Ny bok om politiskt beteende i storstadsregioner

Vid ett möte i Stuttgart den 28 september 2002 bildades forskningsprojektet ”International Metropolitan Observatory”. Initiativtagare var Vincent Hoffmann-Martinot (Sciences Po Bordeaux) och Jefferey Sellers (University of Southern California). I en första bok 2005 redovisades storstadsregionernas förändring – metropoliseringen – i femton länder.

I en andra etapp har projektet studerat konsekvenserna av metropoliseringen på väljarnas beteende – valdeltagande och partival. Denna andra etapp rapporteras i en nyutkommen bok ”The political ecology of the metropolis”. Projektet har arbetat med en operationalisering där storstadsregioner definieras som funktionella regioner med minst 200.000 invånare. Med denna definition har Sverige tre storstadsregioner: Stockholm, Göteborg och Malmö. Analysenheterna har varit kommuner, vilket med de tillämpade definitionerna innebär 39 kommuner i Sverige. Totalt undersöks 175 storstadsregioner i elva länder med tillsammans 13.300 kommuner.

En viktig slutsats av boken är att partivalet förutom att avspegla skillnader mellan klasser, mer eller mindre tätbefolkade områden och regionala etniska traditioner också påverkas av intressen, tillgångar och kulturell praktik som finns på speciella platser i storstadsregionerna. Högerpartier är starka i välbärgade delar av storstadsregionerna där mobiliseringen är mycket starkare än i regionernas fattigare delar, där vänsterpartierna har sitt traditionella fäste. Också vänsterpartierna får stöd i de välbärgade stadsdelarna, men det handlar då om kosmopolitiska och kulturliberala värden snarare än om de ekonomiska frågorna. I de fattiga förorterna försvagas vänstern av en reaktion mot denna innerstadsvänsters kulturradikalism. Denna reaktion skapar en grogrund för högerextrema partier.

I kapitlet om Sverige som jag skrivit tillsammans med Daniel Kübler från universitetet i Zürich konstaterar vi att i de svenska storstadsregionerna bestäms valdeltagande och partival i särskilt hög grad av den socioekonomiska sammansättningen i regionens olika delar. Men även här har platsspecifika förhållanden betydelse. Det handlar i stor utsträckning om boendeformer. I förortskommuner som domineras av en stor andel egenägda bostäder finns de starkaste fästena för de nyliberala strömningarna, antiglobalism och kulturkonservativa värderingar.

Referenser

Vincent Hoffmann-Martinot & Jefferey Sellers (red) (2005) Metropolitanization and Political Change Wiesbaden: VS Verlag für Sozialwissenschaften

Jefferey M Sellers, Daniel Kübler, Melanie Walter-Rogg & Alan Walks (red) (2013) The political ecology of the metropolis. Metropolitan sources of electoral behaviour in eleven countries. Wivenhoe Park, Colchester: ECPR Press

Raka rör mellan kapitalismen och egna plånboken

Den ekonomiska politiken handlar ofta om en balansgång mellan arbetslöshet och inflation. Ofta har socialistiska regeringar prioriterat kampen mot arbetslöshet medan högerregeringar har prioriterat inflationsbekämpning. Det här är ren klasspolitik. Arbetarklassen har mest att förlora på hög arbetslöshet och kapitalet förlorar mest på hög inflation.

Om en regerande höger lyckas konstruera strukturer som kopplar stora folkgruppers intressen till samma ekonomiska intressen som kapitalets så kan man försäkra sig om ett bestående väljarstöd. Utvecklingen av det svenska pensionssystemet är en sådan struktur. Genom att medborgarna själva tvingas placera allt större del av sina pensionsavsättningar på börsen skapar man en intressegemenskap mellan kapitalet och medborgarna. När företag ”friställer” arbetskraft går aktiekursen upp. Pensionsspararen får ett direkt intresse av högre arbetslöshet.

