Separatism eller slå näven i bordet?

Ekonomen Albert Hirschman konstruerade i en bok 1970 ett av samhällsvetenskapens mest kända och använda begrepp: ”Exit, voice and loyalty”. Det handlar om de handlingsalternativ som finns för den som är missnöjd med sina förhållanden i det rådande systemet. Exit som har översatts till svenska som ”sorti” innebär att man helt enkelt lämnar det system man är missnöjd med. Kunder slutar köpa en dålig vara. Man lämnar den organisation man är missnöjd med, säger upp sig från jobbet, emigrerar, slutar rösta på sitt parti. Voice som översatts till svenska som ”protester” innebär att man stannar kvar, protesterar och försöker påverka systemet. Lojalitet slutligen – som patriotism, varumärkestrogenhet, partiidentifikation – kan få en att trots missförhållandena stanna kvar i ett system.

Hirschmans konstruktion har lockat till tillämpningar inom de mest olikartade områden. Den norske socialantropologen Thomas Hylland Eriksen (1998) tillämpade exit-voice-loyalty-begreppet på etniska minoriteters strategier gentemot det större majoritetssamhället. Minoriteten kunde låta sig assimileras (lojalitet) eller inkorporeras (voice) eller separera (exit) sig från majoritetssamhället. I en skrift om den finska minoriteten i Sverige och den svenska minoriteten i Finland (2005) och vilka strategier dessa grupper har valt i sitt förhållande till majoriteten gjorde jag ett försök att bygga vidare på dessa strategier. Jag menade att det gick att urskilja tre strategier:

Tre integrationsstrategier

I den individuella integrationsstrategin, är identifikationsobjektet storsamhället. Medlemmar av den underordnade och underprivilegierade gruppen är utestängda från detta, men strävar efter att på olika sätt ta sig in i stor­samhället. Detta kan ske genom individuellt agerande: Man kan söka efterlikna storsamhällets medlemmar: lära sig tala deras språk utan brytning, skaffa sig utbildning, rakpermanenta krulligt hår, försvenska sitt namn. Men det finns också ett utrymme för politisk handling: Man kan kräva att olika hinder för de underordnades inträde rivs ned. Hit hör t ex krav om förenklade naturalisationsregler, rösträttsbestämmelser o s v.

I den kollektiva integrationsstrategin är det primära identifikationsobjektet det egna kollektivet. Detta är grunden för politisk organisering inom gruppen. Men samtidigt måste det finnas någon form av identifikation med storsamhället. För att man ska kunna moti­vera att det är legitimt att kräva åtgärder från storsamhället som kommer gruppen och deras medlemmar till nytta, måste man markera en tillhörighet till detta samhälle. Eftersom gruppen tillhör samhället, kan den kräva handling av samhällets politiska institutioner.

I den separerande strategin blir däremot det egna kollektivet det enda identifikationsob­jektet. Genom stark sammanhållning i gruppen blir det möjligt att konstruera egna institutio­ner som förser gruppmedlemmarna med de nyttigheter de anser sig behöva.

Frågan om skolan för finska invandrare

I studier av den finska skolfrågan i Sverige tyckte vi oss finna exempel på alla dessa strategier. I början var det inte tal om någon sverigefinsk identitet. Det gällde att bli svensk. Skolbarnen skulle lära sig svenska så fort som möjligt. Möjligen kunde man tänka sig att använda finska språket under en kortare övergångstid för att underlätta övergången till en svensk skola. Så småningom ersattes denna ”individuella integrationsstrategi” av en ”kollektiv strategi”. Man började ställa krav framförallt på kommunerna. Det man ville ha var finskspråkiga klasser i den kommunala skolan. De egna organisationerna användes för att ställa krav. Många engagerade sig i kommunalpolitiken. Landsmän i den kommunala förvaltningen fungerade som brohuvuden. Det ordnades aktioner och skolstrejker. Fram emot 1990-talet kom ett plötsligt skifte: Kraven på finska klasser i den kommunala skolan tonade ut. Istället började man engagera sig för egna friskolor. Nu skulle inte längre majoritetssamhället producera vad gruppen ansåg sig behöva. Istället började man bygga egna institutioner. I termer av strategier hade man övergått från den kollektiva integrativa strategin till en separerande strategi.

