Teatermaraton: ”Angels in America del I och II”

Vårvintern 2004 visade svensk TV miniserien ”Angels in America” med bl a Al Pacino, Meryl Streep och Emma Thompson. Den gjorde ett starkt intryck. När den nu sattes upp på Dramaten var det självklart att vi borde se den. De båda delarna – ”Millenium” och ”Perestroika” spelas var för sig, men vissa dagar kör man ett maratonpass med båda delarna i följd. Av avståndsskäl valde vi en sådan dag. Det hela börjar kl 14 på eftermiddagen och är slut kl 21.15. Det finns dock ett drygt timslångt uppehåll kl 17 för intagande av en måltid t ex på Brasserie Elverket (se särskilt inlägg för matrecension).  Det hela var med andra ord något av en sportprestation. Men vi klarade det.

Även på scen gav stycket ett starkt intryck. I första delen är det stoj och glam. Ordentligt utspökade dansare inramade scenerna, som avlöste varandra som i en såpopera. Dansarna skötte också scenarbetarjobbet. En jättelik discokula snurrar. Från snömaskinen faller guldglittrande konfetti (och i den scen när Marall Nasiri i rollen som den av valium omtöcknade Harper med sina egna tänder gnager av en tall i Antarktis tallskog är det snö som faller; förra gången vi var på Elverket och såg en pjäs av Peter Birro var det istället svart snö).

Någon recensent hade tyckt att luften gick ur pjäsen i andra delen. Men så var ju också verkligheten. Det var slut på stojet och glammet och folk började dö i aids. Det har framhållits hur mångdimensionell pjäsen är: den rymmer homofobi (förstås), rasmotsättningar, amerikansk partipolitik uttryckt i den konservativ-liberala dikotomin, religionsskillnader (speciellt judar och mormoner). Det kan kanske därför tyckas vara lite överlastat med mer samtida referenser till miljöförstöring och vad det nu kan vara.

En pikant omständighet som automatiskt ger en samtida referens är förstås den i sanning ondsinte advokaten Roy Cohn (trovärdigt spelad av Staffan Göthe; det här var har jag förstått en roll urspungligen avsedd för Rikard Wolff). Den ondsinte och samvetslöse advokaten upphinns dock på sin dödsbädd av den elektrokuterade Ethel Rosenberg (spelad av Thérèse Brunnander). Referensen till nutid är den verklige Roy Cohns roll som Donald Trumps mentor.

Själv är jag sådär rent teatertekniskt särskilt förtjust i deus ex machina d v s när en guddomlighet sänks ned uppifrån mot scenen med hjälp av rep och taljor. Här får man sitt lystmäte av Therese Brunnanders ängel. Eftersom ängeln också är utrustad med såväl manliga som kvinnliga könsorgan får också Prior (Razmus Nyström) och den mormonska mamman Hannah Pitt (Lotta Tejle) sitt lystmäte, fast på ett mer köttsligt sätt.

Sammanfattningsvis får man dock säga att ”Angels in America” på Elverket är en av de mer storartade teaterupplevelserna just nu. Om man kan (och pallar sju timmar): Se den!

Thérèse Brunnander som ängeln sätter på Razmus Nyström som Prior. Foto: Jenny Baumgartner.

Praeterea censeo

Fascistkramare borde skämmas. Och avgå.