Suget från högern – socialdemokratins akilleshäl

Att hålla ihop partiet är en viktig uppgift för ledningen av ett parti. Utan sammanhållning blir det svårt att få till trovärdiga uppgörelser med andra partier. Och om dom inre motsättningarna blir så allvarliga att partiet spricker förlorar man en del av den viktiga resurs för förtroendeuppdrag, nätverk bland medborgarna och valarbetare som medlemmarna utgör. Samtidigt som partiledningen försöker manövrera så att partiet kan bli en attraktiv samarbetspartner, och så att man vinner så många röster som möjligt, måste medlemmarna hållas på gott humör.

Det socialdemokratiska partiet har genom sin historia sökt samarbeten med borgerliga partier. Det var genom koalitioner med Bondeförbundet/Centerpartiet som välfärdsstaten byggdes upp. Under kriget samarbetade man i regeringen med samtliga borgerliga partier. Viktiga uppgörelser har gjorts med högerpartier, t ex 90-talets pensions- och skattereformer. Det finns hela tiden ett parlamentariskt sug högerut.

Under slutet av 1900-talet och början av 2000-talet har främlingsfientliga grupper vunnit mark i väljarkåren. Det var först Ny Demokrati och därefter det av nynazister grundade Sverigedemokraterna. Med Tidöavtalet har den mer demokratiskt sinnade högern legitimerat högerpopulismen. Genom ett enklare narrativ och med hjälp av stora ekonomiska resurser har denna nyfascistiska rörelse utövat en lockelse på stora grupper av tidigare S-röstande. Socialismens narrativ är mer komplext, och pekar ut mäktiga aktörer i samhället som roten till det onda. Det är lättare att med högerns hjälp sälja in budskapet att det är fattiga invandrare allt ont beror på.

Socialdemokratins ledning har för att vinna tillbaka dessa väljare orienterat sig högerut, ibland med en förfärande hastighet: Från ”Mitt Europa bygger inga murar”(Stefan Löfven, 2015) till ”Vi socialdemokrater kommer stå upp för en stram migrationspolitik, det kan svenska folket känna sig trygga med” (Magdalena Andersson, 2023). Så förenas suget från höger för att bli attraktiv på den parlamentariska arenan med suget från höger för att bli attraktiv på väljararenan.

Men, det är inte alltid medlemmarna hänger med i svängarna. Genom historien finns flera exempel på hur partiets högerdrift har lett till motsättningar och ibland till direkta utbrytningar ur partiet. Det praktfullaste exemplet är förstås partisprängningen våren 1917. Krigsmotståndet ledde överallt i Europa till slitningar i dom socialdemokratiska partierna. Skulle man ställa upp för den egna nationen och i krigförande länder stödja en politik som innebar att män ur arbetarklassen kommenderades ut för att ta död på sina klassbröder från andra länder? Eller var det den marxistiska tanken om att proletariatet inte hade något fosterland som skulle gälla. I Sverige samlades krigsmotståndarna i det socialdemokratiska ungdomsförbundet som bröt sig ut och bildade Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti – samma parti som idag kallar sig Vänsterpartiet.

På lokal nivå finns många exempel på hur motsättningar i olika frågor, där partiets ledning dragit åt höger, lett till avhopp och partisprängningar. Ett närliggande exempel här i Västmanland är vad som hände i Surahammars kommun efter valet 2022. Efter segslitna förhandlingar enades Socialdemokraterna, Centern och Kristdemokraterna om att bilda styre i kommunen under ledning av Moderaterna. Dom två toppkandidaterna på den socialdemokratiska valsedeln motarbetade denna resa högerut, varefter dom uteslöts ur partiet.

SAFE – ett svar på en borgerlig energipolitik

Ett tidigt exempel på en utbrytning, framförallt kopplad till miljö- och energipolitiken kommer från Nässjö kommun i Småland. Redan på 1970-talet var en grupp inom SSU engagerad i lokala protester. Av dessa bildades den ”Socialdemokratiska Arbetsgruppen för en Alternativ Energipolitik” för att samla kärnkraftkritiska socialdemokrater. Efter att SSU:s kandidat petats från valbar plats 1979 bildades den ”Socialdemokratiska Alternativlistan” som hade stor framgång i valet.

