Sveriges kanske mest kända statsvetare och valexpert Sören Holmberg skrev 1993 ”Det finns inga kommunala väljare.” I kommunalvalet röstade man på samma sätt som i riksdagsvalet och det var partisympatierna på riksnivå som också bestämde vad man skulle rösta på kommunalt. Om man ändå valde att splittra sin röst, så var det bara ett tecken på att man var lite missnöjd med ”sitt parti” och ville straffa det genom att lägga den mindre betydelsefulla kommunala rösten på något annat parti.
En annan statsvetenskaplig ”sanning” kallas med en fackterm ”the incumbency effect”: Det har betydelse för valresultatet om man har makten. Vanligtvis är ”the incumbency effect” negativ. Ett parti förlorar på att regera och tvingas fatta obekväma beslut.
Historien om Vänsterpartiet i Fagersta utmanar båda dessa ”sanningar”. I valet 1998 ökade Vänsterpartiet från 22 till 44 procent och blev Fagerstas största parti. Sedan dess styr Vänsterpartiet Fagersta och har numera egen majoritet i fullmäktige. Icke desto mindre får partiet inte så märkvärdigt höga röstetal i riksdagsvalen. I valet 2006 var skillnaden mellan det kommunala valresultatet och resultatet i riksdagsvalet nästan 49 procentenheter.
Trots vad Sören Holmberg skrev om de kommunala väljarna är det inte alldeles unikt att det uppstår skillnader i valresultat mellan kommun- och riksdagsval. Det finns 290 kommuner. Om vi ser till resultaten för de sju riksdagspartierna och gruppen ”övriga” d v s i kommunerna framförallt lokala partier, så kan man beräkna 2.320 sådana skillnader i valresultat. Inte mindre än 2.212 av dessa (95 procent) är mellan minus 10 och plus 10 (minus betyder bättre resultat i riksdagsvalet och plus bättre i kommunalvalet). Så något har väl kanske den Holmbergska tesen för sig. Men i 108 fall är skillnaden större än 10 procentenheter. Vänsterpartiet i Fagersta går i en klass för sig med sina 49 procentenheters skillnad.
Hur kan detta komma sig?
Yttre opåverkbara förhållanden
Jag ställde frågan till nitton statsvetare – sex professorer, åtta docenter, fyra doktorer och en licentiat. Sju svarade.
Fyra av de svarande statsvetarna pekade på förhållanden som är opåverkbara för Vänsterpartiet i Fagersta. Det kan vara egenskaper hos Fagersta som ort, framförallt då den sociala strukturen. Ett typiskt svar är: ”den sociala strukturen i Fagersta är idealisk för vänstern”. Alternativt kan det handla om egenskaper hos andra partier – läs egenskaper hos den lokala socialdemokratin, t ex:
”Socialdemokraterna hade haft makten länge, länge. Enligt vad jag förstår upplevdes partiet som dåligt på att fånga upp nya idéer, dåligt på att samarbeta med andra, och dåligt på att släppa fram nya personer… den etablerade varan på marknaden hade s.a.s. slutat leverera.” (Doktor E)
En kommentar till dessa svar är att det inte är klart hur den sociala strukturen skulle kunna förklara just skillnaden i valresultat mellan kommunal- och riksdagsval. Jag tror att tanken har gått lite för fort i dessa svar.
Pragmatisk samarbetsorienterad mittenpolitik
En annan kategori är svar där man hänvisar till Vänsterpartiet Fagerstas politik. Det kommer fram tre sådana svar. Ett par svarande framhåller pragmatismen och strävan efter samförstånd:
”De är … genomgående pragmatiska och konsensusorienterade.” (Professor L)
”… pragmatisk, helt enkelt som en person som är beredd att se förbi ideologiska skygglappar och arbeta för kommunens bästa.” (Doktor E)
Det sista svaret handlar egentligen om partiets ledande företrädare – Stig Henriksson – som utgör en egen svarskategori, som jag strax kommer till. Båda de här svaren handlar så att säga om Vänsterpartiet Fagerstas ”politiska stil”. Ett annat svar rör mer politikens innehåll:
”Vänsterpartisterna i Fagersta avviker från sina partikamrater i övriga landet genom att stå betydligt längre till höger. Både vad gäller flykting- och miljöpolitik har man i Fagerstavänstern också avvikande uppfattningar jämfört med partiet nationellt.” (Doktor K)
Doktor K blev så intresserad av frågan att han har skrivit en hel uppsats i ämnet och studerat de kommuner där ett i riksdagen representerat parti har fått särskilt bra kommunala valresultat. Vänsterpartiet i Fagersta är förstås i topp där. Slutsatserna bygger på nya analyser av befintliga enkätdata. Det är enligt dessa analyser inte ovanligt att partier som det har gått speciellt bra för i kommunalvalen har en dragning åt mitten av det politiska fältet: Borgerliga partier tenderar att vara mer vänsterorienterade än sina rikskolleger och Vänsterpartiet i Fagersta står som sagt till höger om Vänsterpartiet nationellt.
