Folkomrösta när den representativa demokratin fungerar dåligt

Den 21 mars i fjol folkomröstade Västeråsarna om flygplatsens framtid. För ett fortsatt liv för flygplatsen röstade inemot 80 procent av de blott cirka 40 procent som valde att rösta. Den ledande partnern i stadens styrande koalition, Socialdemokraterna, deklarerade snabbt att de tänkte respektera omröstningens resultat. I koalitionen ingick också Centern, Liberalerna och Miljöpartiet. De två senare var för en nedläggning av flygplatsen. Liberalerna följde efter ett par dagar i S-fotspåren medan MP valde att svälja förtreten.

Flygplatsen hade länge varit en stridsfråga. Den åt nämligen årligen tiotals miljoner av skattebetalarnas pengar. När den styrande koalitionen bildades efter valet 2018 hade de flygplatspositiva S och C 22 mandat bakom sig mot kritikerna L och MP med 9 platser. Det var en rimlig tolkning att en utlovad nedläggning av flygplatsen var det pris S fick betala för att få L och MP med i koalitionen. Lika rimligt är det mot samma bakgrund att Socialdemokraterna kände en viss lättnad över omröstningsresultatet.

Annars är inte folkomröstningar det som ledande politiker är mest förtjusta i. Tidningen Dagens Samhälle frågade 2004 alla kommunstyrelseordförande om ett förslag att man inte skulle kunna stoppa en folkomröstning som kommit till efter folkinitiativ (minst 10 procent av väljarna kräver en omröstning). Två tredjedelar av de tillfrågade tyckte att det var ett mycket dåligt eller dåligt förslag. Bara var sjätte tyckte att det var ett bra eller mycket bra förslag.

I Skinnskatteberg har ett folkinitiativ fått nästan 20 procent av väljarna att skriva under på kravet att stoppa bygget av en överdyr brandstation. Annars kräver man en folkomröstning. Brandstationen skulle medföra ökade årliga kostnader på cirka 2 miljoner. Omräknat till ett Västerås-perspektiv motsvarar det 70 miljoner om året, medan flygplatsen har kostat sisådär 20 miljoner om året. Ledande politiker har undrat ”hur man ska kunna slippa en folkomröstning” och prövat varjehanda knep för att slippa undan.

Trots motståndet har runt 140 lokala omröstningar genomförts sedan det blev möjligt 1977. Frågor om den kommunala indelningen, trängselskatt, skolfrågor (ofta förslag om nedläggning av skolor), vägar och infrastruktur har varit stora ämnen. De svarar för mer än 60 procent av alla omröstningar. Bara drygt var tionde omröstning har gällt mer traditionella vänster-högerfrågor, d v s satsningar på välfärdssektorer och privatisering.

Den representativa partidemokratin bygger på idén att väljarna gör sitt val från partiernas program. Dessa översätts sedan till den parlamentariska agendan och slutligen i beslut. Eftersom partiväsendet i allt väsentligt bygger på höger-vänsterskalan är det talande att det är andra frågor som mest föranleder folkomröstningar. I Västerås-fallet hade koalitionsbyggandet fört med sig att den styrande koalitionen i just flygplatsfrågan hade en annan ståndpunkt än väljarflertalet. I Skinnskattebergs-fallet hade den representativa demokratin chanserat till en prestigekamp, där sakpolitik och kostnader förlorat sin relevans. Istället gällde det för partierna att så mycket som möjligt slå varann i skallen.

När den representativa partidemokratin på ett eller annat sätt blivit dysfunktionell, finns det en plats för direktdemokrati i form av folkomröstningar. Den tyske statsvetaren Karl Loewenstein menade att i Schweiz med ständigt samregerande var den representativa demokratin delvis satt ur spel. Det är svårt för väljarna att utkräva ansvar. Det får istället ske genom frekventa folkomröst­ningar på federal, kantonal och lokal nivå och direkt stämmodemokrati i huvuddelen av kommunerna.