torsdag 24 januari 2013
Grattis David!
Satt och slösurfade häromdagen och råkade komma in på Förvaltningshögskolans sajt. Jag upptäckte då att David Karlsson blivit utnämnd till docent i Offentlig Förvaltning. Bra gjort David!
söndag 20 januari 2013
onsdag 16 januari 2013
Välkommen tillbaka tidningstjuven!
Tidningstjuven har (kors i taket!) hållit sig i skinnet i
hela 66 dagar. Men nu fick hen ett återfall. Idag var Dagens Nyheter stulen
igen.
Eftersom det har varit ett årsskifte kan det vara läge att
summera tidningstjuvens härjningar förra året. Totalt fick vi tidning utdelad
på rätt dag 62 procent av dagarna förra året. Det var en försämring sedan 2011
när motsvarande siffra var 64,9 procent. Under de 16 dagar som gått i år har
tidningen vari i lådan på rätt dag 62,5 procent (10 dagar).
Vi hälsar tidningstjuven välkommen tillbaka.
Utdelningsstatistik för Dagens Nyheter
2011-2013. Procent.
|
År
|
2011
|
2012
|
2013
|
|
- tidningsfria dagar
|
3,0
|
3,0
|
12,5
|
|
- lördag-söndag, tidningen kom på måndagen
|
24,7
|
24,9
|
18,8
|
|
- lördag-söndag, tidningen kom inte på måndagen
|
2,7
|
2,7
|
0,0
|
|
- vardagar, utebliven tidning
|
4,7
|
7,4
|
6,3
|
|
Dagar med tidning på rätt dag
|
64,9
|
62,0
|
62,5
|
tisdag 15 januari 2013
Lenin?
I bokhyllan har vi en byst av Vladimir Iljitj Uljanov (aka Lenin)
som jag köpte någon gång i slutet av 70-talet i Leningrad. Vi har förstått att
det idag inte är politiskt korrekt att heja på Lenin. Så om det kommer någon
som tycker illa vara, säger vi att det där, det är inte Lenin. Det är Stig Henriksson.
torsdag 10 januari 2013
Centern och månggiftet
Ett förslag om att tillåta månggifte har utlöst en unik
politisk kris inom Centerpartiet. Partidistrikt konspirerar mot partiledningen
för att stoppa förslaget och partiledaren har avbrutit sin Thailandssemester
för att resa hem och försöka få kontroll över situationen. Förslaget kommer i
ett förslag till nytt idéprogram från en arbetsgrupp i partiet. Så här står det
i förslaget:
Människor måste själva få besluta över sina privatliv, relationer och
tillgångar. Politiken bör varken avgöra hur många människor man får leva
tillsammans med, gifta sig med eller vem som ska ärva ens tillgångar.
Vad menar de egentligen? Jag tror att man kan behöva reda ut
åtminstone två frågor. Den första rör vad som menas med ”gifta sig med”, och
den andra frågan innebörden av ”månggifte”. När det gäller den första frågan
kan man konstatera att äktenskapet är en juridisk institution som reglerar
ägandeförhållanden och rättigheter och skyldigheter när det gäller minderåriga
barn. I den mer folkliga diskursen blandas detta – den juridiska institutionen
– med andra förhållanden: Med vem har man sex? Vem sammanlever man med i ett
hushåll? Vem älskar man? I något slags folklig idealmodell kan man säga att
gifta bor tillsammans, älskar varandra, har sex med varandra och har reglerat sina
rättsliga relationer genom att ingå äktenskap.
Äktenskap,
sammanboende, sex och kärlek
Vi vet alla att det ibland kan vara så, men vi vet också att
det kan skilja sig åt i en eller flera dimensioner. Många gifta personer har
inte sex med varandra, och ibland har de sex med andra än den de är gift med.
Många gifta personer sammanbor inte. Särbo har blivit ett begrepp. Många gifta
personer tycker inte särskilt mycket om varandra.
Men i ett politiskt perspektiv måste fokus vara på
lagstiftningen – den rättsliga regleringen av de giftas egendom och deras
ansvar och rättigheter när det rör minderåriga barn. Det måste rimligen vara
detta som Centern menar. Ingen lag reglerar vem man bor ihop med, vem man har
sex med eller vem man tycker om. Därför blir det lite obegripligt när förslaget
säger: ”Politiken bör … [inte] … avgöra hur många människor man får leva
tillsammans med”. I bästa fall är det att slå in en öppen dörr.
Det viktiga bör väl snarare vara fortsättningen ” …gifta sig
med.” och då måste det vara den rättsliga institutionen som avses.
