Viktor och Viktor, bygdens skräck

Viktor Ottosson och Skinn-Viktor

Med för tiden braskande rubriker ”Menedaren strypte sig hos fiskalen. Tjuvskytt som pinar sina offer till självmord. Har i så fall två liv på sitt samvete” rapporterar DN om ett drama på landsfiskalskontoret i Skinnskatteberg. På kontoret förhördes skogsarbetaren Viktor Dahlberg som misstänktes för att ha vittnat falskt vid ett mål vid Västmanlands västra domsagas häradsrätt den 12 januari angående tjuvskytte. Den för tjuvskyttet tilltalade, skogsarbetaren V. Ottosson hade några dagar före tinget infunnit sig hos Dahlberg och förmått honom att resa med till tinget i Köping för att vittna falskt till Ottossons förmån.

När förhörsledarna drog sig tillbaka bad Dahlberg att under tiden få uppehålla sig i ett inre rum, då han kände sig dålig. När förhörsledarna efter en kvart kom in till Dahlberg fann de honom sittande död i en stol. Han hade tagit sig av daga genom att linda en handduk om halsen och strypa sig själv. Man menade att det var av skräck för Ottosson som Dahlberg hade strypt sig själv:

Det anses att den förtvivlade handlingen mera är att tillskriva rädsla för hämnd från Ottossons sida än fruktan för det väntade straffet för mened. Mot Ottosson förekom för några år sedan ett liknande mål, varvid denne förnekade brottet. Han dömdes emellertid på intyg av en äldre man som varit med om att forsla hem en skjuten älg. Vittnet i fråga blev sedan, enligt egen utsago, utsatt för en häftig förföljelse från Ottossons sida, och en dag fanns han hängande död i sin bostad, som det antages direkt till följd av Ottossons förföljelse.

Nästa dag hade tidningen intervjuat landsfiskalen Pontus Nohre som visste berätta att både tjuvskytten och hans son anhållits och transporterats till Köping. Landsfiskalen meddelade också ”att Ottosson i långa tider varit en för rättvisan svårhanterlig person. Han har stått tilltalad allt som oftast, bland annat för ett år sedan för mordbrand.”

Den 26:e meddelades att Ottosson häktats. Han nekade hårdnackat men sonen som också anhållits men ”senare försatts på fri fot, har erkänt att han och fadern nedlagt den i målet omtalade älgen på förbjuden tid.”

Ottosson en skräck i orten

Efter ytterligare någon dag hade tidningen haft ett samtal med landsfogden Didoff i Västerås varvid det framkom att Ottosson var föremål för ytterligare intresse från rättsväsendet. Tidningens rubrik löd: ”Menedsaffären aktualiserar gamla brott – stölder och mordbränder som aldrig uppklarats – NY UTREDNING – Åkare Ottosson anses vara ledare för en stor liga.”:

Menedsaffären i Skinnskatteberg ha stora förutsättningar att bli uppränningen till en kriminalaffär av första rang. Ett flertal stölder och eldsvådor under de senaste åren som polisen inte lyckats klara upp ha åter blivit aktuella, och det är mycket sannolikt att en vidlyftig undersökning under den närmaste tiden kommer att igångsättas för att vinna klarhet härutinnan.

”- Nu skulle det ju gå så mycket lättare att göra en utredning sedan man äntligen fått åkare Ottosson inom lås och bom, säger landsfogde Didoff.”

”Ottosson har varit en riktig skräck i orten, säger herr Didoff.”

Tidningen hade också talat med andra uppgiftslämnare varvid det framkommit att:

… Ottosson, som är en cirka 45 års man, under de senaste 20 åren gjort sig mycket illa känd, och det anses allmänt att han är den egentliga ledaren för en i gränstrakterna mellan Västmanland och Kopparbergs län opererande liga…

Detta bestyrktes också av landsfiskalen Nohre i Skinnskatteberg, som påminner om en brand i Haraldsbyn för några år sedan.

