a s bara spillt över lite grand. Här ska bi sortera de delade samhällena efter detta mått. Vi börjar med de mest delade – de där 47 – 53 procent bor i den kommun där de flesta invånarna i samhället bor.

Sollentuna och Upplands Väsby

Först ut i serien de delade städerna och byarna är den monstruösa konstruktionen ”Sollentuna och Upplands Väsby”. Det var så sent som i fjol som Statistiska Centralbyrån genom att tillämpa sina kanske lite speciella regler för vad en tätort är konstruerade denna tätort. Med nästan 140 000 invånare är det Sveriges femte största tätort.

Orten ”Sollentuna och Upplands Väsby” består av delar av tre kommuner. I Sollentuna kommun ingår hela tätbebyggelsen utom kommundelen Sjöberg längst i öster vid gränsen till Danderyd. Också i Upplands Väsby kommun ingår all tätbebyggelse utom ett litet område kring Löwenströmska lasarettet med drygt 500 invånare. Den tredje delen består av stadsdelarna Kista, Husby och Akalla i Stockholms kommun.

Av hela befolkningen bor 47 procent i Sollentuna kommun, 29 procent i Upplands Väsby kommun och 23 procent i Stockholms kommun. Dessutom ingår fem personer i Solna kommun. Tätorten är en rent artificiell konstruktion av SCB. De tre delarna är tydligt avskilda från varandra och har inte mycket gemensamt.

Sollentuna och Upplands Väsby skils åt av det utomordentligt fula Breddens industriområde och de som bor norr om kommungränsen är orienterade mot kommunens centrum längre norrut. De som bor söder om kommungränsen rör sig istället mot Rotebro längre söderut. Någon särskild anledning att korsa kommungränsen finns inte.

Sollentuna- och Stockholmsdelarna är effektiv åtskilda av den åttafiliga motorvägen E4 och arbetsplatsområden. I Stockholmsdelen ingår socialt plågade stadsdelar som Husby och Akalla.

I själva verket är det lite absurt att betrakta ”Sollentuna och Upplands Väsby” som en samlad tätort. Och man kan också lägga till att det i så fall måste vara en av Sveriges fulaste tätorter med gigantiska trafikleder, löjligt glassiga kontorsområden, hemska radhusåkrar och sociala hyreshusghetton. Hu!

Upplopp i Husby

Malmvägen i Sollentuna

Bredden i Upplands Väsby

Kvicksund

Kvicksund på gränsen mellan Västmanland och Sörmland och därmed också på båda sidor om gränsen mellan Västerås och Eskilstuna kommuner är ett riktigt praktexempel på ett delat samhälle. Det är inte bara så att gränsen som delar samhället är både kommun-m läns- och landskapsgräns. Befolkningen är också ganska jämnt fördelad på de två delarna, Av de drygt 2 000 invånarna bor 51 procent i Västerås kommun och 49 procent i Eskilstuna kommun.

Det är Mälaren och stora farleden som delar byn. Förr var det inte så lätt att ta sig över vattnet och därmed gränsen. Förr fanns det en lindragen färja. På 1870-talet kom järnvägen med sin bro, som man också kunde gå över. Först på 1920-talet blev det en vägbro mellan Västmanlands- och Sörmlandsdelarna av Kvicksund.

I sommar kan man uppleva tiden före 1920-talet eftersom vägbron ska vara helt avstängd under veckorna 28-31. För fotgängare kommer det att finnas en båtförbindelse mellan samhälles båda delar men bilburna får räkna med en omväg på drygt 6 mil.

Centrum, om man så kan säga, med affär, järnvägsanhalt (Kvicksund Södra) och skola ligger på södra sidan, medan som sagt norra sidan har en lite större folkmängd.

Bilder från Kvicksund från kvicksound.se

Gundal och Högås

Tätorten Gundal och Högås ligger i tre kommuner. Huvuddelen av drygt 600 invånarna bor i Kungsbacka kommun i Halland: Hela 53 procent. Som nummer två kommer Mölndals kommun i Västra Götalands län med 30 procent av Gundal-Högåsingarna och nummer tre är Göteborgs kommun med 17 procent. Tätorten ligger därmed i två län (Hallands och Västra Götalands) och två landskap (Halland och Västergötland).

I väster gränsar den till en annan gränsöverskridande tätort – Billdal – som vi ska återkomma till i ett senare inlägg.

Wikipedia uppger att bebyggelsen består ” endast av villor, längs med större eller mindre vägar i området.”

Annars tycks det som om det enda som skänker uppmärksamhet åt orten är dess trekommunala karaktär. Och det är ju inte illa det.

Gundal och Högås i Halland och Västergötland

Praeterea censeo

Fascistkramare borde skämmas. Och avgå.