Äktenskapsbalkens första paragraf lyder: ”I denna balk finns bestämmelser om
samlevnad i äktenskap. De två som ingår äktenskap med varandra blir makar.” Här
får man börja ändra i lagen om man vill ha polygami som rättslig institution
eftersom den nuvarande lagen talar om ”de två”
som ingår äktenskap.
Vem ska gifta sig med
vem?
Vi närmar oss nu den andra frågan, nämligen vilka och hur
många som ingår i ett polygamt äktenskap. Den allra vanligaste formen av
polygami är den där en man har flera fruar (polygyni). Andra formationer förekommer. Om en kvinna har flera män
kallas det polyandri. Polyandri är
mycket sällsynt. Medan polygyni är accepterat av islam och erkänns av
civilrättslig lagstiftning i åtminstone ett femtiotal länder accepteras
polyandri inte av någon av världsreligionerna och erkänns inte av
lagstiftningen någonstans.
I ett polygynt äktenskap är en man gift med flera kvinnor,
men dessa kvinnor är inte gifta med varandra. Motsvarande gäller i polyandri.
Om alla de ingående parterna är gifta med varandra talar man om ”gruppäktenskap”. Ingenstans erkänns
gruppäktenskap av lagen. Vilket förstås inte hindrar att många kan leva
tillsammans, tycka om varandra och ha sex lite huller om buller.
Centern talar inte om hur det månggifte de vill införa i
svensk lagstiftning ser ut, men det är rimligt att tänka sig, att det för det
mesta, kanske praktiskt taget alltid kommer att bli fråga om polygyni (en man
och flera kvinnor). Vem de haft i åtanke är inte lätt att veta. Kanske är det
jordbruksministern Eskil Erlandsson.
Den bakomliggande tanken tycks vara att det handlar om
vuxna, likställda personer med samma makt och lika stora resurser som
frivilligt bestämmer sig för att ingå äktenskap. Verkligheten bakom polygyni är
ofta en annan. En part – mannen – har större makt och större resurser. Om inte
annat följer det av att samhället (och samhällena) fortfarande har en sådan
patriarkal struktur. Polygyni blir då en patriarkal institution där kvinnorna
blir mannens ägodelar. Många vittnesbörd från kulturer där polygyna äktenskap
förekommer pekar på att det kommer att fungera som ett instrument för
underordning av kvinnorna.
Samma orealistiska föreställningar om maktstrukturen i
samhället ligger bakom förslag från ungdomsförbundet och riksdagsmannen Fredrick Federley (aka Ursula) om att avskaffa sexköpslagen.
På sin blogg skriver han ” I grunden måste frivilliga val mellan två människor
vara lagliga och inte kriminaliseras.” Problemet ligger förstås i vad som utgör
den prostituerades frivillighet.
Rädde sig den som
rädde sig kan
Man kan fundera över vad det är som drivit Centern till
sådana tokliberala och verklighetsfrämmande ståndpunkter. En förklaring är
förstås den aktuella parlamentariska och opinionsmässiga situationen.
Moderaterna har satt ned sin breda ända mitt i det politiska fältet och om inte
de traditionella mittenpartierna flyr till nya positioner riskerar de att
krossas. De borgerliga småpartierna har valt att fly högerut men i olika
dimensioner: Folkpartiet vill lämna snällismen och sluta dalta med brottslingar
och utlänningar. Flirten med den främlingsfientliga opinionen är uppenbar. För
Kristdemokraterna har det varit naturligast att ta sin tillflykt till
byxpolitiken. Till skillnad från Centern blir det viktigaste vad som sker i
sängkammaren: Vem som gör vad med vem. Och för Centern har det blivit
tokliberalismen som framstår som överlevnadsstrategi.
En bidragande förklaring är att partiet har en tradition av
vankelmod. Det är stor skillnad på bondeförbundets ledande ideolog Sten Wahlund som var rasforskare eller för den delen dåvarande
kommunalrådet Sven-Olle Olsson som
drev fram folkomröstningen mot flyktingmottagande i Sjöbo och dagens idéprogram
som föreslår helt fri invandring. Det är skillnad mellan Thorbjörn Fälldins motstånd mot kärnkraften, som gav Centern dess
genombrott i städernas väljarkår på 1970-talet och dagens kärnkraftskramare.
