Norberg köper nedgånget bostadsområde för 15 miljoner

Bolagshagen är ett hyreshusområde i Kärrgruvan i Norbergs kommun. Husen byggdes i slutet av 1950-talet för att ge bostäder åt arbetare i gruv- och järnindustrin. Områdets historia har varit krokig. Tre bostadsrättföreningar konkade 1980. Privata hyresvärdar tog över. Den dåvarande hyresvärden Sidenbo, ägt på distans av en dansk kapitalist, gick i konkurs 2010. Ägaren hade i omgångar slutat betala räkningar för värme och vatten och husen var stadda i förfall. Läs om skandalbolaget i ett tidigare inlägg. Flyktingkrisen 2015 innebar ett uppsving för dom nya ägare som tagit över. Migrationsverket hyrde en stor andel av lägenheterna. Men med den nya invandrarfientliga politiken har behovet minskat och Migrationsverket har i huvudsak lämnat området.

Dom nya ägarna har då vänt sig till kommunen och undrat om inte kommunen kunde köpa husen. Detta har nu gett frukt. Fullmäktige beslöt nu i höstas att köpa för 14,6 miljoner. Det huvudsakliga offentligt framförda argumentet för att köpa har varit att det är nödvändigt för att utveckla kommundelen.

I en intervju med Fagersta-Posten i november säger kommunchefen Christian Foster:

Problemet är att vi i kommunen inte har någon närvaro i området. Med det här köpet kommer vi att kunna samverka mer med de som bor där och med föreningslivet och på så sätt öka möjligheterna.

Argumentationen har upprepats flera gånger av kommunchefen och av ledande politiker som kommunalrådet Johanna Odö (S). Jag har inte någonstans kunnat hitta några idéer om hur kommunens närvaro stärks av fastighetsköpet och hur närvaron i denna form skulle gynna områdets och kommundelens utveckling. Däremot är det väl uppenbart att köpet är till glädje för dom nuvarande privata fastighetsägarna, som genom den minskade efterfrågan från Migrationsverket riskerar förluster, och som i sin nöd vänt sig till kommunen.

 

Regionens folkhälsoprojekt för att vitalisera Kärrgruvan

Men det finns också andra projekt i gång med syfte att påverka utvecklingen av Kärrgruvan. Landstinget (”regionen”) bedriver sedan 2023 fyra projekt i olika delar av länet. Ett av dessa handlar om vitalisering av Kärrgruvan. Projekten bedrivs i samarbete med Leading Health Care, en stiftelse knuten till Handelshögskolan i Stockholm. Projekten är vad man kallar ”aktionsforskning”. Det handlar om att man i nära samarbete med problemområdets stakeholders (intressenter) ska utröna vilka behov som finns och föreslå lösningar.

Metoden har kritiserats från olika, inte minst vetenskapsteoretiska, utgångspunkter. Den är subjektiv, projekten kan påverkas av aktörer som vill ha specifika resultat, både metodologin och svaren är luddiga. Det finns en risk att forskningen exploateras för att legitimera utomståendes rykte. (UK Essays November 2018).

Innebörden av aktionsforskningsprojekten döljs ofta av ett snömosaktigt språkbruk fyllt av plusord. Metoden ger makt, den är samarbetsinriktad, demokratiskt och emancipatorisk och är inriktad på praktiska lösningar som leder till positiva förändringar. Vem kan hålla något emot det?

Att det är svårt att förstå vad som egentligen ska göras vitsordas också av aktörer vilka som uppdragsgivare borde veta bättre. Liberalerna i Norberg skriver på sin hemsida:

Det har varit svårt att få information om vad projektet går ut på. Klart är dock att det krävs att kommunen har närvaro i Kärrgruvan. […] Inköp av Bolagshagen hänger inte nödvändigtvis ihop med utvecklingsprojektet som bedrivs i Kärrgruvan. Det är ett socialdemokratiskt hittepå, som övriga partier inte varit med på.

Varken på regionens eller LHC:s hemsida finns några beskrivningar av tre av dom fyra projekten som regionen tillsammans med LHC:s aktionsforskning bedriver. Bara när det gäller ett av projekten som handlar om nybyggnad av Nibbleskolan i Hallstahammar finns en antydan till beskrivning. På regionens webbplats kan vi läsa om ”Röster (i urval) att föda in i beslutsprocessen.” Några exempel:

Elever sneddar över industriområdet. Farligt när lastbilar kör ut och in.

