Vad ska partierna vara bra för?

Under den nästan permanenta krisen i Skinnskattebergs kommun har frågan dykt upp vad partierna ska vara bra för. Det är uppenbart för den läsare som här har följt utvecklingen i kommunen att partiväsendet i kommunen har starka dysfunktionella inslag. Så frågan är berättigad. I det här inlägget ska jag stöta och blöta frågan, fast på ett mer allmänt plan, alltså utan några direkta referenser till den lokala utvecklingen.

Att demokratisk politik organiseras av partier tar dom flesta, en del dock med beklagande, som något av en självklarhet. Så har det inte alltid varit. I kommunerna har partierna spelat en roll i valen. I svenska kommuner utövades beslutanderätten till en början främst på stämmor (kommunalstämma eller allmän rådstuga) med alla röstberättigade. Successivt infördes ett representativt system, där val kom att ersätta allas deltagande, men det var först på 1930-talet som fullmäktigeinstitutionen slog igenom i mer än hälften av kommunerna. På stämmor fanns inte samma förutsättningar och behov av partier som i val av representanter. Men även under stämmosystemet kom, särskilt med rösträttens utvidgning, klassmotsättningar i dagen. Högern oroade sig för att industriarbetarna, som var samlade på en centralort, skulle ha lättare att delta än bönderna som ofta hade längre väg till stämman. Det var också på 1930-talet, samtidigt med att det representativa systemet slog igenom, som andelen på partivalsedlar valda fullmäktige ökade kraftigt. Statsvetaren Jacob Aars (1992) beskriver hur partier i den norska vallagen till och med var förbjudna. Det var straffbart att ”[…] uddele eller lade uddele Stemmesedler eller Lister.”

Men att fullmäktige sedan slutet av 1930-talet huvudsakligen valts på partilistor betydde inte att partierna spelade en avgörande roll i den politik som efter valet ägde rum i kommunerna. Först efter den andra kommunindelningsreformen på 1970-talet kom partierna att få den centrala ställningen i kommunpolitiken. Då införde dom flesta kommuner ”majoritetsmarkeringar” som att alla nämnd- och styrelseordförande valdes av det eller dom partier som hade majoritet i fullmäktige. Det är ett system som jag i andra sammanhang har kallat ”kvasiparlamentarism” (av latinets quasi med betydelsen ”liksom” eller ”som liknar”). Föreställningen fanns att medborgarnas kontakt med kommunen i dom gamla småkommunerna främst skedde genom kontakter med bekanta som hade uppdrag. I dom nya stora kommunerna minskade sannolikheten att man i sin omgivning skulle ha någon vald att kontakta. Mer av kontakterna skulle komma att kanaliseras genom partierna. För att underlätta partiernas verksamhet infördes också möjligheten för kommunen att ge ekonomiskt stöd till partierna.

Har partierna tappat markkontakten?

Men samtidigt som partierna tilldelats en viktigare roll har partiväsendet sjangserat. SNS demokratiråd radar i sin rapport 2000 ”Demokrati utan partier” upp olika långsiktiga trender av förfall. Medlemsantalet sjunker. En framskrivning visar att den sista partimedlemmen försvinner år 2013 (riktigt så illa blev det nu inte). Uppgiften att rekrytera kandidater till olika förtroendeuppdrag blir allt svårare att uppfylla. Medborgarna visar ett fallande förtroende. Partiidentifikationen – känslan av att tillhöra ett visst parti, att vara en starkt övertygad anhängare, minskar.

Till detta kommer, åtminstone enligt vissa författare, centralisering och toppstyrning av partierna. Partiväsendet påstås också vara stelt och ålderdomligt och inte kapabelt att fånga upp nya förändringar i samhället. Dom flesta partier kom till för sisådär hundra år sen. Den norske statsvetaren Stein Rokkan och den amerikanska sociologen Seymour Lipset skrev 1967 om ”det djupfrysta partisystemet”. Likt avlagrade sediment av dom stora samhällsförändringarna fanns partierna – djupfrysta. Dom förändringar som dom pekade på var nationsbyggandet, industrialiseringen och urbaniseringen. Mot Lipsets och Rokkans tes kan invändas att i bland annat den svenska kontexten har nya partier kommit till efter dom djupfrysta. Man kan påminna om Kristdemokraterna, Miljöpartiet och Sverigedemokraterna.

