Den goda människan i Sezuan

Vi har sett Bertolt Brechts ”Den goda människan i Sezuan” på Kungliga Dramatiska Teatern. Det är en liten krånglig pjäs. Den fattiga flickan och före detta prostituerade Shen Te belönas för sin godhet av tre gudar på tillfälligt besök. Med hjälp av den pekuniära belöningen öppnar hon en tobaksbutik. Men hennes godhet mot allehanda slödder som drar in gör att det går utför. Lösningen är den manliga kusinen Shui Ta (Shen Te förklädd) som med elakhet får affärerna att gå så bra att hon kan öppna en tobaksfabrik (i Dramatens uppsättning en jeansfabrik) där Shen Te/Shui Ta kan suga ut sina arbetare.

Pjäsen ska avslutas med en domstolsscen där de tre gudarna återkommer som domare. Frågan som ska redas ut är dilemmat att goda gärningar endast är möjliga genom onda gärningar. Någon lösning på problemet blir det inte utan gudarna försvinner tillbaka till himlen. Problemet är olöst. Kan det vara så att samhället med detta inbyggda dilemma (kapitalismen) måste förändras i grunden?

Hela det här slutet saknas i Dramatens uppsättning. Plötsligt säger det bara ”poff” och så står ensemblen och tackar för applåderna.

Johan Hilton i Expressen fångar väl problemet med den felande slutet:

Regissören Eva Dahlman tycks verkligen avsky nogsamt komponerade slut. Särskilt om de har en moraliserande sida. Med Den goda människan i Sezuan gör hon – efter Angels in America och Hedda Gabler – hattrick i att fullkomligt slakta upplösningen i ett teaterstycke. Och lämnar Dramatenpubliken med en filosofisk tummetott.

Vasaru att det handlade om, saru? Något om att det är svårt att vara god när samhället är ont.

Också Aftonbladets Jenny Aschenbrenner är kritisk:

Dahlman liksom ålar sig igenom detta visserligen krångliga och svårspelade drama, men utan att bestämma sig för att vare sig gå med hela vägen och drämma på med ett ideologiskt budskap om den individuella medmänsklighetens omöjlighet i en kapitalistisk värld, eller ta steget fullt ut åt andra hållet och montera ner och bryta sönder denna text som öppnar sig mot så många håll.

Också musiken gör en fundersam. Det är bra musik med skickliga musikanter. Men vad den har med pjäsens innehåll att göra är fördolt i dunkel. Lars Ring i Svenska Dagbladet skriver:

 Efter paus framför ensemblen allt möjligt och slår an en ton av vit amerikansk söder, ett antytt Asien och Torkel Petersson sjunger Till havs så det brusar och dånar – mest för att han kan, verkar det

Men det är i alla fall bra teater. Lo Kauppi gör ett starkt intryck i dubbelrollen som Shen Te och Shui Ta. Scenografin är häftig. Men det blir ett dystert slutintryck. Hur man än vänder sig har man ändan bak. Bertolt måtte ha varit på dåligt humör när han skrev denhär pjäsen. Som gammal kommunist hade jag blivit gladare om vi hade fått en antikapitalistisk öppning. Men kanske är det i verkligheten såsom i pjäsen. Den antikapitalistiska omvälvningen kommer aldrig.

Man kunde i alla fall glädja sig åt teatersupé på Frippes. Det var gott och lite lullig blev jag.

Slöddret i tobaksbutiken