Vi vill ha en skola i trä, inte i tegel.

Kan vi bygga ett växthus och odla frukt, grönsaker och potatis.

Det är svårt att klottra på en byggnad man har fått ha synpunkter på.

Ger aktionsforskning demokratiskt inflytande?

En sak står dock klar. Aktionsforskningsmetoden motiveras med ett starkt demokratiskt syfte. Det handlar om att ge röst åt dom som vanligen hålls utanför, att påverka besluten. Men det är inte säkert att det verkligen blir så. En skotsk-kanadensisk forskargrupp i stadsplanering skriver (2010):

Det finns evidens att när samhällsgrupper förs in i beslutsprocessen spelar de vanligen en mindre roll, trots retorik som antyder något annat. I själva verket, snarare än att föra samman offentliga, privata och samhällsintressen i ett balanserat förhållande, kan partnerskapens verklighet vara helt annorlunda; en del aktörer kan tilldelas rollen som partner för att överdriva betydelsen av deras roll eller som en form av tokenism.

Med tokenism brukar man mena att en symbolisk involvering av minoriteter ger sken av att hävda mångfald och inkludering. I en mycket inflytelserik artikel (1969) beskrev Sherry Arnstein en trappa av medborgarinflytande i planeringsprocesser. Trappan hade åtta steg: Längst ned är ”manipulering” och ”terapi” som identifieras som icke-deltagande. På nästa nivå befinner sig ”informerande”, ”konsultering” och ”placation” (beskrivs av Cambridge Dictionary som ”att hindra någon från att vara arg”). Dessa tre nivåer definierar Arnstein som tokenism. Överst i skalan kommer ”partnerskap”, ”delegering” och ”medborgarkontroll” sammanfattade som medborgarkontroll.

När vi talar om involvering av medborgarna i dom politiska processerna vill vi nog gärna tänka oss att det handlar om den högsta stegpinnen – medborgarkontroll. Men det är nog i praktiken, och förmodligen i dom västmanländska projekten, inklusive vitaliseringen av Kärrgruvan, knappast frågan om mer än icke-deltagande eller möjligen tokenism.

Dom ledande aktörerna i vitaliseringsprojektet

Projekten leds av Mats Tyrstrup, docent i företagsekonomi. Det verkar vara en frejdig kille, som framförallt framstår som känd för att ha, som någon beundrare skriver, ”myntat begreppet organisatoriska mellanrum.” Så originellt framstår det kanske inte. Begreppet tycks stå för fenomen som i mer folkliga termer kallats ”falla mellan stolarna”, ”stuprör” eller till och med ”sorkhål.” En sökning på ”Mats Tyrstrup + organisatoriska mellanrum” ger ett åttiotal träffar. Det handlar om böcker, andra skrifter, föreläsningar och seminarier. Månne det inte handlar om att ”mynta ett begrepp” utan om att ”slå mynt av ett begrepp”?

Till sin hjälp har Tyrstrup en doktorand i ekonomisk historia vid Uppsala Unviersitet och en konsult, också från Uppsala och på något sätt knuten till Akademiska Sjukhuset, Det är förmodligen en ren tillfällighet, men bland landstingets tjänstemän framstår Marie Tollefsen Markström, folkhälsochef i Region Västmanland, som ansvarig för verksamheten. Hon har också ett förflutet som något slags chef på Akademiska Sjukhuset. Minnesgoda läsare glömmer heller aldrig hennes insatser som kommunchef i Skinnskatteberg. Hon ägnade sig där åt att på ett helt unikt sätt försöka avsätta det socialdemokratiska kommunalrådet. Detta gjorde hon i maskopi med borgerliga politiker och en revisionskonsult som göddes med saftiga arvoden, vilket sedermera ledde till att konsulten prickades av branschorganisationens etikkommitté för bristande integritet. Tollefsen Markström köptes till slut ut av kommunen för miljonbelopp.