En jämförelse mellan hur de finskspråkiga minoriteterna i ett antal kommuner har agerat leder fram till slutsatsen att den separa­tistiska strategin är något som minoriteten tar till då den misslyckats med den kollektivt-inte­grativa, d v s att utvinna förmåner från det allmänna. Valet mellan den individuella och kollektiva integrationsstrategin har vi studerat mindre, men vi har sett hur utvecklingen startat med den individualistiska strategin för att i ett mer utvecklat skede övergå till den mer resurskrävande kollektiva strategin. I just det här fallet ser det ut att finnas en bestämd dynamik. Man startar med den individuella integrationsstrategin: Underlätta för individuella medlemmar av gruppen att göra karriär in i majoritetssamhället. Med ökande resurser i form av gruppsammanhållning, organisationer och kontakter med majoritetens institutioner övergår man till den kollektiva strategin: Inte bara enskilda medlemmar av gruppen ska lyftas, utan gruppen i dess helhet ska lyftas upp i samhällets rangordning. Denna strategi framstår sedan som prioriterad. När man har stött på misslyckanden och motgångar övergår man till en mer separerande strategi. Man strävar efter att inom gruppen bygga upp egna institutioner som tillfredställer gruppens behov.

Från medborgarrättsrörelse till Black Power

Invandrare är inte de enda underordnade och missgynnade grupperna i samhället. Hit hör också åtminstone arbetarklassen men även kvinnor. En intressant fråga är om de tre strategierna och de iakttagelser vi gjorde i den finska skolfrågan är mer generella och även gäller i andra missgynnade grupper. Man kan också ställa frågan om de här iakttagelserna också har betydelse för andra etniskt bestämda minoriteter.

Malcolm X

En etnisk minoritet som länge drivit en kamp för sin ställning i samhället är den afroamerikanska. Genom det trettonde tillägget till den amerikanska konstitutionen avskaffades slaveriet 1865.  Hundrafyrtiofyra år senare – 2009 – tillträdde Barack Obama som USA:s första svarte president. Medborgarrättsrörelsen fram till 1960-talet handlade mycket om att tillförsäkra de svarta samma rättigheter som vita amerikaner. Det handlade om undanröjande av hinder för rösträtt, tillgång till utbildning och att motarbeta rassegregering i olika sammanhang. Man kan säga, att det i mycket var en kamp för att skapa en grund för individuell integration som fördes. Under det sena 1960-talet växte istället Black Power-rörelsen fram. Kraven var nu mer separatistiska.

Integration var bara en undanflykt för att bibehålla de vitas överhöghet. Vad det gällde var att krossa denna vita överhöghet, förklarade en av förgrundsfigurerna Stokely Carmichael. En annan ledande figur var Malcolm X som förespråkade upprättandet av ett separat land för svarta. Också i den afroamerikanska rörelsen kan vi på det här sättet urskilja en övergång från en integrationsstrategi – med framförallt individualistiska förtecken – till en separatistisk strategi som ett resultat av besvikelser med den tidigare strategin.

Arbetarrörelsen och klasskampen

Från mitten av 1800-talet växte det fram liberala arbetar- och fackföreningar ofta på initiativ av icke arbetare. En del av dessa var ganska bisarra skapelser som brännvinskungen L O Smiths arbetarringrörelse där kooperativa idéer kombinerades med kamp mot brännvinsmonopolet. På 1880-talet slog socialismen igenom i fackföreningsrörelsen.

Svante Nycander skriver om bildandet av det socialdemokratiska partiet:

När det socialdemokratiska arbetarpartiet bildades … skrev Social-Demokraten att fackföreningarna hade bildats på klasskampens grund. ”Häri ligger det osynliga band, som trots fackföreningarnas formella neutralitet binder dem samman oupplösligt med det parti, som i politiken, på klasskampens grund liksom de, kämpar för arbetarståndets frigörelse.”