I valet 1995 vann en socialdemokratisk miljölista åtta mandat i fullmäktige. Miljölistans kandidater riktade skarp kritik mot Socialdemokraternas högerpolitik och krävde att partikongressen skulle välja en ny partiledare.

1990 hotade den lokala partiledningen med uteslutning. Aktivisterna valde då att lämna partiet och bildade ett nytt parti ”Solidaritet – Arbete – Fred – Ekologi.” (SAFE). Det nya partiet hade stora framgångar i 1991 års val och vann nio av fullmäktiges 57 mandat. Socialdemokraterna tappade samtidigt från 27 till 18 platser i fullmäktige. SAFE nådde sin höjdpunkt i valet 2006 med nästan 20 procent av rösterna. Under mandatperioden 2006 – 2010 bildade SAFE en styrande koalition tillsammans med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. I valen 2010 – 2022 fick partiet 5 – 6 procent av rösterna.

I tabellen lite längre ner finns genomsnittliga kommunalvalsresultat för tre perioder:

• 1973 – 1979 Socialdemokratin i Nässjö utmanades ännu inte av dom som så småningom skulle bilda SAFE. Partiet fick då nästan exakt samma andel av rösterna som vad som gällde för hela landet.
• 1982 – 1988 Under den här perioden uppträdde dom oppositionella inom socialdemokratin med så kallade spränglistor, alltså valsedlar med samma partibeteckning, men andra kandidater. När man räknar bort dom valda på spränglistorna från dom socialdemokratiska valresultaten är resultatet för Nässjös socialdemokrater hela åtta procentenheter lägre än i riket som helhet. Uppgifterna för valresultaten i Nässjö bygger här på procentandelar av fullmäktigemandaten.
• 1991 – 2022 Under den här perioden uppträder SAFE med egen partibeteckning i valen. I genomsnitt får Socialdemokraterna 31 procent av rösterna, vilket är tre procentenheter lägre än i hela Sverige.

Val	S i Nässjö	S hela landet	SAFE och föregångare	S Nässjö – S riket
1973 - 1979	43,2	43,1		0,2
1982 - 1988	35,1	43,2	12,3	-8,1
1991 - 2022	31,1	34,2	11,5	-3,1

 

Min bedömning från dom här resultaten är att Socialdemokraterna i Nässjö i dom tolv valen 1982 – 2022 förlorat i genomsnitt 4 procentenheter av sitt röststöd på grund av splittringen i och av partiet.

Många exempel på hur S-ledningens politik stöter bort medlemmar

Men det finns flera fall. I Nordmalings kommun i Ångermanland bröt sig ett femtiotal medlemmar ur det socialdemokratiska partiet efter 2014 års val och bildade ”Fria Demokraterna” som definierade sig som ett parti ”någonstans mellan Socialdemokraterna och Vänsterpartiet”. Fria Demokraterna fick 7,3 procent av rösterna i 2018 års kommunalval. Socialdemokraterna förlorade lika mycket. I valet 2022 ställde FD dock inte upp och ledande personer i partiet gick över till Vänsterpartiet.

Vi ska inte heller glömma Skinnskattebergsdemokraterna som 2006 genom att ta 13,7 procent av rösterna i kommunalvalet gav Socialdemokraterna en tjottablängare som dom därefter aldrig har hämtat sig ifrån. Detta till trots att utbrytarpartiet i nästa val bara fick 1,6 procent av rösterna och åkte ur fullmäktige för att aldrig mer visa sig.

Exemplen på splittring och utbrytningar ur socialdemokratin på det kommunala planet är många. Alla har inte den här politiska bakgrunden. Några exempel kan vara partiet ”Framtid S” i Övertorneå och Pajala och ”Nätverk Timrå”. I flera fall tycks det vara motsättningar mellan kommundelar, personkonflikter eller missnöje med toppstyrning och pampfasoner som ligger bakom splittringen. I norrbottniska Övertorneå ser det särskilt rörigt ut sedan några valda för Framtid S lämnat sitt nya parti för att sitta kvar i fullmäktige som vildar och sedan en medlem ställt upp på ”Folklistan” i EU-valet.

Sviktande partiidentitet

I boken The American Voter (1960) av en grupp forskare vid Michigan-universitetet fick begreppet “partiidentifikation” ett genombrott I den statsvetenskapliga valforskningen. Vi har olika identifikationer, som bestämmer för oss själva vem vi är t ex skulle jag kunna beskriva mig själv som man, pensionär, statsvetare, Skinnskattebergsbo, make, morfar. På samma sätt har många en identifikation med ett politiskt parti. Jag beskriver mig själv som vänsterpartist, andra som socialdemokrat, liberal, borgerlig o s v. Den här känslan blir en del av jaget, och har betydelse för mer precisa attityder och beteenden, t ex hur man röstar.

Partiidentifikationen är stabil. Det tar emot att byta identitet, t ex från socialdemokrat till vänsterpartist. Partiidentifikationen blir därmed en broms mot snabba förändringar. Man byter inte så lätt till ett annat parti. Men det är inte alltid säkert att partiidentifikationen har ett bestämt politiskt innehåll. Många har beskrivit den som politiskt tom. Det är därför som en brittisk Labourväljare tillskrivits: ”Jag röstar på Labour även om dom ställer upp en häst”, och det var nog därför som Åsa Linderborgs farmor blev bekymrad för Tage Erlander när Gustav VI Adolf dog. ”För kungen var väl socialdemokrat.”

I svenska undersökningar brukar man fråga dom intervjuade om dom är ”starkt övertygade anhängare” av något politiskt parti, och det kan ses som ett mått på partiidentifikationen. En av dom viktigaste trenderna i svensk politik är hur partiidentifikationen under efterkrigstiden har eroderat.

Den här figuren har jag lånat från Valforskningsprogrammet vid Göteborgs Universitet:

Höjdpunkten av ”starkt övertygad anhängare” inträffade 1960. Mer än hälften (53 procent) av svenskarna uppgav sig då vara starkt övertygade. Sen har andelen sjunkit närapå monoton från år till år. 2014 som är det sista året i den här figuren var det bara 16 procent som var ”starkt övertygade partianhängare”. Den psykologiska bromsen mot att byta parti har med andra ord praktiskt taget släppt sitt grepp.

Vad kan socialdemokratin lära?

För att bli mer förhandlingsfähiga tenderar socialdemokratiska ledningar – både centralt nationellt och lokalt i kommunerna – att vrida sin politiska linje åt höger. Förhoppningen är också att man därmed ska vinna tillbaka röster man förlorat till borgerliga partier, men kanske framförallt till högerpopulistiska SD.

Men många partimedlemmar vägrar följa med högerut. Deras opposition kan ibland gå så långt att dom frivilligt lämnar partiet, eller blir uteslutna. Partiorganisationen krymper och riskerar konkurrens av mer renläriga nya partibildningar. Den historiska utvecklingen visar att denna utveckling går ut över väljarstödet och när partiet krymper på väljararenan krymper det också på den parlamentariska arenan.

Det krympta socialdemokratiska partiet blir då allt ointressantare som samarbetspartner för högern. Så leder en linje som syftar till att stärka partiets maktposition till det omvända. Varje företeelse bär inom sig fröet till sin motsats.

Visst gör det ont när partier spricka

Hur ska en vald representant agera när hen upplever en motsättning mellan partilinjen, den egna uppfattningen eller vad hen tror är väljarnas inställning i en politisk fråga? Detta är ett problem som har sysselsatt statsvetarna som menar att det finns tre olika svar på frågan – tre representationsstilar. Frågan aktualiseras i den västmanländska lokalpolitiken av striden i Surahammar om högstadiets i Virsbo vara eller inte vara. I den striden hotade frågan att först avgöras av en socialdemokratisk avhoppare till oppositionen. Helt oväntat kom den istället av avgöras av två vänsterpartistiska avhoppare till kommunledningens sida.