Efter bara något år dök hon därefter upp som M-politiker i fullmäktige och kommunstyrelsen i Skinnskatteberg. En av hennes hjärtefrågor har där varit att bekämpa allmännyttigt ägande av bostäder. Hon har genom sitt agerande lyckats att i åratal förhala omvandlingen av nedgångna kommunala hyreshus till seniorboende. Kommunen har därigenom gjort stora hyresförluster medan äldre villaägare som längtat efter ett mer lätthanterligt boende raskt hunnit närma sig döden.

Det är därför märkvärdigt hur hon i sin roll som folkhälsochef stöttat det kommunala övertagandet av ett nedgånget bostadsbestånd i Norbergs kommun. Vilken roll som Tyrstrups och Tollefsen Markströms aktionsforskningsprojekt spelat för Norbergs mångmiljonaffär är förstås dunkelt. Men det gäller ärligt talat hela Kärrgruveprojektet.

Kan det vara så, att som kritiker har påpekat, att det bara handlar om att det finns aktörer som vill stärka sitt rykte? Eller för att vara än rakt på sak: Att sola sig i glansen av varandra?

 

Risk för social dumpning i Riddarhyttan

Se Karin Lindström och Aneth Arvidsson med kritik mot kommunens planer att sälja fastigheter på SVT Nyheter Västmanland.

Bild: Audrey Erath, SVT

Skinnskattebergs kommun: Ineffektivitet och höga kostnader

Svenskt Näringsliv har publicerat en rapport om kommunernas effektivitet. Fyra verksamhetsområden har undersökts: grundskola, gymnasieskola, äldreomsorg och bibliotek. Effektiviteten redovisas för var och en av dom fyra verksamheterna och summerat som procent av den effektivaste kommunens.

Skinnskattebergs kommuns samlade effektivitet är 68 procent och besparingspotentialen är 56 miljoner kronor. Kommunen hamnar på 203:e plats av 290 kommuner. Av dom fyra verksamheterna utmärker sig grundskolan med en besparingspotential på 26 miljoner och en 61-procentig effektivitet.

Ett annat sätt att se på saken är att jämföra dom faktiska kostnaderna med dom kostnader som det ”borde” vara enligt det statliga utjämningssystemet. Det har jag tidigare skrivit om här. Där visade det sig att verksamheten i Skinnskatteberg var åtta procent högre än nettostandardkostnaden, vilket motsvarar ungefär 25 miljoner kronor. Kostnaderna för grundskolan var för åren 2019 – 2023 i storleksordningen 10 – 14 miljoner för mycket per år.

Dom båda mätningarna är olika. Svenskt näringslivs mätning försöker t ex ta hänsyn till verksamhetens resultat och använder metoder som är öppna för diskussion på flera punkter. Nettokostnadsavvikelsen lämnar öppet för varför en verksamhet kostar ”för mycket”. Det kan bero på slösaktighet, men det kan också bero på att man har högre ambitioner.

Men resultatet av dom båda mätningarna blir ändå ganska lika. När man tittar på Västmanlands läns tio kommuner är sambandet rätt så starkt. Om vi delar dom tio kommunerna i fem med lägst effektivitet/högst kostnader respektive högst effektivitet/lägst kostnader blir det bara två kommuner som klassificeras olika av dom båda mätningarna. Sambandsmåttet r_xy blir 0,56.

Till gruppen av kommuner med låg effektivitet och stor nettokostnadsavvikelse hör Köping, Skinnskatteberg, Sala och Norberg. Den svaga effektiviteten i grundskolan var något jag la märke till redan 2010 när jag valdes in i kommunrevisionen. Jag vet inte vad det beror på, men jag tycker att det i tider av ekonomisk kris vore värt att analysera detta mer.

 

Vem pratar mest i Skinnskattebergs fullmäktige? Och vem är blygast?

Kommunfullmäktige är kommunens parlament. Ordet parlement är fornfranska och betyder ”samtal”. Det kommer i sin tur från franskans parler (tala). Hur ses det på pratandet i Skinnskattebergs fullmäktige? I ett medborgarförslag i december förra året föreslås att det ska införas begränsningar av taletiden i fullmäktige. Det pratas för mycket och länge, tycks förslagsställaren tycka. Hen hänvisar till en riksdagsmotion inlämnad av Sverigedemokraterna.  Det finns också andra vittnesbörd om att det finns dom som tycker att det talas för mycket. Jag erinrar mig ett tillfälle för flera år sen, när Centerns dåvarande gruppledare gick upp i talarstolen och kritiserade dåvarande kommunalrådet (S) för att hon pratade för mycket: ”Jag har inte blivit vald hit för att prata”, sa han.

