Bankrånarna som körde fast

Det nedlagda Folkets Hus i Frövi med de två rånade bankerna

Det var på eftermiddagen tisdagen den 16 oktober 1990 i det lilla sömniga västmanländska pappersbrukssamhället Frövi. På de två bankerna – Sparbanken och Handelsbanken – som båda var inrymda i det nedlagda Folkets Hus började det närma sig stängningsdags. Då slogs dörrarna till sparbanken upp av två tungt beväpnade finska gentlemän. Efter att ha plockat på sig 25.000 kronor fortsatte de båda rånarna till Handelsbanken. Fem minuter senare lämnade de banken med minst lika mycket som uttaget på Sparbanken hade gett.

Männen var maskerade och utrustade med en grovkalibrig, skarpladdad revolver och skarpladdat hagelgevär. En tredje kumpan väntade med flyktbilen utanför banken. Bilen övergavs två mil från Frövi och innan rånarna bytte till en hyrbil satte de eld på flyktbilen för att utplåna alla spår.

Kakolafängelset i Åbo

Banktjänstemännen och rånarna var vana vid varandra. 1988 rånades samma båda banker i Frövi av tre män som skjutit sig ut från fängelset i Åbo och flytt till Sverige. Först rånades Sparbanken och strax efteråt slog männen till mot Handelsbanken. En av rånarna den gången misstänktes för övrigt ha varit med när samma båda banker rånades 1982.

Efter bytet av bil satte man fart mot Köping. På väg 596 på Köpingsåsen mötte de en polisbil. Man kan tänka sig att en av rånarna sa till chauffören:

– Vittu! Poliisit! Aja nopeasti tällä metsätiellä!

 Skogsvägen var vägen mot Västanhed. Här går berättelserna lite isär.

Expressen rapporterade dagen därpå:

… två misstänksamma poliser i Köping och två hundpatruller som råkade finnas på rätt plats blev rånarnas fall.

…

Polismännen hade hört om rånet. De kände på sig att det var värt att kontrollera den mötande bilen.

Polismännen vände och körde i kapp bilen. Då trampade rånarbilens förare gasen i botten. Rånarna körde i från polisbilen

Köpingpolisen råkade ha två hundpatruller i närheten, som var på väg hem efter att ha varit på ett utbildningspass.

Enligt en annan berättelse var orsaken till att skogen var nedlusad med poliser att hans majestät kungen just var ute på den årliga älgjakten i Bergslagen. Den berättelsen ger poliserna en mindre aktiv roll. Det var med andra ord en ren tillfällighet att polisbilen och rånarbilen möttes. Rånarna blev då nervösa och gjorde en misstänkt manöver och körde i hög fart in på den smala vägen ned från åsen i riktning mot Västanhed.

Nu är Västanhed ett alldeles särskilt olämpligt ställe för den som är på flykt från polisen. Det finns bara en infart till området och alla vägar blir så småningom återvändsgränder.

Nu ska vi förflytta oss några dagar fram till fredagskvällen den 19 oktober. Det här var på den tiden vi använde huset i Västanhed mest som fritidshus, och på fredag kväll när det redan hade mörknat kom vi dit för att tillbringa helgen där. Det var något mystiskt på gräsmattan, men först på lördagsmorgonen i Bergslagens bleka gryningsljus såg vi vad det var. Lite härs och tvärs på gräsmattan framför huset fanns det hjulspår.

En stund fram på förmiddagen fick vi klart för oss vad som hänt. En granne som bodde på Ekvägen kom upp och berättade. Han hade suttit i godan ro på verandan och druckit kaffe när en bil hade kommit farande i hög hastighet. När efter en stund en polisbil hade kommit, också den med bra fart gick han ilsken ned för att prata med poliserna:

– Det är 30 kilometer i timmen här och dammet yrde kring bilen som just for förbi. Jag tänkte gå och ta dem i hampan.

 – Nej, gör inte det! De är beväpnade till tänderna. De åkte upp där borta [Tallvägen]. Vi törs inte åka efter. Har du ingen gammal traktor som du kan ställa i korsningen som hinder?

Sandberg (grannen) hade faktiskt en traktor, men det var en fin trädgårdstraktor, som han inte alls ville använda som vägspärr för tre pistoldesperados. Så det blev inget ingripande nu. Det här var vad som sen visade sig ha hänt:

Rånarbilen hade fortsatt Tallvägen tills den tog slut. Där svängde de in på vår tomt. De trodde väl att de skulle kunna komma igenom där. Men se, det gick inte alls det. Dels är det bara storskogen som tar vid på andra sidan tomten. Dels kom de aldrig så långt eftersom flyktbilen fastande på en sten strax nedanför förstutrappan. Det var bara att fortsätta till fots.

Det kan inte ha varit alltför kul. Okunniga som rånarna var om terrängen kom de snabbt ned på Sjöängen, som trots sitt idylliska namn är ett ganska otäckt träsk (För att hindra barnen från att gå dit när de var små brukade vi säga att det fanns krokodiler där). På något sätt tog de sig över Sjöängen. Då vidtog den rätt så branta stigningen upp på Köpingsåsen och den nog vid det här laget efterlängtade länsväg 695.

Snopet nog så väntade där hundpatrullen. Ridå!

Ja, så var det över. Hjulspåren i gräsmattan fick vi själva återställa. Däremot blev det hela återstoden av hösten mycket upptrampade stigar kors och tvärs över tomten och in i skogen. Vi såg också hur det hade vänts på skräp som låg under huset. Det hade nämligen visat sig vid gripandet av rånartrion att det fattades en summa pengar – 15.000 kronor sas det – och även ett vapen.

Huruvida någon har hittat pengarna och revolvern är inte känt.

Bärsingen illustrerade sin rapportering med en bild av vår vedbod. Bilden har tyvärr förkommit men här är ett nytaget kort av vedboden