Köpingsleken: Danskar tog kål på fulla svenskar

I det långa tidsperspektivet har kungarikena Danmark och Sverige varit dödsfiender. Det har egentligen inte blivit riktigt bra förrän extrema högerkrafter nu tagit över den svenska staten och avundsjukt tittar söderut mot grannen som länge drivit en rasistisk och invandrarfientlig politik. Särskilt beundrande har dom svenska socialdemokraterna blivit när dom sett hur deras danska partikamrater snabbt närmat sig en högernationalistisk politik.

Men, som sagt, så såta vänner har dom båda staterna minsann inte alltid varit. På Wikipedia publiceras en lista över inte mindre än 15 dansk-svenska krig mellan 1207 och 1814. Dom flesta av krigen har startats av danskarna (elva av femton), men dom flesta har slutat med att svenskarna har stått som segrare (också elva av femton). Danmark framstår med andra ord som en liten aggressiv men inte särskilt framgångsrik stat.

Den första stora katastrofen sett ur det danska perspektivet är det som i svensknationalistiska berättelser kallas ”befrielsekriget” 1521-1523. Där sätts det punkt för den 1397 inledda och ofta danskdominerade Kalmarunionen. Nästa stora katastrof var fredssluten i Brömsebro (1645) och Roskilde (1658) där danskarna blev av med Jämtland, Härjedalen, Gotland, Ösel, Halland, Skåne, Blekinge, Bornholm, Bohuslän och Trondheims län. Se det var en riktig smäll. Så avslutas förnedringen 1814 när danskarna får lämna ifrån sig Norge.

Engelskspråkiga Wikipedia är ännu vidlyftigare och räknar upp inte mindre än 43 krig, varav svenskarna vann 20 och tre bedöms som oavgjorda. Men i den engelskpråkiga listan går man ända tillbaka till 500-talet. Dessutom listas tre ”mytologiska krig” tillbaka till 300-talet.

I denna dysterhet kan det kanske vara en tröst för danskar att återigen berätta historien om Köpingsleken, en episod i ”befrielsekriget”. Händelsen beskrivs målande av historikern Otto Sjögren (1896) i Gustaf Vasa ett 400-årsminne. Sjögren var förresten gift med en dotter till nykterhetskämpen Peter Wieselgren, vilket kan vara en förklaring till Sjögrens beskrivning av vad som ledde till blodbadet i Köping: ”Benägenheten att i sorglöst lefnadsmod ’taga öl för ärende’ har städse varit ett grundfel hos det svenska folket, och detta fel lät äfven nu ibland förmärka sig”. Så här skriver Sjögren:

Peder Uggla, som anförde uppresningen i Lindes bergslag, hade i Köping (20 april) angripit och tillbakaslagit Anders Persson, som där stått med danska trupper. Men därefter hade Peder Uggla och hans folk slagit sig till ro vid god plägning. Han själf och somliga af hans män gingo till hvila i staden. De andra drogo ut på en bergsås i närheten och förde med sig många tunnor öl. De upptände på åsen väl hundra stockeldar, kring hvilka de lägrade sig under drickande och skrål, tills de alla insomnade. Då Anders Persson märkte detta, skaffade han sig från Västerås en förstärkning af 300 män och kastade sig därpå öfver de sofvande. Peder Uggla blef ihjälslagen, där han låg i säng, och samma öde drabbade största delen af hans folk.

Sjögren skriver att Uggla blev ihjälslagen när han låg i sin säng. Flera andra berättelser använder uttrycket ”lakansäng”. Det är väl får man förmoda ett sätt att understryka hur säker på sin sak Uggla kände sig. ”Selv drukken havde Uggla midt om dagen lagt sig på lakanseng” berättar t ex Poul Frederik Barfod i Danmarks historie fra 1319 til 1536 (1885).

Jojo, så kan det gå. Om dansken ska slå svensken får det ske med hjälp av öl.