Hur är det? Vem pratar i fullmäktige. Qui parle au parlement? Jag har inte mätt hur långa tal som hålls i fullmäktige, men väl vilka som pratar och hur ofta? Under 2024 hölls det sju möten med kommunens ”parlament”. Enligt protokollet gjordes det 146 yttranden vid dessa sju möten. Så här ser topplistan ut:

 

Till detta kan läggas ytterligare fyra ledamöter och en för tillfället tjänstgörande ersättare som gjort ett inlägg var under året. Summa summarum har 16 ledamöter öppnat näbben, medan nio av ledamöterna inte sagt ett pillekvitt på ett helt år. Vad dom egentligen har där att göra kan man undra. Månne det inte skulle behövas en bestämmelse om att alla ska yttra sig, snarare än begränsningar av hur mycket man får prata. Det är ju ett ”samtal” (parlement) det handlar om.

Partivis leder V, S och M. Det är anmärkningsvärt att kommunalrådet Jonny Emtin (SD) kommer så lång ned på listan. Detsamma kan sägas om den ledande liberalen Elisabeth Åberg (hon med tretton olika uppdrag). Hon yttrar sig ogärna. Med fyra ynka inlägg kommer hon först på tionde plats. Anmärkningsvärt är också att ingen centerpartist (Centern ju är ett av majoritetspartierna) sagt ett ord på ett helt år.

Tre av dom fyra majoritetspartiernas representanter är med andra ord särskilt tystlåtna av sig. Bara dom båda moderaterna sticker ut. Men det är först efter att Moderaterna i augusti ändrat kurs och slagit sig ihop med SD i majoriteten som dom moderata ledamöterna börjar prata. Bo Öberg gjorde bara fyra inlägg under vårens möten och inte mindre än sexton inlägg under hösten. Med den öronbedövande tystnaden från kommunalrådet (SD) och traskaptrullopartierna L och C är det tydligt att Öberg är den som får föra majoritetens talan.

Kvantitet och kvalitet

Något egentligt behov av att lägga restriktioner på majoritetens talespersoner finns det inte. Centern säger inte pip. Den ledande liberala politikern är mycket tystlåten av sig. Och i det största partiet i koalitionen hörs inte mycket. Särskilt tyst i förhållande till sina uppdrags tyngd är kommunalrådet (SD). Det kan knappast vara deras pratgladhet som man vill stävja.

Nej, det handlar nog mest om oppositionspolitiker som Fredrik Skog (V) och Arne Hjorth (S) och kanske Lena Lovén Rolén (S) som man vill tysta. Jag har som sagt inte några data om hur länge dom pratar, men alla tre är kapabla att säga något mer än några få ord i ett inlägg. Det kan förvisso vara tröttande för majoritetens politiker och anhängare att tvingas lyssna till sossar och vänsterpartister som mal på i flera minuter.

Man skulle också kunna diskutera kvalitén i inläggen. Talespersonen för majoriteten moderaten Öberg brukar ofta begränsa sina inlägg till ”Jag yrkar bifall till kommunstyrelsens förslag”. Argumentation är under hans värdighet (eller förmåga). Detsamma gäller förstår varför man kommit fram till sitt förslag, vilka konsekvenser förslaget förväntas medföra, ja inte ens om det är ett bra eller dåligt förslag. Det är den berusande makten som talar: ”Gnäll ni såssar och kommunister, vi kör i alla fall över er.”

Kommunalrådet Emtins (SD) föredragning av kommunstyrelsens budgetförslag ska vi inte ens nämna. Det som brukar kallas ”årets viktigaste beslut” föredrog han på 60 sekunder blankt. Borde han ha haft begränsad tid för det?

Dessutom hackar fullmäktiges ordförande Lennart Lydqvist (L) ständigt på dom ”långpratande” oppositionspolitikerna och försöker ta av dom ordet. Vid senaste budgetdebatten (om man nu kan tala om en debatt) menade han att Arne Hjorth (S) avlägsnade sig från ämnet när han nämnde hur budgetprocessen gått till. Och när Fredrik Skog refererade till säkerhetschefens avlyssningsskyddade förhörsrum i Hemgårdens källare som ”Stasi-rummet” såg det ut som om Lydqvist tänkte börja slåss.