    Klasskampen var troligen en starkare mobiliserande idé än socialismen. Den kunde liberalerna i fackföreningarna inte anamma och inte heller bjuda effektivt motstånd mot.

Brännvinskungen Lars Olsson Smith

Nyckelordet är klasskamp. Klasskampen handlar om att förbättra arbetarklassens situation. I den teori som ligger bakom begreppet är det en intressekonflikt mellan arbetarklassen och kapitalet. Förbättringar för arbetarklassen kommer därför att handla om att vinna förmåner för arbetarna på kapitalisternas bekostnad. Det som sker på 1880-talet är på det här sättet den kollektivt-integrativa strategins genombrott i den svenska arbetarrörelsen. Men det är inte frågan om att göra sig av med kapitalistklassen. Arbetarklassen ska integreras och lyftas i det system där kapitalismen finns kvar. Att bryta kapitalismens övermakt, att krossa kapitalisterna som klass blev istället kommunismens strategi. Kommunismen står på så sätt för en långtgående separerande strategi. Kommunismen blev arbetarrörelsens motsvarighet till Black Power.

Men det har också under arbetarrörelsens hela existens funnits ett annat slags separatism: Inom ramen för det kapitalistiska samhället har arbetarna byggt upp sina egna institutioner. Det lite ironiska slagordet ”Från Unga Örnar till Fonus” sammanfattar detta subsamhälle där det var möjligt att leva en stor del av livet: Folkets park, Unga örnar, SSU, kvinnoförbundet, partiet, Konsum, HSB, ABF, PRO och som sagt, sist Fonus.

Pelarisering

Det finns i historien andra exempel på sådana arbetarrörelse-subsamhällen. Mest berömd är nog den nederländska ”pelariseringen” (verzuiling på nederländska, pillarisation på engelska). Det nederländska samhället var under större delen av 1900-talet organiserat i fyra ”pelare” – protestanter, katoliker, socialister och liberaler. Inom var och en av dessa pelare fanns politiska partier, radiostationer, ungdomsorganisationer, fackföreningar, arbetsgivarorganisationer (inte i den socialistiska pelaren), tidningar, skolor, universitet, sjukhus, idrottsföreningar. Pelariseringen anses numera vara upplöst (depillarisation) även om det fortfarande finns spår av den i det nederländska samhället. Det kan t ex gälla skolor och TV-stationer.

De nederländska pelarna

Ett annat mycket omtalat exempel är Österrike, där det mesta av organisationslivet åtminstone under andra hälften av 1900-talet var uppbyggt i två pelare med respektive Socialdemokraterna och det katolska Österrikiska Folkpartiet i centrum. Den österrikiska pelariseringen var minst lika omfattande som den nederländska. En sammanställning listar t ex varsin alpin klubb för vardera pelaren.

Kvinnorörelsen

Liksom medborgarrättsrörelsen startade kvinnorörelsen i huvudsak med krav om lika rättigheter för män och kvinnor. Rösträtt var förstås en viktig sak. Men det handlade också om tillträde till utbildningar och olika yrken. I Sverige vanns rösträtten 1919 (tillämpades första gången 1921). Det var också under 1900-talets första decennier som olika utbildningar öppnades för kvinnor. Men något avgörande genombrott för kvinnors deltagande i politiken och för den delen i det ekonomiska livet kom inte förrän från 1970-talet och framåt.

Betydelsefulla reformer var utbyggnaden av barnomsorgen, föräldraförsäkringen och jämställdhetslagen. Och genombrottet i politiken kom först på 1990-talet som en följd av kvinnorörelsens hot att starta ett nytt parti. Överhuvud skedde ett skifte i kvinnorörelsen vid den här tiden. Man talar om en kvinnorörelsens andra våg under 1960- och 70-talen. Man kan se detta som en övergång från första vågens individuellt orienterade integrationism till en integrering av kvinnor som kollektiv. Liksom Black Power ställde svarta mot vit överhöghet och klasskampen var en kamp för arbetarklassens intressen mot kapitalet ställde nu kvinnorörelsen kampen mot patriarkatet på dagordningen.

