Om blixten

Jag fick ett påpekande av min låtsaskompis Besser Wisser. Han hade läst en två sidor lång kulturartikel om blixten i DN (12/4) som skrivits av poeten Johan Landgren. Besser var förtruten. Poeten Landgren hade missuppfattat en sak.

Landgren hade skrivit om den engelske poeten Percy Bysshe Shelleys (han var för resten gift med Mary Shelley som skrev om Frankensteins monster, som åtminstone enligt senare filmatiseringar fick liv genom att kopplas ihop med blixten) dikt ”The Cloud” (1820). Shelley (poeten alltså) skrev:

Sublime on the towers of my skiey bowers, Lightning my pilot sits. […] Over earth and ocean, with gentle motion, This pilot is guiding me.

Landgren tolkar detta som att blixten är molnets pilot.

Besser Wisser menar att det nog är en missuppfattning. I normal svenska betyder pilot en flygplansförare. Men det kunde väl ändå inte Shelley veta något om 1820. Första glidflygningen gjordes av Otto Lilienthal 1891 och den första flygningen med ett motordrivet flygplan var bröderna Wilbur och Orville Wrights 12 sekunder långa flygning 1903.

Shelley kan med andra ord inte ha avsett pilot = flygförare. Vad menade han då? Oxford Learners Dictionary ger två huvudsakliga betydelser av ordet pilot i engelska språket:

(1) A person who operates the controls of an aircraft, especially as a job.

(2) A person with special knowledge of a difficult area of water, for example, the entrance to a harbour, whose job is to guide ships through it.

Den första betydelsen är alltså piloten, flygföraren, och den andra vad vi på svenska språket kallar lots. Det måste väl ändå vara ”lots” som Shelley avsåg. Och det finns en viktig betydelseskillnad mellan ”pilot” och ”lots”. Piloten kontrollerar och kör flygplanet, medan lotsen är en guide eller vägledare medan kaptenen behåller kommandot över skeppet.

Piloten och blixten

Besser tyckte att jag borde skrivit en argsint replik till DN eller åtminstone ett brev till den förmodligen i övrigt alldeles förträfflige poeten Landgren och tillrättavisa honom. Jag avvisade båda förslagen. Man ska välja sina strider.

Men, medan jag ändå är inne på ämnet Blixten, kan jag inte avhålla mig från ett par andra små anekdoter kopplade till blixt och dunder.

Den första borde väl egentligen artikelförfattaren ha känt till. Det är den som handlar om Oskar II och hans vitsiga hovfotograf Aron Jonason. Kungen tyckte att Jonason ”blixtrade” mycket när han tog bilder. Jonason svarade då med det berömda ”blixtrar den ene så åskar den andre.” Haha!

Den andra historien är inte allmänt känd. Den kommer från min egen utbildning på gymnasiets latinlinje i Sollentuna. Fem timmar latinlektioner i veckan i tre år. Det var grejer det. Så här gick det till: I läxa fick vi att översätta en text ur t ex Julius Cæsars ”Commentarii de bello gallico”, som var urtrist och illa skrivet. Ungefär så här: ”Efter dagens krigande slog vi läger och skickade delegater att förhandla med dom besegrade.” Nästa dag likadant o s v. Eller så kunde det vara ur Gaius Valerius Catullus kärleksdikter med strofer typ ”Lilla sparv, du är som en pimpsten”.

För att inte staka sig när hemläxan skulle redovisas var det vanligt att man med petitstil skrev in översättningen mellan raderna i boken. Men en dag hade IJ (som förresten var brorsa till HJ som van 10 laxar i ”Kvitt eller Dubbelt” 1958) inte gjort hemläxan. Han fick då skriva av en kompis radanteckningar på rasten. På en rad stod det förmodligen något som Iuppiter tonans som skulle översättas till ”den åskande Jupiter” (Jupiter hade bl a samma uppgift som Tor i den nordiska mytologin, att svara för åskan). Tyvärr var petitstilen svårläst så IJ tydde det som ”den älskande Jupiter”. När han vid läxförhöret drog ”sin” översättning slog läraren ned på honom likt filmens Caligula (Hets, 1944) och yttrade det i klassen bevingade ”Mig lurar du inte, jag har varit med förr, jag är gammal i gemet”.

Sedär vilka associationer en tvåsidors kulturartikel i DN kan väcka till liv.