Åter till det aktuella tjuvskytte- och menedsmålet. Den 31 januari meddelades att första rannsakningen med Ottosson hållits vid Köpings rådhusrätt. Ottosson nekade nu till all inblandning både i tjuvskyttet och för att ha tubbat två personer från Skinnskatteberg att begå mened. Tjuvskyttet hade han tidigare i polisförhör erkänt, vilket han nu alltså tog tillbaka.

Försatt på fri fot men anhållen omedelbart

När målet fortsatte tog också Ottossons son tillbaka sitt erkännande om att ha medverkat i tjuvskyttet. Rätten dömde Ottosson för anstiftan av mened till ett års fängelse. Han försattes på fri fot i avvaktan på domens fastställelse. Dagens Nyheter rapporterade under rubriken ”V. Ottosson fri en stund, anhållen ånyo – Misstänkt för att själv ha begått mened – Dömdes för anstiftande till ett års fängelse.”

Ottosson fick emellertid inte njuta av sin frihet många minuter. Omedelbart efter frigivandet lät nämligen åklagaren, stadsfiskal J.A. Hörnlund anhålla honom såsom skäligen misstänkt för att själv ha begått mened.

Bakgrunden var ett mål i Västra Västmanlands häradsrätt i november 1921 då en sågverksarbetare i Skinnskatteberg anklagade en skogvaktare i Bockhammar för ärekränkning. Skogvaktaren hade spridit ett rykte att sågverksarbetaren vid två tillfällen i skogarna vid Skinnskatteberg hade slaktat andras får vilkas hudar och kött han själv lagt beslag på. Skogvaktaren dömdes till böter, mycket beroende på Ottossons vittnesmål. Ottosson hade uppgett att han träffat på skogvaktaren som sagt att sågverksarbetaren ”varit ute i skogen och slagit får.” Ottosson påstod att han själv varit ute i skogen och letat efter sin hund. Som ett indicium på att Ottosson ljög framhölls det att det ”styrkts att vid detta tillfälle ej betalt skatt för någon hund.”

Tidningen är övertygad om att ”samtidigt med att utredning i denna sak verkställs, torde också andra skumraskaffärer, som man tror Ottosson vara initierad i, att närmare undersökas.”

Med anledning av ett mord som nästa huvudperson i historien – Skinn-Viktor – påstods ha begått, förhördes Ottosson på Långholmen. Man passade då på att också höra honom i en mordbrandsaffär i Dalarna 1924. En skogvaktare hade häktats som misstänkt för att ha anlagt branden som förstörde Gärdsjöbo ångsåg. Den misstänkte friades på grund av bristande bevisning, men Ottosson var en av hans kumpaner. Man trodde därför att han visste något om saken. Ottosson sa sig vara övertygad om att branden var anlagd men att han inte hade en aning om vem som tänt på (DN 7/3 1929).

Fyra år senare hade Ottosson drabbats av penningnöd. Han hade flera gånger pressat en godsägare Linus Andersson från Bångbro på pengar. Fick han inte pengar skulle han avslöja vem som anlagt branden på sågen. När polisen fick veta att Ottosson pressat pengar av Andersson tog de in Ottosson på förhör. Han erkände då att han själv hade anlagt branden på uppdrag av Andersson. Såväl Ottosson som Andersson och en person till häktades för anläggande, anstiftande och medhjälp i mordbranden i Gärdsjöbo såg (DN 10/3, 17/3 1933).

Skinn-Viktor kommer in i historien

Den person som med hjälp av Ottossons vittnesmål fick skogvaktaren i Bockhammar fälld för ärekränkning var Johan Viktor Persson, gemenligen kallad Skinn-Viktor. Elov Persson berättade 2008 för Svenerik Andersson och Ulf Lindström som publicerat sina anteckningar på sajten ”Bygdeband”: ”Skinn-Viktor (Skinnpelle) var en av Skinnsbergs värsta tjuvjägare bodde på Åsen, en udde som stack ut mot Folkets Park.”

Skinn-Viktor hördes om ärekränkningsmålet, men det gick trögt med förhöret. Skinn-Viktor var fåordig:

Landsfiskalen kunde trots stora ansträngningar, icke få honom att svara annat än ”Det minns jag inte”, ”Det bryr jag mig inte om” eller ”Det kommer jag inte ihåg”. Ett bestämt jakande eller nekande svar var det omöjligt att få ur honom (DN 8/3 1929).