Vad har vi i Skinnskattebergs parlement, den plats där det politiska samtalet ska föras inför offentligheten? En församling där mer än en tredjedel, inkluderande ett av majoritetskoalitionens partier, inte öppnar näbben på ett år. En styrande majoritet som högst motvilligt deltar i diskussionen, utan nöjer sig med maktspråk: ”Vi kör över er vad ni än säger”. En mötesordförande som till varje pris försöker ta ordet av oppositionspolitiker som yttrar någon kritik.

Vad finns det för erfarenheter av sådana parlament ute i världen och i historien? Den tyska riksdagen under åren 1933 – 1945? Den kinesiska folkkongressen? Spåren förskräcker.

 

Vad ska partierna vara bra för?

Under den nästan permanenta krisen i Skinnskattebergs kommun har frågan dykt upp vad partierna ska vara bra för. Det är uppenbart för den läsare som här har följt utvecklingen i kommunen att partiväsendet i kommunen har starka dysfunktionella inslag. Så frågan är berättigad. I det här inlägget ska jag stöta och blöta frågan, fast på ett mer allmänt plan, alltså utan några direkta referenser till den lokala utvecklingen.

Att demokratisk politik organiseras av partier tar dom flesta, en del dock med beklagande, som något av en självklarhet. Så har det inte alltid varit. I kommunerna har partierna spelat en roll i valen. I svenska kommuner utövades beslutanderätten till en början främst på stämmor (kommunalstämma eller allmän rådstuga) med alla röstberättigade. Successivt infördes ett representativt system, där val kom att ersätta allas deltagande, men det var först på 1930-talet som fullmäktigeinstitutionen slog igenom i mer än hälften av kommunerna. På stämmor fanns inte samma förutsättningar och behov av partier som i val av representanter. Men även under stämmosystemet kom, särskilt med rösträttens utvidgning, klassmotsättningar i dagen. Högern oroade sig för att industriarbetarna, som var samlade på en centralort, skulle ha lättare att delta än bönderna som ofta hade längre väg till stämman. Det var också på 1930-talet, samtidigt med att det representativa systemet slog igenom, som andelen på partivalsedlar valda fullmäktige ökade kraftigt. Statsvetaren Jacob Aars (1992) beskriver hur partier i den norska vallagen till och med var förbjudna. Det var straffbart att ”[…] uddele eller lade uddele Stemmesedler eller Lister.”

Men att fullmäktige sedan slutet av 1930-talet huvudsakligen valts på partilistor betydde inte att partierna spelade en avgörande roll i den politik som efter valet ägde rum i kommunerna. Först efter den andra kommunindelningsreformen på 1970-talet kom partierna att få den centrala ställningen i kommunpolitiken. Då införde dom flesta kommuner ”majoritetsmarkeringar” som att alla nämnd- och styrelseordförande valdes av det eller dom partier som hade majoritet i fullmäktige. Det är ett system som jag i andra sammanhang har kallat ”kvasiparlamentarism” (av latinets quasi med betydelsen ”liksom” eller ”som liknar”). Föreställningen fanns att medborgarnas kontakt med kommunen i dom gamla småkommunerna främst skedde genom kontakter med bekanta som hade uppdrag. I dom nya stora kommunerna minskade sannolikheten att man i sin omgivning skulle ha någon vald att kontakta. Mer av kontakterna skulle komma att kanaliseras genom partierna. För att underlätta partiernas verksamhet infördes också möjligheten för kommunen att ge ekonomiskt stöd till partierna.

Har partierna tappat markkontakten?

Men samtidigt som partierna tilldelats en viktigare roll har partiväsendet sjangserat. SNS demokratiråd radar i sin rapport 2000 ”Demokrati utan partier” upp olika långsiktiga trender av förfall. Medlemsantalet sjunker. En framskrivning visar att den sista partimedlemmen försvinner år 2013 (riktigt så illa blev det nu inte). Uppgiften att rekrytera kandidater till olika förtroendeuppdrag blir allt svårare att uppfylla. Medborgarna visar ett fallande förtroende. Partiidentifikationen – känslan av att tillhöra ett visst parti, att vara en starkt övertygad anhängare, minskar.