De här svaren anknyter till ett par lite mer allmänna statsvetenskapliga teman. Enligt det ena finns det en linje som menar att kommunalpolitik är annorlunda – det finns inga ideologiska motsättningar. Särskilt är höger-vänsterdimensionen irrelevant i kommunalpolitiken. Istället gäller pragmatism och sammanhållning för bygdens bästa. Den här linjen är inte okontroversiell. Andra menar att politik alltid handlar om värderingar och därför inte kan vara oideologisk ens på lokal nivå. Idén om den opolitiska kommunalpolitiken är bara ett sätt att hålla bort krav från dem som vill ändra på sakernas tillstånd.
Det andra temat som det snuddas vid är den generella tendensen att partierna samlas i mitten av den politiska skalan. Där finns de största vinsterna - i termer av röster - att göra.
Stig Henriksson
Ungefär hälften av dem som har svarat på min fråga pekar på det här sättet på egenskaper hos orten, hos socialdemokratin eller hos Vänsterpartiet Fagersta självt. Dock är alla överens om att det finns en ytterligare förklaring, nämligen partiets ledande företrädare.
Professor M svarar kort och lite syrligt: ”Har du hört talas om Stig Henriksson?”
Andra svar är mer utvecklade och detaljerade:
”Stig Henriksson från Yrttiivaara, sex mil söder om Gällivare.” (Docent E)
”Att det blev Stig Henrikssons vänsterparti, och inte något av de andra partierna, som förmådde slå mynt av missnöjet med Socialdemokraterna, torde hänga samman med Stig Henriksson som person, snarare än hans koppling till vänsterpartiet. Min lekmannabedömning (jag har ju trots allt inte forskat om just Vänsterpartiet i Fagersta), är att han av både väljare och konkurrerande partier uppfattas som charmig, tillitsfull och pragmatisk, helt enkelt som en person som är beredd att se förbi ideologiska skygglappar och arbeta för kommunens bästa.” (Doktor E)
Doktor K drar efter att ha analyserat tillgängliga data slutsatsen att:
”Kommunstyrelsens ordförande (Henriksson) uppfattas som mycket mer kunnig, och i viss mån som mer inflytelserik än vad kso i andra kommuner gör.” (doktor K)
Är det något problem med en mittenorienterad politik?
Sett ur Vänsterpartiet Fagerstas perspektiv är det förstås ett problem om orsaken till de exempellösa kommunala framgångarna är sådana omständigheter som partiet självt inte kan påverka. Det har föreslagits att det är något i Fagerstas sociala och ekonomiska struktur som har gjort det. Den kan man inte göra mycket åt. Åtminstone inte på kort eller ens medellång sikt. Men samtidigt så tror jag inte riktigt på logiken i det resonemang som vill förklara de kommunala framgångarna med den sociala strukturen.
Alternativt beror Vänsterns lokala framgångar på socialdemokraternas lokala stil och politik. Bollen ligger då hos socialdemokraterna. Om de ändrar sin politiska stil och/eller innehållet i sin kommunalpolitik på ett sätt som tilltalar Fagerstaborna – ja, då är det kört för Vänstern.
Vanligare har det varit att de bedömare jag har anlitat har föreslagit att framgången kommer sig av sådant som beror på Vänsterns eget handlande. Allra vanligast är att det beror på personliga egenskaper hos ledningen. Jag återkommer till det.
Med viss grund i empiriska data hävdas det att det är en politisk höger- eller kanske snarast mittendragning som är förklaringen. Enligt en variant handlar det mindre om innehåll och snarare om den politiska stilen som är pragmatisk och inriktad på samförstånd.
