Konsumkassarna i rabatten utanför förskolan

När mina barn gick på dagis (som vi sa då) för 30-40 år sen förekom det att det vid hämtningsdags stod konsumkassar dolda i buskarna vid ingången. Det fick inte komma fram att föräldern hade varit och handlat när barnet var på dagis. Barnomsorgen var till för att förvara barn medan föräldrarna arbetade. Att göra något annat än att arbeta uppfattades som närapå brottsligt. En förmån som man inte hade rätt till utnyttjades bedrägligt.

Den här inställningen har gamla rötter. Arbetsstugor och barnkrubbor började komma till redan under slutet av 1800-talet för att ta hand om barnen medan föräldern arbetade. Annars fanns risken att barnen drev omkring planlöst och drogs in i diverse kriminella sammanhang. När barnomsorgen hade sin stora expansion under 1970-talet handlade det också i första hand om behovet av tillsyn för förvärvsarbetande mödrar. Hemmafrukontraktet var uppsagt. Förutom kvinnornas ekonomiska frigörelse och självständighet ropade samhällsekonomin efter arbetskraft. Parollen var ”Ropen skalla, daghem åt alla!”.

Samtidigt har det funnits ett pedagogiskt stråk i utvecklingen. Det handlade inte bara om tillsyn. I arbetsstugorna skulle barnen fostras till flit och fosterlandskärlek. Så småningom utvecklades förskolläraren till en profession som skulle bidra till barnens utveckling. Det stora genombrottet kom i slutet av 1990-talet. Barnomsorgen som tidigare räknats till den sociala sektorn fördes över till utbildningssektorn. Förskolan fick en egen läroplan. Barns lärande och utveckling skulle stimuleras och utmanas. ”Dagis” blev ”föris”.

Men den gamla inställningen från arbetsstugorna är seg. Dom flesta föräldrar och många av personalen i förskolan ser förskolan som ett nödvändigt ont som bara är till för att göra det möjligt för föräldern ska kunna arbeta. Då ska vi inte tala om byråkraterna! I Eslöv i Skåne kräver kommunen att alla föräldrar till barn i förskolan ska lämna ett intyg från sin arbetsgivare om vilka arbetstider dom har. En avdelningschef på kommunen säger: ”det är en metod för att kontrollera att vi spenderar våra skattepengar på rätt sätt.”

Principen tycks vara att förskolan i första hand är till för kommunen, i andra hand för föräldrarnas arbetsgivare. Sen kommer föräldrarnas behov. Och allra sist barnens. Eslöv vore något för Prussiluskan.