Bolagshagen är ett hyreshusområde i Kärrgruvan i Norbergs kommun. Husen byggdes i slutet av 1950-talet för att ge bostäder åt arbetare i gruv- och järnindustrin. Områdets historia har varit krokig. Tre bostadsrättföreningar konkade 1980. Privata hyresvärdar tog över. Den dåvarande hyresvärden Sidenbo, ägt på distans av en dansk kapitalist, gick i konkurs 2010. Ägaren hade i omgångar slutat betala räkningar för värme och vatten och husen var stadda i förfall. Läs om skandalbolaget i ett tidigare inlägg. Flyktingkrisen 2015 innebar ett uppsving för dom nya ägare som tagit över. Migrationsverket hyrde en stor andel av lägenheterna. Men med den nya invandrarfientliga politiken har behovet minskat och Migrationsverket har i huvudsak lämnat området.
Dom nya ägarna har då vänt sig till kommunen och undrat om
inte kommunen kunde köpa husen. Detta har nu gett frukt. Fullmäktige beslöt nu
i höstas att köpa för 14,6 miljoner. Det huvudsakliga offentligt framförda
argumentet för att köpa har varit att det är nödvändigt för att utveckla
kommundelen.
I en intervju med Fagersta-Posten i november säger
kommunchefen Christian Foster:
Problemet är att vi i kommunen inte har någon närvaro i området. Med
det här köpet kommer vi att kunna samverka mer med de som bor där och med
föreningslivet och på så sätt öka möjligheterna.
Argumentationen har upprepats flera gånger av kommunchefen
och av ledande politiker som kommunalrådet Johanna Odö (S). Jag har inte
någonstans kunnat hitta några idéer om hur kommunens närvaro stärks av
fastighetsköpet och hur närvaron i denna form skulle gynna områdets och
kommundelens utveckling. Däremot är det väl uppenbart att köpet är till glädje
för dom nuvarande privata fastighetsägarna, som genom den minskade efterfrågan
från Migrationsverket riskerar förluster, och som i sin nöd vänt sig till
kommunen.
Regionens folkhälsoprojekt för att vitalisera Kärrgruvan
Men det finns också andra projekt i gång med syfte att
påverka utvecklingen av Kärrgruvan. Landstinget (”regionen”) bedriver sedan
2023 fyra projekt i olika delar av länet. Ett av dessa handlar om vitalisering
av Kärrgruvan. Projekten bedrivs i samarbete med Leading Health Care, en stiftelse knuten till Handelshögskolan i
Stockholm. Projekten är vad man kallar ”aktionsforskning”. Det handlar om att
man i nära samarbete med problemområdets stakeholders
(intressenter) ska utröna vilka behov som finns och föreslå lösningar.
Metoden har kritiserats från olika, inte minst
vetenskapsteoretiska, utgångspunkter. Den är subjektiv, projekten kan påverkas
av aktörer som vill ha specifika resultat, både metodologin och svaren är
luddiga. Det finns en risk att forskningen exploateras för att legitimera
utomståendes rykte. (UK
Essays November 2018).
Innebörden av aktionsforskningsprojekten döljs ofta av ett snömosaktigt
språkbruk fyllt av plusord. Metoden ger makt, den är samarbetsinriktad,
demokratiskt och emancipatorisk och är inriktad på praktiska lösningar som
leder till positiva förändringar. Vem kan hålla något emot det?
Att det är svårt att förstå vad som egentligen ska göras
vitsordas också av aktörer vilka som uppdragsgivare borde veta bättre.
Liberalerna i Norberg skriver på sin hemsida:
Det har varit svårt att få information om vad projektet går ut på.
Klart är dock att det krävs att kommunen har närvaro i Kärrgruvan. […] Inköp av Bolagshagen hänger inte
nödvändigtvis ihop med utvecklingsprojektet som bedrivs i Kärrgruvan. Det är
ett socialdemokratiskt hittepå, som övriga partier inte varit med på.
Varken på regionens eller LHC:s hemsida finns några
beskrivningar av tre av dom fyra projekten som regionen tillsammans med LHC:s
aktionsforskning bedriver. Bara när det gäller ett av projekten som handlar om
nybyggnad av Nibbleskolan i Hallstahammar finns en antydan till beskrivning. På
regionens webbplats kan vi läsa om ”Röster (i urval) att föda in i
beslutsprocessen.” Några exempel:
Elever sneddar över industriområdet. Farligt när lastbilar kör ut och
in.
Vi vill ha en skola i trä, inte i tegel.
Kan vi bygga ett växthus och odla frukt, grönsaker och potatis.
Det är svårt att klottra på en byggnad man har fått ha synpunkter på.
Ger aktionsforskning
demokratiskt inflytande?
En sak står dock klar. Aktionsforskningsmetoden motiveras
med ett starkt demokratiskt syfte. Det handlar om att ge röst åt dom som
vanligen hålls utanför, att påverka besluten. Men det är inte säkert att det
verkligen blir så. En skotsk-kanadensisk forskargrupp i stadsplanering skriver
(2010):
Det finns evidens att när samhällsgrupper förs in i beslutsprocessen
spelar de vanligen en mindre roll, trots retorik som antyder något annat. I
själva verket, snarare än att föra samman offentliga, privata och
samhällsintressen i ett balanserat förhållande, kan partnerskapens verklighet
vara helt annorlunda; en del aktörer kan tilldelas rollen som partner för att
överdriva betydelsen av deras roll eller som en form av tokenism.
Med tokenism brukar
man mena att en symbolisk involvering av minoriteter ger sken av att hävda
mångfald och inkludering. I en mycket inflytelserik artikel (1969) beskrev
Sherry Arnstein en trappa av medborgarinflytande i planeringsprocesser. Trappan
hade åtta steg: Längst ned är ”manipulering” och ”terapi” som identifieras som
icke-deltagande. På nästa nivå befinner sig ”informerande”, ”konsultering” och
”placation” (beskrivs av Cambridge
Dictionary som ”att hindra någon från att vara arg”). Dessa tre nivåer
definierar Arnstein som tokenism.
Överst i skalan kommer ”partnerskap”, ”delegering” och ”medborgarkontroll”
sammanfattade som medborgarkontroll.
När vi talar om involvering av medborgarna i dom politiska
processerna vill vi nog gärna tänka oss att det handlar om den högsta
stegpinnen – medborgarkontroll. Men det är nog i praktiken, och förmodligen i dom
västmanländska projekten, inklusive vitaliseringen av Kärrgruvan, knappast
frågan om mer än icke-deltagande eller möjligen tokenism.
Dom ledande aktörerna
i vitaliseringsprojektet
Projekten leds av Mats Tyrstrup, docent i företagsekonomi.
Det verkar vara en frejdig kille, som framförallt framstår som känd för att ha,
som någon beundrare skriver, ”myntat begreppet organisatoriska mellanrum.” Så
originellt framstår det kanske inte. Begreppet tycks stå för fenomen som i mer
folkliga termer kallats ”falla mellan stolarna”, ”stuprör” eller till och med
”sorkhål.” En sökning på ”Mats Tyrstrup + organisatoriska mellanrum” ger ett
åttiotal träffar. Det handlar om böcker, andra skrifter, föreläsningar och
seminarier. Månne det inte handlar om att ”mynta ett begrepp” utan om att ”slå
mynt av ett begrepp”?
Till sin hjälp har Tyrstrup en doktorand i ekonomisk
historia vid Uppsala Unviersitet och en konsult, också från Uppsala och på
något sätt knuten till Akademiska Sjukhuset, Det är förmodligen en ren
tillfällighet, men bland landstingets tjänstemän framstår Marie Tollefsen
Markström, folkhälsochef i Region Västmanland, som ansvarig för verksamheten.
Hon har också ett förflutet som något slags chef på Akademiska Sjukhuset.
Minnesgoda läsare glömmer heller aldrig hennes insatser som kommunchef i
Skinnskatteberg. Hon ägnade sig där åt att på ett helt unikt sätt försöka
avsätta det socialdemokratiska kommunalrådet. Detta gjorde hon i maskopi med
borgerliga politiker och en revisionskonsult som göddes med saftiga arvoden,
vilket sedermera ledde till att konsulten prickades av branschorganisationens
etikkommitté för bristande integritet. Tollefsen Markström köptes till slut ut
av kommunen för miljonbelopp.
Efter bara något år dök hon därefter upp som M-politiker i
fullmäktige och kommunstyrelsen i Skinnskatteberg. En av hennes hjärtefrågor
har där varit att bekämpa allmännyttigt ägande av bostäder. Hon har genom sitt
agerande lyckats att i åratal förhala omvandlingen av nedgångna kommunala
hyreshus till seniorboende. Kommunen har därigenom gjort stora hyresförluster
medan äldre villaägare som längtat efter ett mer lätthanterligt boende raskt
hunnit närma sig döden.
