Från socialiseringsnämnden till januariavtalet: Poff!

1920-talet var en jobbig tid för socialdemokratin. Ungdomsförbundet hade brutit med partiet för att bilda det Socialdemokratiska Vänsterpartiet. Genom revolutionen i Ryssland hade socialismen fått en alldeles särskild aktualitet. Hjalmar Brantings (S) socialdemokratiska regering bestämde sig 1920 för att tillsätta en utredning som skulle undersöka vilka delar av näringslivet som borde förstatligas och hur det skulle gå till. Utredningen kallades Socialiseringsnämnden.

Nu var det roligt att vara socialist. I valmanifestet inför valet 1920 blåste partiet under lågan: ”De … borgerliga partierna rusta sig … med större energi än någonsin för att söka slå tillbaka socialdemokratin. De känna efter den socialistiska regeringens tillsättning av socialiseringsnämnden … sina ekonomiska privilegier hotade på ett allvarligare sätt än någonsin.”

Men utredandet gick trögt. Det första delbetänkandet handlade till mångas häpnad om hur (det redan statliga) SJ skulle förvaltas. Efter femton års utredande kom det bara ett utkast till slutbetänkande skrivet av nämndens ordförande Rickard Sandler. Slutsatsen blev att det inte gick att ställa upp någon formel för socialisering.

Ända in på 1930-talet avvisades socialiseringskrav inom socialdemokratin med att saken var under utredning. Vid partikongressen 1932 skrev partistyrelsen om motioner som krävde socialisering att man måste vänta på att Socialiseringsnämndens slutliga betänkande framlagts.

Så var socialismen borta

Decemberöverenskommelsen

Efter 2014 års val där inget block fick majoritet kom man överens om den så kallade Decemberöverenskommelsen (DÖ): Den största minoriteten skulle tillåtas att regera. DÖ hittades på av Fredrik Reinfeldt (M) och Göran Hägglund (KD). Till den ”rödgröna” minoriteten som var störst räknades Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. De borgerliga var särskilt angelägna om att räkna in Vänsterpartiet. Vad avsikten var är oklart, men kanske trodde man att Socialdemokraterna skulle komma att komprometteras av samröret med det f d kommunistiska Vänsterpartiet.

Men V ställde också villkor för sin medverkan. Man ställde inte upp som stödparti och budgetpartner till S+Mp-regeringen om man inte fick igenom sina krav på ett stopp för vinster i välfärden.  Redan i oktober 2014 slöts en överenskommelse mellan regeringen och Vänstern.

Partiledaren Jonas Sjöstedt (V) kallade avtalet ”en seger för välfärden”. Vänsterpartiets huvudförhandlare Ulla Andersson sa ”Vi är mycket nöjda med att vi nu är överens om att skattemedel ska användas till just den verksamhet de är avsedda för och att överskott som huvudregel ska återinvesteras i verksamheten.” Vänsterpartiets företrädare var med andra ord glada som spelemän.

Överenskommelsen bestod av ett antal punkter. Flera av dem innebar att utredningar skulle genomföras. Viktigast av detta av den utredning som leddes av förra kommunalrådet i Malmö Ilmar Reepalu (S). I betänkandet föreslogs begränsningar av hur stor vinst skattefinansierad verksamhet som bedrivs av privata företag skulle kunna ge (SOU 2016:78 ”Ordning och reda i välfärden”). Våren 2018 blev det, trots att regeringen var helt på det klara med att det inte fanns en majoritet i riksdagen för förslagen, en proposition till riksdagen.

I juni 2018 röstades propositionen ned i riksdagen av de borgerliga och Sverigedemokraterna.

Så var socialismen borta en gång till

Januariavtalet

Efter fyra månaders stök och bök lyckades riksdagen häromdagen välja en ny regering. Socialdemokraterna och Miljöpartiet ska bilda regering med stöd av Centerpartiet och Folkpartiet (”Liberalerna”). Dessa båda partier skulle alltså överta Vänsterns roll som stödparti och budgetpartner till S+Mp-regeringen.

Precis som V hade gjort 2014 ställde de båda borgerliga partierna upp villkor för sin medverkan. Men nu gick det förstås åt andra hållet: Sänkta skatter för de rikaste, försämrad anställningstrygghet, sänkta löner och höjda hyror. Tjoho! Nu skulle borgerlig politik genomföras.

Centerns Annie Lööf och Folkpartiets Jan Björklund var glada som spelemän: ”En rejäl högersväng”, ”Stefan Löfven skulle tvingas föra allianspolitik”. Glädjen visste inga gränser.

Utöver medverkan i budgetprocessen omfattar överenskommelsen inte mindre än 73 punkter. Av dessa har någon räknat ut att 33 innebär att det ska tillsättas utredningar. Känns mönstret igen?

När säger det poff nästa gång?