Jag har tidigare skrivit om det fula och det vackra i Västmanlands natur. En uppfattning som visade sig vanlig var att det som ligger mellan den idylliska Mälarstranden och det högresta Bergslagen är utomordentligt fult. Det handlar dels om slättlandskapet, dels om det som kallats skogslåglandet. Slätten är platt och enahanda. Skogslåglandet präglas av dyster granskog och sumpmarker.
Världens mest kända resguider är de från Karl Baedekers
förlag i Leipzig. Så här beskrivs i den engelskspråkiga upplagan (4:e upplagan)
av reseguiden från 1889 Köping och dess omgivningar:
De resande avrådes alltså från att resa österut från Köping
på grund av landskapets ointressanta karaktär. Rådet är istället att med ångbåt
ta sig till Torshälla och Strängnäs, för att ta en annan ångare från Mariefred
mot Stockholm.
De fula bygder som därmed kunde undvikas var alltså
Munktorp, Kolbäck och Dingtuna.
Det var nog inte för inte som Bröderna Slut skaldade om ”en
tisdagskväll i november i Kolbäck”.
Referens
Baedeker, Karl (1889)
Norway and Sweden. Handbook for
travellers 4:e upplagan Leipzig: Verlag Karl Baedeker
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar