Mitt första minne av Första Maj är från Fagersta. Det kan ha
varit 1953 eller 1954. Jag kan ha deltagit tidigare, men det har jag inga
minnen av. Från den där första demonstrationen minns jag den uniformerade
blåsorkestern och de tunga mörkt röda fanorna med sina förgyllda eller
försilvrade stångprydnader.
Åren gick. Ett oförglömligt minne är det avslutande mötet
för flera demonstrationståg i Stockholm. 50 000 människor samlades på
Norra Latins skolgård vid Norra Bantorget i Stockholm för att protestera mot
USA:s imperialistiska krig i Indokina.
Under 1970- till 1990-talen var det det demonstrationståg
som ordnades av Vänsterpartiet Kommunisterna i Stockholm som gällde.
Pendeltåget mot Stockholm var knökfullt. Många hade sina fanor med sig;
hoprullade kring stången eller instoppade i grå eller bruna fodral. Vid
Centralen gick några av. De var på väg till Socialdemokraternas demonstration,
men de flesta fortsatte till Södra Station.
Vid stationsutgången stod ofta ett par korvförsäljare.
Eftersom det egentligen var lunchtid brukade det bli en korv innan vi
fortsatte. Där fanns också Stockholms Kommunistiska Blåsorkester med professor
Tännsjö tutande i sin lur. Oordnat men allt tätare fortsatte folkmassorna från
ständigt inkommande pendeltåg genom Södra Stationsområdet och uppför trapporna
till Medborgarplatsen.
Där var ett brokigt folkliv. Människor strömmade till från
Tunnelbanan och från kringliggande gator. Torget var snart fullt. Funktionärer
försökte med varierande framgång ordna demonstrationstågets kolonner och
avdelningar. På Medborgarhusets trappa spelade något band, gärna något
latinamerikanskt. Röda fanor vajade, blandat med kurdiska, kubanska,
vietnamesiska fanor och regnbågsflaggor. Företrädare för allehanda grupper
delade ut flygblad, samlade pengar i bössor eller sålde tidningar.
Så kom tåget iväg. Jag minns talkörernas paroller. Det var
de auktoriserade som fanns på utdelade flygblad som ”Stoppa borgarna i
papperskorgarna” eller den tungvrickande ”Internationell solidaritet
arbetarklassens kampenhet”. Men det fanns också de mer spontana. Som när
Wallenbergimperiets högborg på Kungsträdgårdsgatan passerades: ”Känner ni
stanken från Enskilda Banken”. Eller vid passerandet av slottet och Gustav
III:s staty: ”Leve, leve, leve Anckarström”. Det sista kanske en lite tvivelaktig
paroll. Anckarström var visserligen kungamördare, men också adlig kuppmakare.
Och att ropa leve för en som varit död sen 200 år – halshuggen, hackad i
småbitar och matad till kråkorna – var kanske lite meningslöst. Och så den
paroll som jag alltid, men inte av politiska skäl, vägrade följa: ”Den som inte
hoppar är moderat”.
I Kungsträdgården hölls det avslutande mötet. Stort jubel
när deltagarantalet meddelades. Det kunde vara 15 – 20 000. Och ännu mer
jubel när deltagarantalet i Socialdemokraternas tåg meddelades. Det kunde röra
sig om en 3 – 5 000. Rapporter i pressen som byggde på polisens uppskattningar
var förstås lägre, men proportionellt. Så vi vann i alla fall!
Så avslutades det hela med unison sång av Internationalen.
Blåsorkestern tutade och knutna nävar höjdes.
Också barnbarnen har introducerats till arbetarrörelsens
dag. Julian och Doris har varit med i Kungsträdgården och Linnea har varit med
på Djäkneberget i Västerås, dit vårt firande senare år har omlokaliserats. De
sista åren i Stockholm och i Västerås har vi avstått från att gå med i tåget.
Kroppen har börjat säga ifrån. Men vi har varit med på mötet. Och vi har
sjungit Internationalen.
I år blir det ingen manifestation. Coronakrisen sätter stopp
för allt. För min egen del har det hänt två gånger sen 50-talet. En gång, det
kan ha varit på 90-talet hjälpte jag en av mina döttrar som skulle flytta. Hur
bostadsstiftelsen kunde ha första maj som flyttdag är ett mysterium. Den andra
gången satte en envis hosta stopp för mitt deltagande.
Men karantän eller ej. På fredag är det första maj. På något
sätt ska jag åtminstone här på bloggen hylla den gamla parollen ”internationell
solidaritet arbetarklassens kampenhet”. Vi ska inte glömma att
USA-imperialismen är kvar och att folkliga rörelser fortfarande utsätts för
dess förfärande påtryckningar och attacker.
Leve Första Maj!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar