Politikernas lyxpensioner

Pensioner som avgångna kommunalpolitiker kvitterar ut har under de senaste veckorna väckt uppståndelse i media. Artiklar, inlägg och inslag kokar av indignation. Under rubriken ”Lyxpensioner för politiker ses över” skriver Expressen: ”Politikerna kan lyfta miljoner i ersättning efter att de har avgått.”  På sverigesradio.se kan man läsa ”Politiker som lämnat sina uppdrag kan få tiotusentals kronor i månaden, utan krav på att söka nytt jobb” och svt.se  bidrar med ”Tiotals miljoner betalas varje år ut till avpolletterade politiker runt om i landet”.

Det är uppenbart att den gamla sanningen ”all politicians are crooks” får ett starkt understöd av media. Som gammal kommunalpolitiker skulle jag gärna vilja bidra lite till diskussionen med mina egna erfarenheter. Jag fick mina första kommunala uppdrag 1974 i Upplands Väsby kommun. Till 1998 var jag med i kommunfullmäktige och i kommunstyrelsen. En vända satt jag också i styrelsen för ett interkommunalt bolag. När jag slutade 1998 hade jag haft uppdrag i 24 år. Någon fallskärm eller lyxpension såg jag tyvärr aldrig till. Efter ett uppehåll på 13 år har jag nu åtagit mig uppdrag som förtroendevald revisor i Skinnskattebergs kommun. Under sammanlagt 27 år som kommunalpolitiker i två olika kommuner har jag totalt sopat in ungefär 170.000 kronor i arvoden. Det kan kanske i och för sig låta som mycket pengar, men utslaget på de 27 åren motsvarar det drygt 500 kronor i månaden. Och någon lyxpension har jag som sagt aldrig sett till.

Har media rätt eller fel när de med sina lite finurliga formuleringar får folk att tro att kommunalpolitiker vältrar sig i lyx – inte minst sedan de slutat eller ”avpolletterats”. Så här är det: Enligt tillgänglig statistik fanns det år 2011 omkring 42.600 politiker i kommunerna och landstingen. Av dessa var 1.442 engagerade på heltid (kommunalråd, landstingsråd, borgarråd) eller deltid mer än 40 procent av heltid. Dessa hel- eller deltidsarvoderande är alltså lite drygt tre procent av alla kommunalpolitiker. Det är dessa som kan komma i åtnjutande av ”visstidspension” när de slutar sina uppdrag.

De som faktiskt får sådan pension är ännu färre. En del slutar innan de uppnått rätt ålder (vanligen 50 år). En del har inte haft sitt uppdrag tillräckligt länge (12 år). En del utnyttjar inte pensionen eftersom de får andra jobb där lönen kommer att räknas av från pensionen. En del slutar när de fyller 65 och får då ingen ”politikerpension” eftersom den bara utgår fram till normal pensionsålder.

Media har med andra ord rätt till allra mest tre procent. Till 97 procent förmedlar de med talet om ”politikernas lyxpensioner” en felaktig bild. Den som far med osanning kallas lögnare. Vad kallar man den som till tre procent talar sanning?

Observera att det här inte handlar om ifall det är rätt eller fel med visstidspensionerna till kommunalråd och likställda. Det handlar om den bild – ”all politicians are crooks” – som medierna målar upp. Underförstått förstås. Vem vill rakt ut ljuga?

Vofför gör de på detta viset? En teori som man kan ha är att media och journalistkåren är de valda politikernas konkurrenter. Båda gör anspråk på att vara medborgarnas representanter. Det som gör politikerna trovärdiga som representanter är den demokratiska valprocessen. Media och journalisterna har ingen motsvarande legitimitetsskapande mekanism. Vad ska man då göra för att hävda sin ställning som folkets företrädare. Ja, en taktik kan vara att smutskasta konkurrenterna. Politikerna må vara folkvalda, men några äkta representanter för folket är de inte eftersom de framförallt drivs av egenkärlek. Egoism och girighet är politikernas lumpna drivkrafter. Om man på det sättet lyckas ta heder och ära av de valda politikerna så framträder den egna gruppen som de enda äkta folkföreträdarna. Simsalabim! Enda nackdelen med taktiken är väl att det finns en överhängande risk att barnet – demokratin – åker ut med badvattnet.