Många av dom problem som partierna och partisystemet tycks ha hänger ihop med relationerna mellan partierna, medborgarna och omvärlden. Medlemsraset, tilltagande rekryteringssvårigheter, det minskande förtroendet från medborgarnas sida, den avtagande partiidentifikationen. Allt detta pekar på hur partiernas markkontakt allt mer går förlorad. Påstådd centralstyrning och partiernas oförmåga att svara på nya samhällsförändringar kan ses i samma perspektiv.

… men vid liv i kommunhusen

”Partiernas död” har många velat proklamera. Men det finns också en annan värld där partierna är alive and kicking. Det är i dom politiskt valda systemen. Det är i statliga politiska organ – regeringen, riksdagen, kommittéväsendet och i viss utsträckning också i myndigheterna. Och det är i särskild mån i kommunalhusen. Kommunallagen, som är kommunernas konstitution, är i mycket en orealistisk och obsolet konstruktion. Här finns fullmäktige, kommunstyrelse och nämnder för olika verksamhetssektorer. Dom olika organen tilldelas av lagen olika roller. Fullmäktige är beslutande. Styrelsen och nämnderna är beredande och verkställande. Olika modevågor som av och till sprids av konsultbranschen kan dela ut andra roller. Det föreskrivs t ex ibland att vissa organ ska vara beställare medan andra är utförare, och att dom träder i kontraktsliknande relationer med varandra.

Om vi betraktar kollektivet av förtroendevalda politiker finns lagen eller ibland någon organisatorisk modevåg som rollhäften som delar ut olika roller till olika politiker. Men det finns också en annan organisation. Systemet gör att dom valda också indelas efter en annan dimension – den partipolitiska. Samma partier återfinns i det kvasiparlamentariska systemet på alla nivåer och i alla organ.

Detta betyder att den valde har två olika rollhäften och två olika logiker att välja emellan: Den av lagen föreskrivna logiken av makt- och arbetsdelning och å andra sidan den partipolitiska logiken med maktmaximering som mål. Mycket tyder på att det är den partipolitiska logiken som vinner tvekampen. I valet mellan att företräda sektorsintressen eller partilinjen vinner oftast partilinjen. Allt fler politiker ser sig i första hand som partiföreträdare. På så sätt kommer kommunpolitiken att fungera alldeles annorlunda än hur den beskrivs av lagen.

Chicago, Sovjetunionen och dom svenska kommunhusen

En anekdot som berättats för mig av sociologen och kommunforskaren Terry Clark vid Chicagouniversitetet belyser hur den här fokuseringen på partilogiken trots många dysfunktionella drag också har en viktig funktion för att samordna ett formellt fragmenterat system:

Chicagoregionen utgörs av Cook county. Det finns nästan 130 kommuner inom countyt och mer än 800 olika kommunala enheter. Terry berättar om hur han hade en besökare från Moskva. Det här skulle ha varit på Sovjetunionens (salig i åminnelse) tid. När Terry berättade om regionens struktur föll hakan på ryssen, som förvånat undrade hur allt detta kunde fungera. Vi var nere på stan, fortsatte Terry, så jag tog med honom till det stora huset med mässingsskylten Cook County Democratic Party. ”Jag pekade på skylten och sa att det är det här som får det att fungera.” Då spred sig ett förklarat sken över ryssens ansikte: ”Då förstår jag. Vi har samma system hemma.”

 

Vad är det som gör att partierna på det här sättet fungerar som koordinator. Svaret kan kanske sökas i vad partierna erbjuder dom valda. Partierna skapar lojaliteter. Det uppstår band mellan medlemmarna av olika slag. Även ideologierna är lojalitetsskapande. Ideologierna utgör gemensamma verklighetsuppfattningar och värderingar. Partierna skapar beroenden. Den roll som valsystemet ger partierna för rekrytering och bemanning gör att en valds politiska framtid ligger i partiets hand. Partierna skapar mötesplatser. Man möts regelbundet på möten i partiet och i olika grupper inom partiet. Partiet erbjuder också mötesplatser i form av partigruppsmöten på olika nivåer i den kommunala politiska organisationen. I alla dessa sammanhang utbyts information och utformas gemensamma handlingslinjer.

Denna sista aspekt har särskilt studerats av statsvetaren Gissur Erlingsson i rapporten ”Partier i kommunalpolitiken” (2008), där han i två fallstudiekommuner beskriver dom konkreta samordningsmekanismerna inom Socialdemokraterna och Moderaterna.