Man kunde kanske tycka att det naturliga i en demokrati vore att väljarnas uppfattning skulle få styra de valdas agerande. Det borde finnas ett bundet mandat. Det visar sig dock att det finns en rad problem med den här representationsstilen – väljardelegatens. Eftersom demokratier har valhemlighet är det inte så lätt för en politiker att veta vad hans väljare vill. I själva verket är det svårt att avgöra ens vilka ens egna väljare är. Dessutom har vi ju valt representanter för att slippa sätta oss in i alla frågor. Det kan helt enkelt vara så, att väljarna inte har någon ståndpunkt i den fråga det gäller. För det tredje anser vi oftast inte att politikerna bara ska vara ett slags robotar som utför givna order. De har också till uppgift att lösa problem, föreslå lösningar och bilda opinion.

Istället föreslås att en vald politiker ska agera efter eget omdöme och sina egna åsikter. Skulle det visa sig att väljarna är missnöjda med hur politikern skött sitt uppdrag så får de rösta bort hen. Den här representantstilen kallas förtroendeman (eller trustee på engelska). Om man ser på hur de formella reglerna ser ut i svensk riks- och kommunalpolitik, så är det nog närmast förtroendemannarollen som man tänker sig. Väljarna kan inte binda uppdraget till en riksdagsledamot eller kommunfullmäktig.

Förutsättningen för att man ska kunna resonera om förtroendemannarollen som en demokratisk representationsstil är att väljarna i någon faktisk mening har valt sina respektive representanter. Oftast är det inte fallet. Det som väljarna faktiskt har valt är ett parti. Och partiet har valt de personer som ska representera partiet. Så ser det vanligen ut i svensk politik och också i politiken i de flesta andra västeuropeiska starkt partipolitiserade demokratier. Det finns ett berömt uttalande av en engelsk väljare att ”jag skulle rösta på en häst (eller var det kanske till och med en gris) om mitt parti ställde upp en”. I idealfallet tar väljarna bara ställning mellan partiernas politiska program utan att bry sig om personerna. Programmet visar åt vilket håll hästen ska gå, och om den inte gör det så får partiet utkräva ansvar och göra lasagne av den. Den här representantrollen kan kallas partiombud. Undantag finns förstås, där väljarna i första hand har valt en person. Stig Henriksson är förstås ett av de bästa exemplen.

Partiombud dominerande politikerstil

I olika enkäter genom tiderna har statsvetare försökt utröna vad politikerna själva tycker om sin representationsstil. Vilken tycker de ska gälla. I slutet av 60-talet dominerade förtroendemannarollen i kommunerna. Mer än hälften av de tillfrågade politikerna tyckte att det var det egna omdömet och åsikterna som skulle vara avgörande. Sen följde partiombuds- och väljardelegatrollerna med sisådär en 20 – 25 procent som anhängare. Den här bilden har till 2000-talet ändrats radikalt. Nu dominerar istället uppfattningen att det är partilinjen som ska styra – nästan hälften är av den uppfattningen. Strax efter med omkring 40 procent kommer förtroendemannarollen och allra sist väljardelegaten.

Det finns en ideologisk dimension i fördelningen så, att socialdemokrater oftare ser sig som partiombud medan borgerliga politiker oftare har förtroendemannen som ideal. Men, ansvar visar sig förädla. Genomgående ansluter man sig hellre till partiprincipen om man ingår i en styrande koalition i kommunen eller om man har fina uppdrag. Detta gäller inte minst hos moderaterna. Moderata politiker i ansvarig ställning framstår som nästan lika mycket politruker som socialdemokratiska politiker. Saken uttrycks fint av Fredrik Reinfeldt som i en intervju i Dagens Nyheter den 20 mars 2010 säger: ” Regeringsmakten måste stå stark och jag hävdar att de förslag som jag har tagit fram tillsammans med allianspartierna ska också få stöd i min riksdagsgrupp. Annars fungerar inte en koalitionsregering.”