Till detta kommer, åtminstone enligt vissa författare, centralisering och toppstyrning av partierna. Partiväsendet påstås också vara stelt och ålderdomligt och inte kapabelt att fånga upp nya förändringar i samhället. Dom flesta partier kom till för sisådär hundra år sen. Den norske statsvetaren Stein Rokkan och den amerikanska sociologen Seymour Lipset skrev 1967 om ”det djupfrysta partisystemet”. Likt avlagrade sediment av dom stora samhällsförändringarna fanns partierna – djupfrysta. Dom förändringar som dom pekade på var nationsbyggandet, industrialiseringen och urbaniseringen. Mot Lipsets och Rokkans tes kan invändas att i bland annat den svenska kontexten har nya partier kommit till efter dom djupfrysta. Man kan påminna om Kristdemokraterna, Miljöpartiet och Sverigedemokraterna.

Många av dom problem som partierna och partisystemet tycks ha hänger ihop med relationerna mellan partierna, medborgarna och omvärlden. Medlemsraset, tilltagande rekryteringssvårigheter, det minskande förtroendet från medborgarnas sida, den avtagande partiidentifikationen. Allt detta pekar på hur partiernas markkontakt allt mer går förlorad. Påstådd centralstyrning och partiernas oförmåga att svara på nya samhällsförändringar kan ses i samma perspektiv.

… men vid liv i kommunhusen

”Partiernas död” har många velat proklamera. Men det finns också en annan värld där partierna är alive and kicking. Det är i dom politiskt valda systemen. Det är i statliga politiska organ – regeringen, riksdagen, kommittéväsendet och i viss utsträckning också i myndigheterna. Och det är i särskild mån i kommunalhusen. Kommunallagen, som är kommunernas konstitution, är i mycket en orealistisk och obsolet konstruktion. Här finns fullmäktige, kommunstyrelse och nämnder för olika verksamhetssektorer. Dom olika organen tilldelas av lagen olika roller. Fullmäktige är beslutande. Styrelsen och nämnderna är beredande och verkställande. Olika modevågor som av och till sprids av konsultbranschen kan dela ut andra roller. Det föreskrivs t ex ibland att vissa organ ska vara beställare medan andra är utförare, och att dom träder i kontraktsliknande relationer med varandra.

Om vi betraktar kollektivet av förtroendevalda politiker finns lagen eller ibland någon organisatorisk modevåg som rollhäften som delar ut olika roller till olika politiker. Men det finns också en annan organisation. Systemet gör att dom valda också indelas efter en annan dimension – den partipolitiska. Samma partier återfinns i det kvasiparlamentariska systemet på alla nivåer och i alla organ.

Detta betyder att den valde har två olika rollhäften och två olika logiker att välja emellan: Den av lagen föreskrivna logiken av makt- och arbetsdelning och å andra sidan den partipolitiska logiken med maktmaximering som mål. Mycket tyder på att det är den partipolitiska logiken som vinner tvekampen. I valet mellan att företräda sektorsintressen eller partilinjen vinner oftast partilinjen. Allt fler politiker ser sig i första hand som partiföreträdare. På så sätt kommer kommunpolitiken att fungera alldeles annorlunda än hur den beskrivs av lagen.

Chicago, Sovjetunionen och dom svenska kommunhusen

En anekdot som berättats för mig av sociologen och kommunforskaren Terry Clark vid Chicagouniversitetet belyser hur den här fokuseringen på partilogiken trots många dysfunktionella drag också har en viktig funktion för att samordna ett formellt fragmenterat system:

Chicagoregionen utgörs av Cook county. Det finns nästan 130 kommuner inom countyt och mer än 800 olika kommunala enheter. Terry berättar om hur han hade en besökare från Moskva. Det här skulle ha varit på Sovjetunionens (salig i åminnelse) tid. När Terry berättade om regionens struktur föll hakan på ryssen, som förvånat undrade hur allt detta kunde fungera. Vi var nere på stan, fortsatte Terry, så jag tog med honom till det stora huset med mässingsskylten Cook County Democratic Party. ”Jag pekade på skylten och sa att det är det här som får det att fungera.” Då spred sig ett förklarat sken över ryssens ansikte: ”Då förstår jag. Vi har samma system hemma.”