Om partierna inte funnits

Om partierna inte funnits i kommunalpolitiken, hur skulle då beslutsfattandet organiseras? Om alla valda helt saknade sådana här band av lojaliteter, beroenden och mötesplatser skulle man tvingas att för varje kontroversiell fråga, där inte alla från början hade samma ståndpunkt, att bygga upp en majoritet. Risken för inkonsekvent politik skulle då öka. Bytesvarorna skulle vara just lojaliteter och beroenden. Risken för korruption blir snubblande nära. Det skulle också kunna inträffa att det finns andra grupperingar som skulle ta över och skapa nya röstningsblock. Men, vad vore då dessa om inte partier?

SNS demokratiråd ägnade 2000 års rapport åt ”Demokrati utan partier”. I huvudsak är det en bild av en svagare demokrati som forskarna där målar upp. Andra aktörer, media, påtryckningsgrupper och trender skulle få större makt över att forma och artikulera medborgarnas krav och önskemål. I beslutsfattandet skulle man få se större makt åt experter och tjänstemän. Prioriteringar skulle kunna skifta snabbt med risk för inkonsistenta beslut. Parlamentarismen skulle vara ogenomförbar. Mer makt åt ämbetsmännen. Däremot skulle funktionen att vara en kanal mellan medborgarna och statsmakten knappast påverkas. Medborgarna har i mångt och mycket redan övergett partierna.

Konsekvenserna för rekrytering skulle bli allvarliga. Den som väcker mest uppmärksamhet skulle bli vald. ”Det skulle bli fler galningar i politiken” skriver SNS-forskarna. Slutsatsen är sinister:

De politiska partiernas sorti skulle lämna ett maktvakuum som de starkaste aktörerna snabbt fyller ut. Därmed ökar välorganiserade och resursstarka särintressen sitt inflytande. Ett samhälle utan partier skulle leda till ökad makt för rika särintressen, teknokrati och karismatiska ledargestalter.

Finns det ett alternativ?

Inspirerade av den tyske filosofen Jürgen Habermas växte bland statsvetenskapliga teoretiker under slutet av 1900-talet fram idén om deliberativ demokrati. Demokrati handlar inte om konkurrens eller till och med strid mellan på förhand bestämda åsikter. I den deliberativa demokratin växer istället den gemensamma ståndpunkten fram genom en rationell kommunikation. Det är inte deltagarnas makt eller auktoritet som är avgörande för vad man slutligen kommer fram till, utan det är argumentens kvalitéer som har betydelse.

Kritiker mot dom här idéerna har hävdat att det inte är realistiskt att ett sådant samtal skulle kunna genomföras utan att aktörer skulle använda eller sträva efter makt. Makten smyger sig in i processen och tränger undan det rationella samtalet. Den belgisk-brittiska statsvetaren Chantal Mouffe hävdar att målet, konsensus, att bli överens är ett bländverk. Ett enigt folk är ett förtryckt folk. Den svenska idéhistorikern Sven Erik Liedman skriver (1986). ”Det som gör demokrati, är vad jag förstår, inte att vi är eniga utan att vi har rätt att vara oeniga och till och med uppmuntras därtill.”

Demokrati med partier det minst dåliga?

Dom politiska partierna är inte särskilt populära. Dom tänks fylla en rad funktioner i det demokratiska systemet. Dom förväntas artikulera medborgarnas krav och önskemål. Dom organiserar i dom valda organen beslutsfattandet. Genom sina samordnande funktioner underlättar dom beslutsfattandet och får annars fragmenterade organisationer att fungera någotsånär enhetligt. Men bristerna är samtidigt stora: Det handlar framförallt om den svaga och närmast avbrutna länken mellan folket och partierna.

Alternativa sätt att ordna det kollektiva beslutsfattandet har kritiker menat skulle leda till kaos, inkonsistent politik, mer makt åt rika särintressen, ämbetsmannamakt och en osund likriktning. Till dess att någon kommer på ett mindre dåligt sätt att organisera demokratin lär vi få dras med den ofullständiga partidemokratin. Den amerikanska statsvetaren Kay Lawson uttryckte det (1993) ”Om partierna inte hade funnits idag, skulle vi uppfinna dem i morgon”.