Här kramar Sverigedemokraterna ihjäl Liberalerna

 Minnesgoda läsare erinrar hur jag mellan 2014 och 2018 brukade avsluta mina bloggposter med ”Praeterea censeo [för övrigt anser jag] Fascistkramare borde skämmas och avgå.” Orsaken var den lokala politiken här i Skinnskatteberg där ett borgerligt minoritetsstyre under Carina Sándor (L) bildades med stöd av Sverigedemokraterna. Något kramande i rent fysisk bemärkelse förekom (såvitt jag vet) inte mellan Carina Sándor och den enda SD:aren i fullmäktige. Det behövdes inte. SD var beskedliga, öppnade aldrig näbben och hade inte förstånd att ta betalt för sitt stöd.

Men det skulle ändras. Den lille telningen växte till sig samtidigt som Liberalerna krympte. 2022 hade Sverigedemokraterna blivit fler än Liberalerna i fullmäktige. Och nu var dom redo att svälja Liberalerna och tog över makten. Alla övriga partier utom Vänsterpartiet behandlade SD:arna ned silkesvantar. Det gällde inte minst Socialdemokraternas ledning. Plötsligt ville alla kramas.

Men, som sagt var. Några fysiska kramar var det aldrig såvitt är känt frågan om. Men nu löper Liberalerna på riksnivå linan ut. När L:s försmädligt leende partiledare Simona Mohamsson ömt omfamnande Jimmie Åkesson (SD) välkomnar SD i en ny högerregering som hon tror kommer efter valet blir det en bild av den totala förnedringen som vi sent ska glömma. Utan förankring vare sig hos hennes egen partistyrelse, medlemmar eller väljare bestämde hon att nu var det dags för intimiteter.

Styrelsen delades. På en kuppartad och kaotisk partistämma, där det till en början bara var tillåtet att rösta ja, visade det sig att hon hade stöd bara från lite drygt hälften av ombuden. Opinionsmätningar visar att mer än hälften av partiets fåtaliga väljare är emot SD-kramandet. Bland medlemmar och förtroendevalda ute i landet är det strömhopp. Antingen försvinner man ut i ett politiskt tomrum eller så går man till andra partier.

Det vi bevittnar är inte en partisprängning. ”Vi delar inte på så små partier” som grosshandlarn sa. Det blir ju strängt taget inte mycket kvar av ett parti som har stöd av mindre än två procent av väljarna. Det är ett partipolitiskt självmord vi bevittnar. Men det blir ju en död i skönhet i Jimmies famn.

Lokalt i Skinnskatteberg har många börjat tröttna på SD-styret, som hittills har resulterat i ekonomisk misskötsel, korruptionsanklagelser och locket på all information. S, L, M och C ser inte ut att vara något att hoppas på. S har petat alla som kritiserat den smeksamma politiken gentemot SD från sin valsedel och övriga partier har inte ens lyckats presentera några kandidater alls (utom M som föreslår SD-parhästen Bo Öberg) när bara två veckor är kvar tills Valmyndigheten ska ha in nomineringarna.

I den situationen gick Vänsterpartiet i höstas ut med en inbjudan till alla medborgare som var redo att dra sitt strå till stacken och bekämpa det ekonomiska vanstyret, korruptionen och tystnadskulturen att som oberoende kandidater stå med på partiets valsedel. Gensvaret blev enormt. För ett par veckor sen kunde partiet presentera en valsedel med 39 namn, varav flertalet var engagerade men partipolitiskt oberoende (ja, en del var väl medlemmar i andra partier). Inför nomineringsmötet växte antalet namn dag för dag, och till slut var man tvungen att säga stopp. Dom 39 namnen räckte väl för att fylla hela fullmäktige med råge.

Budskapet är att nu får det vara slut med det ömsinta daltandet med Sverigedemokraternas styre.

173 dagar kvar