Läs om maktkampen i Strömfors (fjortonde delen)

 

Strömfors är ett litet mellansvenskt brukssamhälle. Under snart ett år har kommunalpolitiken i Strömfors skakats av en kris. Det har varit en maktkamp mellan Arbetarpartiet och Framstegspartiet, Bondepartiet, de Konservativa och det högerextrema Fosterlandspartiet. De borgerliga har allierat sig med den nya kommunchefen Nora Aalberg Rönnlund.

Nu finns boken om maktkampen i Strömfors. Den publiceras här på bloggen som följetong. Här kommer nu det fjortonde avsnittet. I det förra avsnittet kom det oundvikliga slutet. Kommunchefen sa upp sig och lyckades förhandla till sig en hyfsad fallskärm. Här ska vi göra en liten avstickare och se på de förändringar av det klassiska brukssamhället som har utgjort den sociala och politiska fonden till krisen. Nästa del publiceras den 11 juli. Där ska vi se på några lärdomar man kan dra av maktkampen i Strömfors. För gratis nedladdning av hela boken, klicka här.

Trevlig läsning!

 

11          Den nya bruksorten

Maktbalansen i den gamla bruksorten

Strömfors är ett gammalt brukssamhälle. Det dominerande företaget var länge ett stort träförädlingsföretag med sågverk och tillverkning av masonit. Brukssamhället som koncept hänger nära ihop med folkhemsidealets och ”den svenska modellens” höjdpunkt, framförallt under 1950-, 1960- och 1970-talen. Brukssamhället var ett tudelat samhälle men där de båda sidorna levde i fredlig samexistens och maktbalans.

Arbetarklassen levde sitt liv i hyreshuslägenheter och små egnahem. Livet ordnades av Rörelsen. Mamma och pappa träffade varann på dans i Folkets Park. De höll hand i mörkret på bion i Folkets Hus. Den lille telningen kunde så småningom skrivas in Solörnarna. Karriären gick vidare genom Unga Örnar, Ungdomsklubben och så småningom Partiet och Facket. Maten köptes på Konsum och PV:n försäkrades i Folksam. Utlandsresan till Italien ordnades av Reso. Så småningom återstod bara PRO och till sist Fonus.

Samhällets andra pol var notabiliteterna, disponenten, prästen, landsfiskalen, provinsialläkaren, överläraren, en och annan storbonde och kanske stinsen. Dit hörde också grupper som kände sig mer tillhöriga arbetarklassens motpol och som gärna ville känna sig vara närmare notabiliteterna. Där fanns brukets ingenjörer, bokhållare och andra tjänstemän, småföretagare, handlare, lärare och lärarinnor. De handlade i Brukshandeln och levde sina liv, om inte i herrgårdar och prästgårdar så i varje fall i villor i avgränsade områden som fick namn som ”Andra Sidan” eller ”Knapertäppan.”

I politiken röstade arbetarklassen på Arbetarpartiet. I alla fabrikssamhällen som hade namn på ‑berg, -fors och -hammar brukade Arbetarpartiet få omkring 70 procent av rösterna. Så, på arbetarklassens sida fanns också Kommunen. Men kommunen hade sin maktmotpol i Bruket. Det rådde ett slags maktbalans mellan de båda polerna. Kommunen skötte sitt och Bruket sitt, men de pratade med varandra när man måste samarbeta eller dela upp uppgifterna. Det sägs att i en kommun fanns, liksom under kalla kriget mellan Kennedy och Chrusjtjev, en het linje. En särskild telefon på kommunalnämndsordförandens skrivbord var direkt kopplad till en telefon på disponentens kontor.

Den nya maktbalansen

Under slutet av 1900-talet och början av det nya seklet upplöstes brukssamhället. Industrierna styckades, krympte eller lades ned. Arbetarklassen dominerade inte längre samhället. Rörelsen eroderade. Folkparken lades ned eller såldes till privatpersoner. Om den fanns kvar började taket på dansbanan att läcka. UÖ-gården såldes till en privatperson från residensstaden, som öppnade loppmarknad. Konsumbutiker lades ned på löpande band, och om de fanns kvar försörjdes de sporadiskt med varor av dålig kvalitet av någon anonym beslutsfattare i Stockholm. Rörelsen befann sig i upplösning.

Partiet kunde inte med 30 – 40 procent av rösterna bakom sig dominera kommunen. Borgerliga politiker kunde ta över. Nu rubbades maktbalansen. Nu var det notabiliteterna och de samhällskrafter som beundrade dem som tog över all makt.

Det var i en sådan miljö som det drama som beskrivits här utspelade sig. Träindustrin var om inte borta, så dominerade den inte på samma sätt som förr. Det största företaget var i stället en verkstadsindustri – AB Luftslottet. Företaget dominerades inte av en gammaldags brukspatron utan av sin grundare gymnasieingenjören Tryggve Åkerberg. Kommunen hade tidvis styrts av de borgerliga med Christina Gabor som kommunalråd, och under den tid vi beskriver här av Arbetarpartiets minoritetsstyre, som var helt i händerna på Gabor.

