Kan en samlingsregering lösa alla problem?

Före detta landshövdingen m m Mats Svegfors föreslår i en debattartikel i DN att man ska utnyttja situationen med den olösliga regeringskrisen för att i stället lösa alla Sveriges problem. Det borde bli en samlingsregering med uppdrag att ta föreslå lösningar på alla politiska problem t ex sjukvårdsköerna, polisens misslyckanden att lösa brott, bostadsbristen o s v. ”You name it” som man numera säger på svenska. Regeringen skulle med andra ord bli ett slags gigantisk utredningskommitté.

Flera av de svenska partierna har en grund i intressemotsättningar mellan politiskt relevanta kategorier i samhället. Det gäller vänsterpartierna (S och V) som företrädare för arbetarklassen, borgerliga som L och M som företräder medel- och överklassens intressen, C bönder och småföretagare, KD de kristna och SD etniska svenskar. MP kan vara ett undantag med avseende på denna grund i intressemotsättningar.

Intressekonflikterna är ibland antagonistiska (nollsummespel), men man kan också föreställa sig motsättningar som inte har samma karaktär. Den s k hästskitshypotesen är ett exempel på sådana resonemang (Om hästen får bra med havre kommer det också gråsparvarna till del). Men betyder det att hästen och gråsparvarna sitter i samma båt? (Observera den innovativa metaforen)

Ovanpå intressemotsättningarna finns det ideologiska överbyggnader. Dessa kan fylla en viktig funktion för partierna. Om man kan övertyga väljare som tillhör motsatt grupp än den man själv företräder att man har en ideologi som är sund och i själva verket till nytta och glädje för alla så kan man vinna över väljare att rösta klassmässigt fel (marxister skulle kalla det ”falskt klassmedvetande”).

Jag menar att grunden i politiken utgörs av intressekonflikter, vilka kan utmanas av hästskitshypotesen och uppammandet av falskt klassmedvetande. Längst i betoningen av det harmoniska samhället går fascismen. I den korporativa italienska fascismen företräddes olika sektorer i samhället av korporationer bestående av både arbetare och arbetsgivare. Diktaturen i Portugal hade liknande anordningar.

Mats Svegfors idéer om att man skulle slå sig ned för att i fyra år hitta politiska lösningar som skulle vara bra för ”alla” eller för ”Sverige”, tycker jag vetter mer åt korporatismen än åt demokratin. Sen är han ju också medveten om att det inte är politiskt genomförbart. Och Mats Svegfors borde veta. Han var ju under fyra år 2003 – 2007 ordförande i den s k Ansvarskommittén med uppdrag att se över ”strukturen och uppgiftsfördelningen inom samhällsorganisationen”. Kommittén redovisade sitt uppdrag 2007 i ett omfattande betänkande (SOU 2007:10). Inget som föreslogs har kunnat genomföras. En reform där landstingen skulle slås samman till ett mindre antal ”regioner”, ett förslag som kommittén la stor kraft på, är det bästa exemplet på fiaskot.

Något häpen blir jag av MS:s förslag mot bakgrund av erfarenheterna från Ansvarskommittén.