Kommunistspöket går igen

 

”Ett spöke går omkring i Europa – kommunismens spöke. Alla det gamla Europas makter hava förenat sig till en helig hetsjakt mot detta spöke.” Så skrev Karl Marx och Friederich Engels 1848. Än idag är det en allvarlig anklagelse mot vänsterpolitiker att de skulle vara kommunister. Vänsterpartiets ledare Nooshi Dadgostar värjer sig ivrigt: ”Kommunismen är något dåligt”, hon skulle aldrig ha gått med i ett parti som kallar sig ”kommunistiskt”. Det påminner nästan om präster som inte är religiösa. ”Jag är inte religiös” skrev en biskop som värvats som tidningskrönikör. ”Jag tror inte på Gud. Vem fan gör det?” undrade en präst i Danmark.

Vad är det som gör kommunismen så oberörbar? I valrörelsen ställdes vänsterledaren inför ungdomsförbundets program som deklarerar att ”vårt mål är ett klasslöst samhälle, fritt från förtryck – ett kommunistiskt samhälle.” Hon ville inte kännas vid målet. Men det kan ju inte handla om att hon vill ha ett klassamhälle med förtryck?

Låt oss återvända till Marx. Redan 1845 skrev han att ”i det kommunistiska samhället … möjliggör … för den enskilde att göra en sak idag och en annan sak i morgon; att jaga på morgonen, fiska på eftermiddagen, flocka boskap om aftonen, skriva litteraturkritik efter middagen.” Det var ekonomiskt överflöd som gjorde arbetsdelningen onödig och som skapade friheten.

Alltså: Man behöver inte jobba så mycket. En doktorandkollega kom en morgon och meddelade att hen nu läst alla utopister. De hade bara en egenskap gemensam: Man måste inte jobba så mycket. I den aktuella samhällsdebatten har sociologen Roland Paulsens bok om ”Arbetssamhället” fått ett stort genomslag. Men, om denna åsikt sprider sig kraschar det rådande kapitalistiska samhället. Det kunde vara en orsak till kommunisthatet.

Men jag tror att det snarare är utvecklingen i Ryssland och Östeuropa från 1918 till 1991. Efter en entusiastisk start i det nya Sovjetryssland deformerades det kommunistiska partiets styre snabbt. En demokratisk utveckling ersattes av den stalinistiska totalitarianismen. Det är förstås det spöket vänsterns motståndare försöker väcka till liv.

Det är intellektuellt ohederligt. Den kommunistiska utopin är oanfrätt. Man kan påstå att den är ouppnåelig, men att ett klasslöst samhälle utan förtryck och utan vinstdriven jakt på tillväxt är skamligt. Det är i sig något att skämmas för.

Om arbetet, kommunismen och förskolan

När jag var doktorand kom en av kollegerna glädjestrålande in till eftermiddagskaffet och meddelade att ”nu har jag läst alla utopisterna”. Och det gemensamma för utopisterna var, menade han, ”att man behöver inte arbeta så mycket”. Marx uttryckte det så att i det kommunistiska samhället där behovet av arbetsdelning hade upphört är det ”möjligt för mig att göra det ena i dag, det andra i morgon, jaga på morgonen, fiska på eftermiddagen, sköta kreatur på kvällen och kritisera efter kvällsmaten, allt efter vad jag vill”

Men i det kapitalistiska samhälle där vi lever kan man inte utan vidare sluta arbeta eftersom andra då med sitt arbete tvingas försörja en. För att inte alltför få ska tvingas försörja alltför många måste rätten att vara arbetsledig ransoneras. Ett sätt att ransonera är att bestämma väl definierade kategorier som slipper arbeta på grund av sin bristande förmåga t ex barn, gamla, sjuka. Man kan också slippa arbeta om det man istället gör på längre sikt är till nytta för samhället. Man kan t ex studera. De som inte uppfyller något av dessa kriterier – oförmåga eller långsiktig nytta för samhället – men ändå inte arbetar är arbetsskygga och måste stigmatiseras och utsättas för förnedrande behandling (jämför t ex hur socialtjänsten, arbetsförmedlingen och försäkringskassan behandlar sina klienter).

När jag var förtroendevald i Upplands Väsby kommun beslöt vi, tror jag någon gång på 70-talet att avskaffa deltidstaxan på dagis. Alla skulle betala för heltid även om barnet bara vistades på dagis på deltid. Bakom beslutet låg synpunkter från pedagogerna om att det var svårt att bedriva meningsfull verksamhet när barn kom och gick under dagen. Taxebeslutet skulle vara ett incitament att låta barnet vara på förskolan mer sammanhållet.

Jag blev uppringd av en man som ville protestera för hans fru arbetade inte heltid. Jag undrade varför, om hon var sjuk, men fick svaret ”hon vill inte”. Jag frågade min dåvarande fru som arbetade som socialsekreterare om de verkligt arbetsskygga brukade säga så. Svaret blev ”nej, de brukar säg att de har ont i ryggen.”

P4 Västmanland har ett programinslag de kallar ”tacklingen”. Detta har vanligen blivit ett forum för ljusskygga idéer. Rasister och antifeminister släpps fram. Deras inlägg leder ofta till en flod av instämmanden.
 

I veckan var det ett inlägg där en kvinna förespråkade ett återinförande av vårdnadsbidraget (I Västerås avskaffade den rödgröna majoriteten 2010 det vårdnadsbidrag de borgerliga hade infört). Man kan inte längre argumentera för ett hemmafrusystem med att man inte vill arbeta (då vore man ju arbetsskygg). Inte heller tillhör man som hemmaförälder någon av de på förhand definierade grupperna av arbetsoförmögna (sjuka, gamla o s v). Kvar återstår att man måste hävda att ens insatser som hemmaföräldrar är till nytta för samhället på längre sikt.

Argumentationen blir då att det är bättre för barnen att vara hemma med en förälder (läs mamman) än att delta i förskolan. I den opinion som väller fram ur buskvegetationen som en följd av inlägget är detta en sanning. De vanliga sanningskriterierna (som t ex vad forskningen säger) gäller inte.

Detta är vad forskningen säger:

Barn som har gått i förskola får flera positiva effekter under skolåren: bättre skolprestationer,

bättre social anpassning och en lägre förekomst av utagerande beteendeproblem (Bremberg 2001, Folkhälsoinstitutet 2009).

Förskolan är bra för barn, särskilt för barn ur missgynnade grupper (familjer med låg utbildning, dålig ekonomi och invandrarbakgrund) på kort, mellanlång och lång sikt (Ruhm & Waldfogel 2011)

Förskolan ger långvarig behållning. Förskoleeleverna hade högre betyg, tjänade mer och begick långt färre brott än eleverna i kontrollgruppen (Schweinhart & Weikart 2002).

Det är sällan man stöter på en argumentation om den långsiktiga fördelen för samhället med att man själv slipper arbeta som så grundligt vederlagts i forskningen. Kanske vore det effektivare att säga att man ”har ont i ryggen”.

Att läsa:

Sven Bremberg (2001) Hur kan förskolan förbättra barn psykiska hälsa? Folkhälsoinstitutet

Folkhälsoinstitutet (2009) Child day care center or home care for children 12-40 months of age. What is best for the child?

Karl Marx & Friederich Engels (1845-46) Den tyska ideologin

Christopher Ruhm & Jane Waldfogel (2011) ”Long-Term Effects of Early Childhood Care and Education” Forschungsinstitut zur Zukunft der Arbeit

Lawrence J Schweinhart & David P Weikert (2002) ”The Perry Preschool Project: Significant Benefits” Journal of At-Risk Issues, v8 n1 p5-8