Det har emellanåt också funnits idéer om en separerande strategi. Det har särskilt gällt en lesbisk separatism. Bygget av särskilda institutioner för kvinnor som organisationer, bokhandlare, restauranger och förlag är exempel på en feministisk separatism. Den betydelse som relationen mellan könen har för reproduktionen gör det svårare att föreställa sig en radikal separatism som den svarta rörelsens dröm om ett eget land för svarta amerikaner eller realsocialismens avskaffande av kapitalistklassen.

Sammanfattning

I väldigt olikartade motsättningar går det att urskilja de tre strategierna. I flera fall har den individuella integrationsstrategin varit en startpunkt. Kampen har förts för att riva ned de hinder som finns för enskilda medlemmar av den missgynnade gruppen att ta sig in i och göra en karriär i majoritetssamhället och dess strukturer. Rösträtt och tillgång till utbildning har varit viktiga instrument i såväl medborgarrättsrörelsen, arbetarrörelsen och kvinnorörelsen. Småningom har man upptäckt att denna individorienterade strategi inte löser problemen. Man har upptäckt att det finns hierarkier och maktordningar som lägger hinder i vägen för en förbättring för de missgynnade. Samtidigt har gruppens resurser vuxit och man har mognat för att föra en kamp för det egna kollektivet gentemot de makthavande, må det vara de vita, kapitalet eller patriarkatet. Separerande strategier har ibland blivit resultatet av besvikelser och misslyckanden i denna kamp, men har också ibland kommit till användning av andra skäl och med andra syften. Rörelsens positioner har cementerats med hjälp av olika slags institutioner. Pelariseringen även i dess milda svenska form är ett exempel. Kanske var realsocialismen också ett särskilt långtgående fall. Det har varit svårt för dessa avskilda sektorer att överleva tillsammans med majoritetssamhället (för realsocialismen får man väl säga att världskapitalismen utgjorde majoritetssamhället). I flera fall har det också skett en inre degenerering i de separerade systemen.

Att läsa

Hirschmans bok om de tre handlingsalternativen: Albert O Hirschman (1970) Exit, voice, and loyalty: responses to decline in firms, organizations, and states Cambridge, Mass.: Harvard University Press.

Den finns också på svenska: Albert O Hirschman (2008) Sorti eller protest: en fråga om lojaliteter Lund: Arkiv.

Utvecklingen till de tre strategierna kommer från Thomas Hylland Eriksen (1998) Etnicitet och nationalism Nora: Nya Doxa.

Studien om den finska skolfrågan finns publicerad i Henry Bäck, Nina Granqvist, Siv Sandberg &  Susan Sundback (2005) Svenskt och finskt i kommunerna Göteborg: Förvaltningshögskolan.

Fallstudierna redovisas i Paula Rodrigo Blomqvist (2005) Närvarons politik och det mångetniska Sverige: om att ta plats i demokratin. Göteborg: Förvaltningshögskolan.

Sammanfattningar av projektet finns på svenska i Henry Bäck (2006) ”Strategier för välfärdsservice på minoritetsspråk” i Marianne Junila & Charles Westin (red) Mellan majoriteter och minoriteter. Om migration, makt och mening Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland

och på finska i Henry Bäck (2007) ”Vähemmistökielisten hyvinvointipalvelujen stretegioita” i Marianne Junila & Charles Westin (red) Kahden puolen Pohjanlahtea II: Ennemistöjen ja vähemmistöjen kesken Helsingfors: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura.

Svante Nycanders text om den liberala arbetarrörelsen och klasskampen finns på webadressen http://www.svante-nycander.se/arkivet/Liberalismen.htm

Praeterea censeo

Fascistkramare borde skämmas. Och avgå.