En kväll i Lergropen

Riksdagsman Krökén
i Kröken. Bild från 
Grönköpings
Veckoblad

Det var en ljuvlig sensommareftermiddag. Riksdagsman Jonas Krökén stängde just grinden till sin lilla sommarstuga i den f d gruvbyn Simonsberg. Krökén var egentligen stockholmare, men han hade kyrkoskrivit sig i Simonsberg på grund av dess ekonomiskt fördelaktiga läge. Han tyckte inte om det judiskklingande Simonsberg, men hade fått myndigheterna att byta namn på byn till Kröken. Så nu var han riksdagsman Krökén (P) i Kröken, där (P) står för Patriotiska Partiet. Jonas Krökén var en man med makt. Det var ju han, och inte det av Högerpartiet tillsatta halvreligiösa finansministerfruntimret, som bestämde landets finanser. Han hade ju gått en kurs i nationalekonomi, och hon var ju fruntimmer. Fruntimmer kan användas till mycket, men knappast som finansminister. Men lite slug var hon, det måste han medge. Hon lär ha lyckats med ett liknande kyrkoskrivningstrick som Krökén själv.

Han var nöjd med bynamnet Kröken. För det första lät det ju som om byn numera var uppkallad efter honom själv. För det andra gjorde landsvägen en tvär sväng just utanför hans hus, och för det tredje fick ju namnet en att tänka på en av den svenska kulturens höjdpunkter.

Men nu var Krökén på väg till sina goda vänner och partikamrater Marie och Carl-Olov som hade ett trevligt ställe vid Lergropen sju kilometer bort. Där anordnades det ofta festligheter där det såldes läsk, chips och nötter, och där man riktigt kunde tumla om och leka. Några journalister ur vänsterdräggen (fruntimmer förstås) hade nyligen ”avslöjat” att Lergropen egentligen var en lönnkrog. Men det var inget som bekymrade Krökén.

Han hade bestämt sig för att promenera dom sju kilometrarna längs den i och för sig farbara skogsvägen, men han var ju ung (nåja 44 år), stark, långbent, såg enligt sig själv bra ut och mäktig. Dessutom hade han tänkt sig en helkväll i Lergropen och med så mycket läsk och chips var det kanske inte lämpligt att ta ut den gamla Volvon eller kanske t o m terränghjulingen.

Solen sken. Bäckarna porlade. Fåglarna kvittrade. Och var det inte en gök som gol? Visserligen påstås det att göken aldrig hörs efter midsommar, men Krökén tänkte belåten att en riktig svensk kan göka närsomhelst. Efter den långa vandringen kom han så fram till Lergropen. Kvällen där blev precis så lyckad som han tänkt sig. Läskedryckerna flödade och man kunde som sagt tumla om och leka i leran exakt som man tänkt sig.

Men ack, så blev det kväll. Solen sänkte sig över den dystra granskogen. Mörkret kom och nu var det dags för hemgång. Promenaden var inte riktigt lika kul som på eftermiddagen. Sanningen att säga, blev Krökén, så patriot han nu än var lite rädd. Ugglorna hoade och vargarna ylade. Och vad var det som rörde sig där? Kunde det vara vålnaden efter den judiske klädeshandlare som en gång hade klädbutik i det närbelägna samhället? Var juden ute efter hämnd? Krökén tröstade sig med att han ju alltid kunde låtsas att juden var ett dött får, som han skrattande kunde sparka på, samtidig som han ropade okvädinsord. Men lite rädd blev han och började småspringa på grusvägen.

Då hände olyckan. Han ramlade med näsan i makadamen. Och när han försiktigt lyfte upp huvudet, då stod förre förrädaren Peterzohn där. Och när Peterzohn lyfte sitt varnande kommunistiska pekfinger såg han precis ut som bolsjeviken Gorby. ”Syndens lön är döden” tyckte han att bolsjeviken sa. Usch, nu blev han hotad där han låg utslagen i gruset. Men så lyfte han försiktigt huvudet lite till och såg att han var precis vid grinden till sitt hus i Kröken. Det gick att släpa sig in, noga låsa och bomma för dörren. Så låg han äntligen i sin säng och sov den orättfärdiges oroliga sömn.

När han så småningom vaknade var det med ruelse. Vad skulle dom andra riksdagsmännen i Stockholm tänka när dom fick höra hur han rumlat om i Lergropen (som nu var känd som lönnkrog). Han måste göra något och grep snabbt efter sin telefon för att ringa Marie i Lergropen: ”Du måste kvickt lämna det patriotiska partiet, för att annars kan jag få fula fläckar på min kostym.” Marie, som var van vid att lyda, sa javisst goa herrn. Jag gör det bums och säger att någon vänstergalning har hotat mig. Förresten gör det inte så jättemycket för jag har ju varit folkpartist förut, så det kan jag bli igen.

Puh! Tänkte Krökén. Och gick och la sig igen. Nu kunde han sova ännu en stund. Den rättfärdiges goda och obefläckade sömn. Det var nog inte så dumt med fruntimmer i alla fall. I Lergropen försökte Carl-Olov lätta upp stämningen med sitt motto ”ta ett par supar och ha lite mer sex!”. Men den rätta inlevelsen ville inte infinna sig.