Det är skillnad på den mondäna Stureplanscentern och lokalavdelningen i Kungsör
som härom året redovisade sin verksamhet (tillverkning av fågelholkar utanför
Konsum och besök på traktormuseet i Eskilstuna).
onsdag 9 januari 2013
Politiska språkpolisen
![]() |
| Första kammaren |
I samband med den amerikanska budgetkrisen vid årsskiftet
kunde man i mediarapporteringen höra om senaten som den amerikanska kongressens
”andra kammare”. För oss som var med på tvåkammarriksdagens tid känns det fel
och förvirrande att kalla senaten för ”andra kammaren”. Politiska språkpolisen
känner ett behov av utredning.
Många parlament har två kammare. Enligt den lista över
nationella parlament som man kan hitta på Wikipedia har 76 av 192 stater tvåkammarparlament.
Sverige hade tvåkammarsystem från 1865 till 1970. Första kammaren i det svenska
systemet ansågs som ”lite finare”. Under lång tid krävdes det att man var minst
35 år gammal och hade en viss förmögenhet för att kunna väljas in i första
kammaren. Första kammaren valdes inte genom direkt folkval utan av landstingen
och stadsfullmäktige i de landstingsfria städerna. Eftersom genombrottet för
demokratisk rösträtt (för män) dröjde i kommunerna och landstingen var första
kammaren länge utsedd genom val där antalet röster var beroende av inkomst och
förmögenhet.
I litteraturen om parlament brukar en sådan här kammare
kallas ”överhus” till skillnad från den lägre (i Sverige andra kammaren) som
ofta är större och folkvald som kallas ”underhus”. En vanlig term för överhus
är också senat (av latinets senex som
betyder gubbe). Senaten ses ofta i förbundsstater som delstaternas speciella
representation. I USA har t ex alla delstater oberoende av folkmängd samma
antal senatorer. I Tyskland utses ledamöterna av delstaternas regeringar. En
liknande idé kan förmodligen spåras även i enhetsstaten Sverige, där
ledamöterna i överhuset (första kammaren) ju var valda av landstingen.
Ibland kan man också i litteraturen se beteckningen ”andra
kammare” istället för ”senat” eller ”överhus”. Det är mindre vanligt, men kan
leda till stor förvirring speciellt i Sverige eftersom vårt överhus ju inte var
andra utan första kammaren. Samma förvirring leder det troligen till i
Nederländerna vars parlament består av en första kammare (överhus) och en andra
kammare (underhus).
Slutsatsen är att om man inte talar om Sverige (eller
möjligen Nederländerna) borde man undvika beteckningarna ”första kammaren” och
”andra kammaren”. Istället är det bättre att tala om den ”övre kammaren” som
”överhus”, ”senat” eller till och med använda lokala termer i originalspråk
eller översatta till svenska. Jag tror att det är förståeligt om man talar om
det tyska ”förbundsrådet”. På samma sätt borde man kalla den ”lägre kammaren”
för ”underhus” eller lokala termer. Underhuset i USA skulle då med fördel kunna
kallas ”representanthuset”.
Annars skulle det kunna bli så här: ”Till 1970 hade den
svenska riksdagen två kammare. Andra kammaren var den första kammaren och
första kammaren var den andra kammaren.” Tanken svindlar.
tisdag 1 januari 2013
Afrodite i topp 2012
![]() |
| Afrodite |
Under 2012 besöktes
bloggen 6.296 gånger av 4.910 unika besökare från 57 olika länder. De flesta
var förstås från Sverige, men höga siffror uppvisades också av Finland, USA,
Tyskland och Norge. Det absolut populäraste inlägget var det om den polykroma
skulpturen av gudinnan Afrodite i Upplands Väsby och monarkins betydelse.
I december hade bloggen 429 besökare (607 i november) varav 309
(421) unika. Genomsnittligt antal visade sidor per besök var 1,90 (1,45) och
genomsnittlig tid per besök var 70 (43) sekunder. Regelbundna besökare kom från
Sverige, Finland, USA, Tyskland, Norge, Spanien, Storbritannien, Polen och
Portugal; ströbesökare från Belgien, Frankrike, Italien, Malta, Nederländerna,
Rumänien, Ryssland och Uganda.
Mest visade inlägg den här månaden, liksom i november,
handlar om oseriösa privata hyresvärdar i Kärrgruvan i Norberg. Inte oväntat
med tanke på årstiden rycker de skålande tomtegubbarna upp på andra plats. De
tio mest visade inläggen i december var:
1. Helvetets sjunde krets i Kärrgruvan (1:a)
2. Hej
tomtegubbar slå i glasen (7:a)
3. Matsafari i Kolbäcksådalen (ny)
4. Till Dalarna vi for (ny)
7. Heja Finland! (ny)
9. Aningslöshet
i nyspråket (4:a)
10.
Vem ska man rösta på? Gör ett test (5:a)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)