 

Vad är det som gör att partierna på det här sättet fungerar som koordinator. Svaret kan kanske sökas i vad partierna erbjuder dom valda. Partierna skapar lojaliteter. Det uppstår band mellan medlemmarna av olika slag. Även ideologierna är lojalitetsskapande. Ideologierna utgör gemensamma verklighetsuppfattningar och värderingar. Partierna skapar beroenden. Den roll som valsystemet ger partierna för rekrytering och bemanning gör att en valds politiska framtid ligger i partiets hand. Partierna skapar mötesplatser. Man möts regelbundet på möten i partiet och i olika grupper inom partiet. Partiet erbjuder också mötesplatser i form av partigruppsmöten på olika nivåer i den kommunala politiska organisationen. I alla dessa sammanhang utbyts information och utformas gemensamma handlingslinjer.

Denna sista aspekt har särskilt studerats av statsvetaren Gissur Erlingsson i rapporten ”Partier i kommunalpolitiken” (2008), där han i två fallstudiekommuner beskriver dom konkreta samordningsmekanismerna inom Socialdemokraterna och Moderaterna.

Om partierna inte funnits

Om partierna inte funnits i kommunalpolitiken, hur skulle då beslutsfattandet organiseras? Om alla valda helt saknade sådana här band av lojaliteter, beroenden och mötesplatser skulle man tvingas att för varje kontroversiell fråga, där inte alla från början hade samma ståndpunkt, att bygga upp en majoritet. Risken för inkonsekvent politik skulle då öka. Bytesvarorna skulle vara just lojaliteter och beroenden. Risken för korruption blir snubblande nära. Det skulle också kunna inträffa att det finns andra grupperingar som skulle ta över och skapa nya röstningsblock. Men, vad vore då dessa om inte partier?

SNS demokratiråd ägnade 2000 års rapport åt ”Demokrati utan partier”. I huvudsak är det en bild av en svagare demokrati som forskarna där målar upp. Andra aktörer, media, påtryckningsgrupper och trender skulle få större makt över att forma och artikulera medborgarnas krav och önskemål. I beslutsfattandet skulle man få se större makt åt experter och tjänstemän. Prioriteringar skulle kunna skifta snabbt med risk för inkonsistenta beslut. Parlamentarismen skulle vara ogenomförbar. Mer makt åt ämbetsmännen. Däremot skulle funktionen att vara en kanal mellan medborgarna och statsmakten knappast påverkas. Medborgarna har i mångt och mycket redan övergett partierna.

Konsekvenserna för rekrytering skulle bli allvarliga. Den som väcker mest uppmärksamhet skulle bli vald. ”Det skulle bli fler galningar i politiken” skriver SNS-forskarna. Slutsatsen är sinister:

De politiska partiernas sorti skulle lämna ett maktvakuum som de starkaste aktörerna snabbt fyller ut. Därmed ökar välorganiserade och resursstarka särintressen sitt inflytande. Ett samhälle utan partier skulle leda till ökad makt för rika särintressen, teknokrati och karismatiska ledargestalter.

Finns det ett alternativ?

Inspirerade av den tyske filosofen Jürgen Habermas växte bland statsvetenskapliga teoretiker under slutet av 1900-talet fram idén om deliberativ demokrati. Demokrati handlar inte om konkurrens eller till och med strid mellan på förhand bestämda åsikter. I den deliberativa demokratin växer istället den gemensamma ståndpunkten fram genom en rationell kommunikation. Det är inte deltagarnas makt eller auktoritet som är avgörande för vad man slutligen kommer fram till, utan det är argumentens kvalitéer som har betydelse.

Kritiker mot dom här idéerna har hävdat att det inte är realistiskt att ett sådant samtal skulle kunna genomföras utan att aktörer skulle använda eller sträva efter makt. Makten smyger sig in i processen och tränger undan det rationella samtalet. Den belgisk-brittiska statsvetaren Chantal Mouffe hävdar att målet, konsensus, att bli överens är ett bländverk. Ett enigt folk är ett förtryckt folk. Den svenska idéhistorikern Sven Erik Liedman skriver (1986). ”Det som gör demokrati, är vad jag förstår, inte att vi är eniga utan att vi har rätt att vara oeniga och till och med uppmuntras därtill.”