Stadsfiskalen i Köping lät det då bero med menedsfrågan till dess att ”spritmålet” avdömts. ”Spritmålet” blev inkörsport till att Skinn-Viktor misstänktes för ett kvinnomord för 27 år sedan. I tidningens rapportering börjar det med en ganska oskyldig notis om att en hembrännare gripits av polisen i Örebro:

VÄSTERÅS, tisdag. T.T. Poliskammaren i Örebro har på tisdagen på anmodan av landsfiskalen i Skinnskattebergs distrikt häktat 72-årige J.V. Persson från Skinnskatteberg, vilken gjort sig skyldig till såväl lönnbränning som försäljning av hembränt brännvin. Vid en razzia i Perssons bostad anträffades inte mindre än 40 liter mäsk och en destillationsapparat. Resan till Örebro hade den häktade gjort i syfte att avyttra tillverkat brännvin (DN 30/1 1929)

Blev Maria Flodin mördad?

Det hade pratats om att Skinn-Viktor skulle ha begått ett mord 1902. I samband med att han nu åtalats för lönnbränning och stod under uppsikt i sitt hem började polisen att röra i den gamla mordhistorien.

Det var på våren 1902 den ruskiga förbrytelsen ägde rum. Då hittades liket av en omkring 30-årig kvinna, Maria Flodin, boende vid bruket, vid stranden av den lilla sjön Nedre Vättern.

Trots att hon visade tecken på yttre våld blev hon begravd i vanlig ordning utan att någon polisutredning gjordes. Orsaken skulle vara att en ”inflytelserik person på platsen förklarat att han ’inte ville höra talas om sådana här historier.’”

Ortsborna var dock övertygade om att det var Persson som hade tagit livet av kvinnan, men alla var rädda för honom: ”Han hade … en fruktansvärd respekt med sig och ingen vågade göra någon antydan om vad han möjligen kunde ha haft för sig.” Nu berättade dock landsfiskalen Pontus Nohre att det såg ut som om rädslan för Persson skulle försvinna. Han hade fått flera anonyma brev där Persson pekades ut som Maria Flodins mördare.

Det fanns flera besvärande omständigheter för Persson: ”Persson hade vid den tiden … två fästekvinnor, och en av dem var Maria Flodin. Båda var vid tidpunkten för hennes död i lika framskridet havandetillstånd.” Persson hade samma dag setts i sällskap med Flodin och han kunde inte prestera ett trovärdigt alibi (DN 27/2 1929).

Den lokala polisen inkallade nu hjälp utifrån: ”Länsdetektiv Ström reste på onsdagskvällen till Skinnskatteberg för att vara landsfiskal Persson behjälplig med utredningen, som väntas ta ganska lång tid i anspråk.” Förhören med Persson skulle fortsätta och ett stort antal ortsbor, hittills bortåt 15 hade hörts av landsfiskalen (DN 28/2 1929).

Förhören med Persson gav inget nytt. Den nu 72-årige Viktor Persson ställde sig alltjämt helt oförstående till misstankarna att han skulle ha bragt Maria Flodin om livet. Uppgifterna om att det skulle ha rört sig om ett självmord höll i sig.  Redan 1902 förekom dock uppgifter om att hon skulle ha mördats av Viktor Persson. ”Kronolänsmannen Jacobsson har i anledning av det fula ryktet hållit en ny noggrann undersökning, därvid det klart och tydligt framgått att ryktet dess bättre saknar grund.”

Även Maria Flodins bror, boende i Köping, förhördes av stadsfiskalen J A Hörnlund. Brodern menade att mycket tydde på att systern bragts om livet. Hon hade haft ett större krossår vid ena tinningen och ansiktet var uppsvällt på ett egendomligt sätt. Han misstänkte att systern blivit förgiftad med stryknin, en uppfattning som också föräldrarna delade.