Det är därför märkvärdigt hur hon i sin roll som
folkhälsochef stöttat det kommunala övertagandet av ett nedgånget
bostadsbestånd i Norbergs kommun. Vilken roll som Tyrstrups och Tollefsen
Markströms aktionsforskningsprojekt spelat för Norbergs mångmiljonaffär är
förstås dunkelt. Men det gäller ärligt talat hela Kärrgruveprojektet.
Kan det vara så, att som kritiker har påpekat, att det bara
handlar om att det finns aktörer som vill stärka sitt rykte? Eller för att vara
än rakt på sak: Att sola sig i glansen av varandra?
Svar på Henry Bäcks inlägg om Bolagshagen och aktionsforskningen i Kärrgruvan!
SvaraRaderaHenry Bäck presenterar i sitt inlägg en kritisk syn på Norbergs kommuns köp av Bolagshagen och regionens folkhälsoprojekt i Kärrgruvan. Kritisk granskning av offentliga beslut är en viktig del av en fungerande demokrati, men det är också viktigt att resonemang och slutsatser bygger på fakta och saklighet.
Bäck försöker framstå som en saklig granskare av kommunala beslut. I det här inlägget gäller det Norbergs kommun och aktionsforskningsprojektet i Kärrgruvan. I själva verket är hans inlägg ännu ett exempel på den bitterhet och oförmåga att hantera förändringar som präglar mycket av hans skrivande.
Kommunens köp av Bolagshagen – strategiskt beslut, inte konspiration!
Bäck kritiserar kommunens köp av Bolagshagen med svepande påståenden om att det endast gynnar privata fastighetsägare. Hans analys är dock ytlig och saknar förståelse för hur kommuner strategiskt arbetar med bostadsförsörjning och samhällsutveckling. Hans inlägg bygger mer på spekulationer än faktiska argument.
Aktionsforskning – ett hot mot hans föråldrade synsätt!
Att Bäck avfärdar aktionsforskningen är knappast förvånande. Han representerar en föråldrad akademisk tradition där forskning är något som sker långt ifrån verkligheten, snarare än i samverkan med dem som påverkas av den. Hans kritik avslöjar en bristande förståelse för moderna forskningsmetoder och en oförmåga att ta till sig nya perspektiv.
Bäcks problem med auktoriteter – särskilt kvinnor!
Bäck använder sin titel som professor i offentlig förvaltning för att ge sina påståenden tyngd, men hans argumentation präglas mer av personliga vendettor än saklighet. Han har genom åren uppvisat ett mönster där han ogärna accepterar ifrågasättanden av sin egen auktoritet, särskilt när det kommer från kvinnor eller personer som påvisar brister i hans resonemang. I sin blogg har han återkommande använt härskartekniker, personangrepp och rena lögner för att misstänkliggöra dem han ogillar.
Slutsats – saklig debatt kräver bättre argument!
Bäcks inlägg innehåller personangrepp, i stället för att föra en saklig debatt om deras arbete och forskning ifrågasätter han deras motiv på ett sätt som snarare liknar misstänkliggörande än saklig kritik. Att anklaga forskare och tjänstemän för att enbart vilja "sälja in sig själva" utan att ge konkreta belägg för detta riskerar att underminera en viktig diskussion om kommunal utveckling och samhällsforskning.
Debatten om kommunens beslut och aktionsforskning är viktig, men den förtjänar en högre nivå än vad Bäck erbjuder. Hans inlägg är ett tydligt exempel på hur bitterhet och personlig prestige kan överskugga en seriös diskussion. Kommunens utveckling kräver konstruktiva argument och en modern förståelse för forskning och beslutsfattande – inte personliga vendettor och konspirationsteorier.
Tack för ordet!
Det är alltid roligt att få saklig kritik. Tack för det! Några exempel: ”bitterhet och oförmåga att hantera förändringar”, ”Hans analys är ytlig”, ”Hans inlägg bygger mer på spekulationer än faktiska argument.”, ”ett hot mot hans föråldrade synsätt”, ”representerar en föråldrad akademisk tradition”, ”problem med auktoriteter – särskilt kvinnor!”, ”hans argumentation präglas mer av personliga vendettor än saklighet.”, ”bitterhet och personlig prestige”.
SvaraRaderaJojomensan. Där ser man.