Det är partierna som får kommunerna att fungera

Acceptansen för ett agerande som avviker från partilinjen tycks med andra ord ha minskat och är numera norm i svensk politik. Det hänger säkert ihop med partiernas ökande roll i kommunalpolitiken. Partierna? Vadå? Är inte de döda? Jo, partierna är om inte döda så i varje fall ganska hängiga i relationen till medborgarna. Förtroendet för de politiska partierna är i botten. I mätningar av förtroendet för samhällsinstitutioner kommer partierna regelmässigt sist. I politiken, inte minst i kommunalpolitiken, är det tvärtom. Där lever och sparkar partierna. Partierna bildar styrande koalitioner i kommunerna. De sköter rekryteringen till alla olika förtroendeuppdrag som befolkas med partimedlemmar. Genom partierna samordnas politiken i alla olika typer av politiska organ i kommunerna. Beslut fattas i partigrupperna eller i förhandlingar mellan partigrupperna. Partierna är en parallell, lite fördold, organisation vid sidan av organisationen i fullmäktige, styrelser och nämnder. Den parallella organisationen är den som dominerar. Liksom det fanns en dubbelorganisation i Sovjetunionen där kommunistpartiet dominerade alla olika organ i samhället har svenska kommuner en dubbelorganisation med den skillnaden att det är flera partier.

Varför är då partierna så angelägna om sammanhållningen? Förklaringen är att sammanhållningen är nyckeln till partiernas och partiledningarnas inflytande i olika sammanhang. Den svenske statsvetaren Gunnar Sjöblom konstruerade redan 1968 en modell för partiledningars agerande. Det yttersta målet var, skrev Sjöblom, att själva få vara med och förverkliga det egna programmet. Detta uppnåddes genom spelet på den parlamentariska arenan, där det gällde att söka sådana positioner att det egna inflytandet maximerades. Detta underlättades i sin tur av att ha så många röster som möjligt. På väljararenan var målet röstmaximering. Utan sammanhållning på den inre partiarenan blev det svårare att nå målen både på den parlamentariska arenan och på väljararenan. Väljarna litar inte på ett parti som inte är enigt utan där olika personer och fraktioner driver olika politik. På den parlamentariska arenan blir det om inte omöjligt så i alla fall svårt att förhandla om man inte har kontroll över hur de egna röstar. Det var just det som Fredrik Reinfeldt ville uttrycka i DN-intervjun 2010.

Risken för ociviliserade påtryckningar

Renegaten Ture Königson

Problemet är att många av de förtroendevalda känner sig som anhängare av ett annat representationsideal – förtroendemannaidealet. Och vad värre är, de har stöd av lagstiftningen. Det finns inga lagliga möjligheter för en partiledning att tvinga en riksdags- eller fullmäktigeledamot att rösta efter partilinjen. Man kan i värsta fall utesluta den trilskande ur partiet och man kan hota med att inte nominera hen till nästa val. Däremot kan man inte tvinga bort renegaten från riksdagen/fullmäktige. Om det saknas formella regler och mekanismer finns det alltid en risk att man hemfaller till mer ociviliserade metoder.

En av svensk politiks mest kända renegater var folkpartiriksdagsmannen Ture Königson som genom att lägga ned sin röst i den avgörande omröstningen om ATP 1959 gjorde så att den socialdemokratiska linjen segrade. Genom segern i ATP-frågan kom i praktiken Socialdemokraternas innehav av regeringsmakten att cementeras i mer än halvtannat decennium. Königson utsattes för häxjakt av sina partikamrater och nominerades inte till nästa val. Königson vittnar om påtryckningarna: ”Det är för mig obegripligt att personer som annars visade gott omdöme och stor sans och måtta, kunde gripas av en så oresonlig vrede att de var helt oemottagliga för alla sakskäl.” Königson hade all anledning att glädjas åt att Internet ännu inte var påtänkt 1959.

Referenser

Karlsson, David (2011).  ”Politiker tycker om demokrati. Kommun- och landstingsfullmäktigeundersökningen” i Andreas Ivarsson (red): Nordisk kommunforskning. En forskningsöversikt med 113 projekt.. s. 66-69. Göteborg: Förvaltningshögskolan

Königson, Ture (1968). ATP-striden: ett tioårsminne. Stockholm: Samhällsgemenskap

Sjöblom, Gunnar (1968). Party strategies in a multiparty system. Lund : Studentlitteratur.