Demokrati med partier det minst dåliga?

Dom politiska partierna är inte särskilt populära. Dom tänks fylla en rad funktioner i det demokratiska systemet. Dom förväntas artikulera medborgarnas krav och önskemål. Dom organiserar i dom valda organen beslutsfattandet. Genom sina samordnande funktioner underlättar dom beslutsfattandet och får annars fragmenterade organisationer att fungera någotsånär enhetligt. Men bristerna är samtidigt stora: Det handlar framförallt om den svaga och närmast avbrutna länken mellan folket och partierna.

Alternativa sätt att ordna det kollektiva beslutsfattandet har kritiker menat skulle leda till kaos, inkonsistent politik, mer makt åt rika särintressen, ämbetsmannamakt och en osund likriktning. Till dess att någon kommer på ett mindre dåligt sätt att organisera demokratin lär vi få dras med den ofullständiga partidemokratin. Den amerikanska statsvetaren Kay Lawson uttryckte det (1993) ”Om partierna inte hade funnits idag, skulle vi uppfinna dem i morgon”.

  

Att leva med en häst

Studieförbundet Vuxenskolan har publicerat en annons bl a på FB-gruppen ”Värt att veta i Skinnskatteberg” under rubriken ”Drömmer du om att leva med en häst”. Texten fortsätter: ”Att ha häst är en fantastisk upplevelse full av glädje, lärdomar och utveckling.”

Senast frågan var aktuell var 2004 när den nyblivne demokratiministern Jens Orback (S) i en radiointervju förklarade att han inte hade några fördomar mot homosexuella med orden: Jag hade också en härlig syster till min mormor i Kanada som levde med en häst.” Det skulle han inte ha sagt. Förbundsordföranden i RFSL sa till Expressen: ”Om Orback satt likhetstecken mellan djursex och homosexualitet bör han avgå.”

Kritikstormen gjorde att Orback fick lov att göra en pudel av hästen. Han bad om ursäkt. Men tre år senare sa han i en intervju med Dagens Nyheter att han ångrade – inte hästen men väl pudeln.

Om det Centern och Liberalerna närstående Studieförbundet Vuxenskolan väljer hästen eller pudeln är i skrivande stund oklart.

Wikimedia Commons, Boivie (beskuren)

Ingen ajournering ens till jul

Inte alldeles oväntat är det den lokala politiken i Skinnskattebergs kommun som har tilldragit sig läsekretsens intresse även i december. Nio av tio-i-topplistans platser handlar om dessa förfärligheter. Bara den verkliga klassikern ”Vad är det för skillnad mellan län och landskap” biter sig fast och till och med flyttar upp på listan. Allra högst hamnar ett litet kort inlägg som handlar om märkliga personförändringar i kommunledningen. Under månaden har också SCB:s medborgarundersökning för 2024 presenterats. Det är ingen vacker bild som framkommer. Både politiken (inlägg nummer 4) och verksamheten (nummer 10) får underbetyg. Fler analyser kommer!

Antal sidvisningar var i december 6 025 (6 653 i november). Flest besökare kom från Sverige, USA, Singapore, Hongkong, Mexiko, Tyskland, Ryssland, Irland och Frankrike. Ströbesökare kom från Danmark, Finland, Indien, Israel, Nederländerna, Norge, Schweiz, Spanien, Storbritannien och Österrike.

Dom tio mest visade inläggen i december: 

1	Råttorna lämnar skeppet (ny)
2	Skinnskattebergs fullmäktige: Ondska och enfald (ny)
3	Vad är det för skillnad mellan län och landskap? (7:a)
4	Katastrofbetyg för Skinnskattebergs kommunalpolitiker (ny)
5	Kommunalrådet (SD) har tänkt – det gick sisådär (ny)
6	Skinnskatteberg: Förvaltningsrättens bästa kund? (ny)
7	Skinnskattebergs kommunalråd (SD) tar upp kampen mot korruption (ny)
8	Tomma L-stolar på Skinnskattebergs fullmäktigemöte (ny)
9	Skinnskatteberg tog budget för 2025 under öronbedövande tystnad (1:a)
10	Dåliga betyg också till Skinnskattebergs verksamhet (ny)