Att själv äga sin bostad och finansiera ägandet med lån skapar en liknande struktur. Den brittiske statsvetaren Patrick Dunleavy (1991) kallade bostadspolitiken för ett exempel på ”partisan social engineering”: ” Labour regimes conse­quently favouring public housing, thereby building a pro-Labour electorate, Tories on the other hand  by selling out council housing produce electoral support for the Conservatives.”

Den kanadensiske forskaren Alan Walks (2004) uttrycker saken: “Homeowners have a particular stake in their investment that is not shared by tenants. This is believed to convert new home­owners to an exclusionary form of political conservatism based on controlling shifts in property values and prop­erty taxes.”

På goda grunder kan man vänta sig en koppling mellan andelen ägda bostäder och partiorientering. Det egna huset representerar förstås en förmögenhet och man kan vänta sig att det får samma konsekvenser som andra former av tillhörighet till högre sociala skikt. Det är också ett faktum att husägare är särskilt beroende av politiska beslut som rör fastighetsbeskattning och räntor. Det är rimligt att vänta sig att högerpartierna mer än vänsterpartier kommer att agera för en politik med låg eller ingen fastighetsskatt och låga låneräntor; en politik som ligger närmare husägarnas ekonomiska intressen.

Särskilt ägande av hus kan förväntas leda till också andra former av konservatism. Det egna huset och de ekonomiska intressen som är knutna till det understryker och knyter samman familjen som en ekonomisk enhet. Enfamiljshusets fysiska struktur kan ses som en materiell manifestation av familjen som en enhet, distinkt avgränsad från sin omgivning. Av sådana både materiella och symboliska skäl kan man anta att boende i ett enfamiljshus gynnar värden och preferenser som förespråkar och försvarar den heterosexuella kärnfamiljen. Slutligen medför småhusområdenas gleshet ett bilberoende som kan förväntas leda till motstånd mot miljöpolitiken.

Man bör alltså, framförallt i storstadsregionernas omfattande villa- och radhusområden förvänta sig en övervikt för högerpartierna och färre röster på vänsterpartierna. Vidare bör man förvänta sig ökande röstandel för fundamentalistiskt kristna partier med ökande småhusandel och en minskande röstandel för miljöpartier.

Jag samlade 2002 in data för 85 kommuner och stadsdelsnämndsområden i de tre storstadsregionerna. Så här såg sambandet mellan småhusandel (lägsta gruppen har mindre än 10 procent småhus; högsta gruppen mer än 61 procent). Det är tydligt att de borgerliga får fler röster ju större småhusandel det är i området. Det här sambandet står sig också om man tar hänsyn till högre inkomst- och utbildningsnivåer i villaförorterna.

Diagram 1 Höger-vänsterröstning och småhusandel i 85 kommuner och stadsdelsnämndsområden i Stockholm, Göteborg och Malmö 2002.

Nu till de båda andra hypoteserna – att det finns ett positivt samband mellan småhusandelen och röster på det fundamentalistiskt kristna partiet och ett negativt samband med röster på miljöpartiet. Som framgår av diagrammet nedan besannas båda farhågorna

Diagram 2 Röstning på Kristdemokraterna och Miljöpartiet i 85 kommuner och stadsdelsnämndsområden i Stockholm, Göteborg och Malmö 2002.

Särskilt markant är ökningen av de kristdemokratiska rösterna från drygt 4 procent i områden med upp till 10 procent småhus till nästan 9 procent i områden med mer än 61 procent småhus.

I storstädernas förorter har man tydligen lyckats med att konstruera en bostadsstruktur som i det närmaste garanterar borgerliga valsegrar. Vi ska minnas att det här är ganska gamla data och att den omvandling av hyresrätter till bostadsrätter som drivits fram av samma borgerliga majoriteter sedan dess har medfört liknande konsekvenser även i de mer tättbefolkade delarna av storstadsregionerna.

Dunleavy Patrick 1991 Democracy Bureaucracy & Public Choice: Economic explanations in political science Hemel Hempstead: Harvester Wheatsheaf

Walks R Alan 2004 “Place of Residence, Party Preferences, and Political Attitudes in Cana­dian Cities and Suburbs” Journal of Urban Affairs 26: 269-95