Renegat

Renegat var under medeltiden beteckning på person som avsagt sig kristendomen och konverterat till islam. Idag används ordet ofta mer generellt för att beteckna en person eller en grupp som svikit sina ideal (avfälling) eller samarbetar med fienden (överlöpare).

(Wikipedia)

Politik och matematik: Hirschman, Herfindahl, Laakso och Taagepera

Hur ska man konstruera ett mått på partisplittring i ett parlament eller en fullmäktigeförsamling? Enklaste svaret är väl kanske att antalet partier skulle kunna vara ett bra mått. Men partisplittringen blir då lika stor i en riksdag med tre partier där varje parti har en tredjedel av platserna som i en situation där ett parti har 90 procent av platserna och de båda andra fem procent var. Det verkar rimligt att se splittringen som större i det första fallet. I det andra fallet är i varje fall splittringen inget problem eftersom 90-procentspartiet alltid vinner alla omröstningar.

Ett mått som tar hänsyn till partiernas relativa storlek är effektiva antalet partier (ENP). Utgångspunkten för att beräkna ENP är Hirschman-Herfindahls index. Detta beräknas så, att varje partis andel av platserna kvadreras. Sedan summerar man över partierna. I det första exemplet med fördelningen 33-33-33 mellan partierna blir summan 3*(1/3)*(1/3)=0,33. I det andra fallet med, skulle man tycka, mindre partisplittring blir det istället 0,9*0,9+2*0,05*0,05=0,82. Hirschman-Herfindahls index (HH) blir större ju mindre splittringen är. Man inser lätt att om det bara finns ett parti blir HH=1*1=1.

Det var ekonomen Albert O Hirschman som 1945 lanserade indexet som ett mått på koncentration i ett lands handel. Fem år senare använde Orris C Herfindahl måttet i sin opublicerade doktoravhandling vid Columbia-universitetet om koncentrationstendenser i den amerikanska stålindustrin. I en fotnot refererade han till Hirschman. Men trots det har måttet kommit att bli känt som Herfindahls index. Hirschmans kommentar till detta förhållande var ”Well, it’s a cruel world”. 1972 dog Herfindahl plötsligt under en bergsvandring i Nepal. Kanske var det straffet. Hirschman tycks fortfarande vara vid liv även om han är bra gammal (95 år).

Albert Hirschman är annars mest känd som mannen bakom treenigheten ”exit, voice, loyalty”: Tre sätt att hantera otillfredställande situationer. Antingen drar man (exit, sorti i den svenska översättningen), eller så för man ett jävla liv (voice, protest i den svenska versionen) eller så finner man sig (loyalty).

Den estniske statsvetaren Rein Taagepera vände tillsammans med den finske statsvetaren Markku Laakso på HH-indexet. Genom att beräkna inverterade värdet av HH fick de måttet på ”effektiva antalet partier” (ENP): ENP = 1/HH. Detta mått lanserade de i en artikel 1979. I de båda illustrationerna med 33-33-33-fördelningen respektive 90-5-5-fördelningen blir ENP 3 respektive 1,23. Med de tre jämstora partierna är det alltså tre effektiva partier, medan det med det dominerande 90-procentspartiet blir bara drygt ett effektivt parti.

Taagepera gjorde sin karriär i USA men efter Estlands självständighet återvände han till Estland, blev professor i statskunskap vid universitetet i Tartu och engagerade sig också politiskt. Vad som hände med Markku Laakso vet jag inte. Siv! Vad hände?

Det är inte svårt att räkna ut HH-indexet eller ENP, men den som tycker att det blir för besvärligt kan hitta en kalkylator här.

I diagrammet har jag beräknat ENP i den svenska riksdagen sedan 1973. Kurvan visar att partiplittringen ökar under perioden, från 3,35 1973 till 4,53 efter 2010 års val. Aldrig har partisplittringen varit så stor i den svenska riksdagen som nu!

Effektiva antalet partier i den svenska riksdagen 1973-2010