De hade begärt en obduktion men någon sådan kom inte till stånd. En orsak kan ha varit den tidigare omtalade ”inflytelserika personen” som velat mörka händelsen. Denne visade sig vara brukspatron Heijkenskjöld. Denna motvilja att skänka händelsen någon uppmärksamhet förklarades med att ”Heijkenskjöld ville ha ett slut på ’Skinn-Viktors’ regemente och fördenskull skilde honom från arbetet i brukets tjänst. Något som hälst försök att tysta ned den eventuella mordhistorien hade ej från hans sida förekommit och är fullständigt otänkbart” (DN 2/3 1929). ”Det var prat efteråt av hemfolket utan fakta, som ideligen inrapporterades till bruksägare Heijkenskjöld och föranledde honom att slutligen säga ifrån ’att han ej befattade sig med saken, ty den döda hade ju i livstiden, efter vad som konstaterats, uttryckt leda vid livet, och polisundersökning hållits, som ävenledes icke kunna konstatera några mordteorier.’” Lättad konstaterar tidningen att den sedan tio år döde bruksägaren rehabiliterats (DN 26/3 1929).

Polisutredningen slutade med att Maria Flodins död betraktades som självmord. Rykten att hon på att hon bragts om livet på ett eller annat sätt av Skinn-Viktor ville dock inte ge med sig. En barndomsväninna till Flodin, numera bosatt i Örebro, menade att det öde som mött Perssons fru var ett indicium. ”Viktor Persson hade vid tre olika tillfällen och med ett års mellanrum tvingat sin andra hustru till fosterfördrivning. Hon avled 1915 på Köpings lasarett under omständigheter som föranlett förhör med Persson huruvida fosterfördrivning i detta fall förorsakat dödsfallet. Persson förnekar emellertid all kännedom om dessa saker.”

De polisiära myndigheterna gav trots alla misstankar upp och lösningen av mordgåtan ”ställdes på framtiden.” Detsamma gällde misstankarna om att Persson skulle ha tubbat åkaren Ottosson att begå mened. Däremot satte man dit honom för hembränning. Fyra månader fick han av häradsrätten och han förpliktades dessutom att betala 780 kronor i tillverkningsavgift samt att böta 50 kronor för olaga kaférörelse och 50 kronor för missfirmelse mot landsfiskalen (DN 15/3 1929).

Förfalskad motbok?

Medan allt detta pågick fortsatte Skinn-Viktor med diverse fuffens. I en notis den 21 mars 1929 meddelas:

KÖPING, onsdag. T.T. Stadsfiskal A. Hörnlund har uttagit stämning på f.d. sågverksarbetaren Viktor Persson i Skinnskatteberg för förfalskning. Persson har vid Köpings systembolag på förfalskade motbolsrekvisitioner inköpt betydande kvantiteter spritdrycker. Målet förekommer vid Köpings rådhusrätt måndagen den 25 dennes.

Även detta lyckades Skinn-Viktor slingra sig undan. Då åklagaren inte kunnat presentera tillräckliga bevis mot honom så beslöt rådhusrätten att ogilla åtalet och Persson försattes på fri fot.

Var ”lättsam” och ”skojig” i min ungdom

Ja, så uttalade sig den 72-årige Skinn-Viktor när han konfronterades med sina kvinnohistorier och de, som många var övertygade om, hemska konsekvenserna av dessa. Ryktet som häradsbetäckare sken igenom också i Svenerik Anderssons och Ulf Lindströms intervju med Elov Persson 2008:

Skinn-Viktor … hade en vacker dotter, en kille från byn friade till henne, men frieriet ledde inte till något vidare förhållande, så han blev ihop med den annan flicka. När Skinn-Viktor fick reda på det så sa han, ja du fick i alla fall en av mina döttrar, för den där gjorde jag när koa kalva. Är du släkt med murar Edvin? Nej och tur är väl det, (skratt). Skinn-Viktor var far till Murar Edvin Persson.

Det var då det

I Dagens Nyheters arkiv finns tidningar från december 1864 till och med december 1992. Jag har botaniserat i materialet för att se vad som skrivs om Skinnskatteberg. I serien ”Det var då det” publicerar jag inlägg som bygger på detta unika material.

För länkar till tidigare inlägg klicka här.