Tryggve Åkerberg var inte omedveten om sin makt. I en intervju på Svenskt Näringslivs hemsida säger han:

… kommunens politiker och tjänstemän visar [inte] något intresse för företaget eller för näringslivsfrågor i stort. Han är så missnöjd med företagsklimatet i kommunen att han överväger att flytta huvudkontoret från Strömfors…  Jag kan inte med gott samvete rekommendera Strömfors till andra företagare..

En speciell roll i händelseutvecklingen kom att spelas av Åkerbergs unga hustru Solveig som kring sig och sin man samlat en företagsgrupp inom den så kallade besöksnäringen. Flaggskeppet var den gamla herrgården Aspens Herrgård en dryg mil från Strömfors centralort. Där anordnades både kärleksweekends och gyttjebad. Verksamheten drevs inom ramen för två företag där Solveig var VD i båda och där Tryggve fanns i styrelsen. Där fanns också en lite flottare variant av loppiskonceptet med hemslöjd, kuriositeter och märkeskläder i sortimentet. Också här var Solveig med i ledningen. Slutligen fanns Lufthallen med Tryggve i styrelsen i tätorten där det fanns lokaler för idrottsutövare och en ganska omfattande hotellrörelse för framförallt olika träningsläger.

Besöksnäringen svarar för en liten del av näringslivet och sysselsättningen i kommunen. Länet som Strömfors tillhör brukar oftast komma sist i turiststatistiken över övernattningar, och många ser det nog mest som en genomfartssträcka på väg mot mer lockande mål, t ex i Inlandet. Men av den lilla besöksnäringen, som i övrigt kan sägas omfatta några tiotal företag, restauranger, korvmojen, ett par hotell, en campingplats och stuguthyrare, intar det Åkerbergska Aspen-nätverket en totalt dominerande position.

Av någon anledning har kommunchefen Nora Aalberg Rönnlund kommit att orientera sig mot besöksnäringen och speciellt Aspen-nätverket. Som vi har kunnat konstatera har Noras man Hampus Rönnlund utnämnts till kommunens turismsamordnare på en deltidsjtänst. Även om Nora blånekar till att det tilltänkta budgetanslaget för marknadsföring av kommunen var tänkt för maken, så är det en vitt spridd uppfattning i kommunen att så var fallet.

När Nora konfronterades med denna uppfattning av kommunalrådet (det var en av de händelser som kommunchefen ansåg var kränkande) invände hon att Hampus minsann inte behövde det. Han hade ju sitt eget företag. Hampus Rönnlund är VD för Hampus Coaching AB, där också Nora Aalberg Rönnlund är med i styrelsen. Bolagets verksamhet beskrivs:

Bolaget erbjuder strategisk rådgivning och affärsutveckling inom hospitalitysektorn, till buss och researrangörer samt idrottsföreningar och spelaragenter. Det gör vi genom utbildning, konferenser, events, rådgivning, handledning, nätverk och konsultativa tjänster.

Bolagets omsättning var 2018 och 2019 noll kronor, så om Hampus skulle försörja sig på det utöver sin kommunala deltidstjänst, så fick han inte leva på stor fot.

Det tilltänkta marknadsföringsanslaget skulle om avsikten var att ragga turister framförallt ha kommit Aspen-nätverket till godo. Det finns olika små tecken på kommunchefens Aspen-orientering. Hon ska tillsammans med Hampus och makarna Åkerberg ha låtit sig fotograferas drickande champagne ute i skogen. Hon ska ha sett till att kommunen bekostade inköp och montering av en badbrygga på Åkerbergs mark. Finansieringen ska dessutom ha skett med statsbidrag avsedda för åtgärder i en helt annan del av kommunen. Lufthallen ska enligt lika envisa rykten ha fått anstånd med VA-räkningar från kommunen.

Det är lite oklart vilken sanning som ligger bakom sådana rykten. De flesta, inklusive det arbetarpartistiska kommunalrådet vill helst inte stöta sig med Åkerbergs, och det har anförts att badbryggan framförallt har varit till glädje för byborna i Aspen och inte för Åkerbergs affärsrörelser.

Varför har kommunchefen svärmat runt Åkerbergs och Aspen? Det troliga är väl att hon, trots sina bristande kunskaper, har insett att makten tillhör Åkerberg och de borgerliga partierna. Det kan då vara till nytta, i detta bruksortens nya maktlandskap att hålla sig i närheten av notabiliteterna. En viss roll kan det kanske också spela att Nora och Solveig är jämnåriga och kommer från samma nordnorska stad långt bortom polcirkeln, två timmars flygning med jetplan från Oslo.