Hur f-n ska det här gå till?

För mer än 15 år sen fick vi ett litet plommonträd av Vicki och Stefan. Det planterades, växte till sig och betades två gånger av något hjortdjur. Men det överlevde även om det blev sanslöst högt och anorektiskt. För två år sen hade det uppnått könsmognad och gav för första gången frukt. Inte mindre än 12 plommon. Riktigt goda. Men det var redan då högt. Birgitta föreslog att vi skulle såga ned det för att kunna plocka frukterna. Förra året blev det total missväxt. Inte ett bär. Men trädet fortsatte att raka i höjden. Jag bedömer att det nog är en 4-5 meter nu. I våras blommade det. Tjoho! Nu skulle det bli plommonkompott. Två bär har jag siktat, vara ett i själva toppen (se den suddiga bilden). Men hur ska vi nu göra. Är det någon som har en skylift som står och skrotar. Eller en drönare?

Skördetid

Idag har vi skördat gula plommon. Inte mindre än åtta stycken (plus ett som vi delade på igår för att se om de var mogna samt ytterligare ett som vi bjöd grannen på). Kan låta lite, men är ändå något av en sensation. För mer än tio år sen hade vi besök av min mycket goda vän Vicki och hennes dåvarande sambo. De medförde som present ett litet plommonträd. Det planterades och växte löjligt långsamt. Dessutom betades det två gånger av något hovdjur. Men på senare år har trädet rakat iväg. Jag bedömer att det nu är av minst dubbel manshöjd. Men anorektiskt. Och i år har det faktiskt blivit könsmoget. Det har blommat och av fruktskörden att döma har också pollineringen lyckats.

Över huvud ger våra odlingsförsök ynkligt resultat. Potatisen ger årligen ett par kok av ärtstora potatisar. Hade det hänt för 100 år sen hade vi måst emigrera till Nordamerika. Morötterna antar både form och storlek av knappcellsbatterier. Spenaten till soppa gav i sköljd och hopkramad form en klump i en spelkulas storlek. Ingrid som gillar blommor har till och med försökt introducera annars invasiva arter. De dog.

Svårt att säga vad det beror på. Dålig jord. Skugga (åtminstone innan Uppsala Akademiförvaltning bestämde sig för att kalhugga skogen). Men kanske framförallt dåligt handlag, alltså inga gröna fingrar.

När det gäller trädgårdsarkitekturen är vi annars anhängare av begreppet ”tuktad natur.” Det finns somligt i naturen, och även trädgårdsväxter utan större nyttoutbyte och oklart dekorativt värde som sprider sig och växer av sig självt. För min egen del begränsar sig tuktningen till att jag upprätthåller välansade mossmattor (jämför japansk trädgårdskonst).

Trots det ringa utbytet av odlarmödorna blir det med andra ord rätt mycket växtlighet. Om det kan man tycka olika saker. Paret från samfälligheten som en gång kom hit för att få oss att ta på oss någon uppgift tyckte att ”det var lummigt och fint.” Medan min yngsta dotter rynkade på näsan: ”vad vildvuxet det är.” Men hon bor ju i odlingszon ett och har en minimal radhustomt fylld med allt möjligt frodigt och ätbart.

Men tio plommon blev det.