Det finns en teori om mittendragningen: Om väljarna är fördelade över en dimension från vänster till höger, så lönar det sig röstmässigt för partierna att närma sig varandra och mitten. Låt oss säga att 100 väljare är fördelade lika över skalan från noll till hundra. Låt oss också säga att motståndarpartiet har positionerat sig vid värdet 60. Var ska vi då lägga oss? Om vi positionerar oss vid värdet 50, så kommer de 50 väljarna till vänster om oss att vara givna. Sen kommer vi också att vara mest attraktiva för hälften av de väljare som finns mellan vår position, 50, och motståndarnas position, 60. Det blir alltså 5 väljare till – sammanlagt 50 + 5 = 55 av de hundra väljarna. Om vi rör oss ytterligare en bit åt höger till position 56 så kommer 56 + 2 = 58 väljare att rösta på oss. Högerförflyttningen gav 3 röster till. Sådär kan man fortsätta. Dessutom kommer förstås motståndarna att röra sig åt vänster. Det blir jämvikt när båda partierna har exakt samma politik (position 50) och hälften av rösterna var.
Riktigt så nära brukar partierna inte komma varandra. Orsaken är i den här teorin, att de väljare som befinner sig längst ut i skalans ändpunkter så småningom tycker att avståndet till ”deras parti” är för långt, och att det ser ut att inte vara någon skillnad mellan partierna. De har då två utvägar: Antingen struntar de i att rösta, eller så ”startar de eget”. Översatt till Vänsterpartiet Fagerstas situation: Finns det en risk att starkt vänsterorienterade väljare inte längre känner igen sitt parti och att de avstår från att rösta. Eller finns det en risk för partisplittring – att det uppstår ett nytt yttervänsterparti?
Är pragmatism och samförståndsanda problematiskt?
Pragmatismen istället för ideologisk renlärighet och strävan efter samförstånd med andra partier kan spela en liknande roll. Det kan dessutom tänkas innebära risker för den lokala demokratins legitimitet. Enligt en annan statsvetenskaplig teori får demokratin legitimitet på tre olika sätt: Inflödeslegitimitet uppkommer genom att medborgarna deltar aktivt. Systemet uppfattas som legitimt för att man själv medverkar och har medinflytande. I huvudsak är svensk demokrati en representativ och inte en deltagardemokrati. I huvudsak skapas därför legitimiteten på annat sätt. Genomflödeslegitimitet bygger på att beslutsprocessen är genomskinlig och på att väljarna har möjlighet att utkräva ansvar. Utflödeslegitimitet slutligen bygger på leveransförmågan. Systemet uppfattas som legitimt om det löser problem och levererar. Partier som står varandra mycket nära politiskt och som samarbetar istället för att konkurrera om makten är ett problem för genomflödeslegitimiteten. Översatt till Fagerstas situation: Finns det en risk att medborgarna börjar tycka att partierna är alltför lika varandra och att det inte går att avgöra vem som har ansvar för den förda politiken och vem som inte har ansvaret?
Klarar sig Vänsterpartiet i Fagersta utan Stig?
Men allt prat om den sociala strukturen, socialdemokratins brister och Vänsterpartiets politiska stil och linje till trots: Det som alla menar är Vänsterpartiet Fagerstas främsta framgångsfaktor är Stig Henriksson. Det är ingen idé att sticka under stol med det. Det är förstås inte oproblematiskt heller. Det är tråkigt att tala om saken, men alla måste vara medvetna om att Stig Henriksson inte har evigt liv. När han av den ena eller andra anledningen inte längre är partiets ledande företrädare. Vad har Vänsterpartiet Fagersta då att komma med? För varje organisation är det en fara att vara beroende av en eller några enskilda personer. Lite grand är det så, att en av finesserna med en organisation är att den har ett eget liv, oberoende av människorna. Organisationen består av mer eller mindre formella positioner och roller som ska kunna fyllas av olika människor av kött och blod allt eftersom tiden går.
Det kan låta dystert när jag radar upp alla dessa problem. Men vad jag kan bidra med är just att från mina statsvetenskapliga utgångspunkter peka på vad som är problematiskt. Om partiet delar min uppfattning får det vara partiets uppgift att hitta lösningarna. Sammanfattningsvis har jag lyft fram fyra sådana diskussionspunkter:
Om framgångarna beror på sossarnas politiska stil och program - vad kan Vänsterpartiet göra för att säkra fortsatta framgångar?
Om Vänsterpartiet flyttar sina politiska positioner åt mitten – finns det då en risk att man tappar röster, och finns det en risk för utbrytningar?
Om politiken blir mer oideologisk och samförståndsinriktad – finns det en risk att den lokala demokratin förlorar legitimitet?
Om Stig Henriksson är partiets främsta tillgång – hur går det då med valframgångarna om han inte längre vill eller kan vara med?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar