 |
| Zigenarbackens IP |
Området vid
korsningen mellan Ringvägen och Västeråsvägen i Köping kallas Zigenarbacken.
Här finns också en idrottsplats som officiellt heter Zigenarbackens IP. Romerna
betraktar zigenare som ett nedsättande och kränkande ord, på samma sätt som
samer inte vill kallas lappar och svarta inte negrer. Det har från unga romska
aktivister kommit fram krav på att man ska radera ut namnet Zigenarbacken och
sätta ett nytt namn på idrottsplatsen.
Det romska kravet har lockat fram samma troll som brukar
protestera mot förbudet att hålla skolavslutning i kyrkor, omdöpningen av
chokladbollar (f d negerbollar), Efraim Långstrumps utnämning till ”kung”
(istället för som tidigare ”negerkung”). Här är några folkliga reaktioner
saxade ur Bärgslagsbladet:
”Erat utanförskap blir knappast påverkat i rätt riktning om du ska
tjafsa om namnet på en etablerad idrottsplats i en liten mellansvensk kommun
där inget annat än glädje utspelas”
”Man tar seden dit man kommer”
”Nu är jag förbannad och irriterad! Vad är det för larv och vem kan
komma på något så dumt…Folket i Köping har alltid sagt Zigenarbacken och det
ska ingen utomstående lägga sig i”
”Det är ju en del av vår historia, den ska vi väl inte dölja?!”
”Men NEEEEJ! Jag blir kränkt om man ska ändra historia gång på gång ---
Låt Sverige vara Sverige, nu börjar allt gå för långt!”
”Men för i helvete … Kort svar: Nej. Lägg energin på annat!”
”LÖJLIGT. Har man ingenting annat att lägga tid, energi och pengar på?
… Detta är ju lika löjligt som att ge sig på Astrid Lindgren.”
Långt in i modern tid
har majoriteten framgångsrikt försökt hålla romerna borta.
Majoritetsbefolkningen har med hjälp av sina myndigheter förhindrat romer från
att bli bofasta på en ort. Med eller utan stöd i lagen har man jagat bort romer
som slagit sig ned. Runt midsommar 1948 drev en mobb bort resande som bosatt
sig i ett slumområde i Jönköping.
Diskrimineringsombudsmannen
har utarbetat en vitbok om diskrimineringen av romer i Sverige (Den
mörka och okända historien - Vitbok om övergrepp och kränkningar av romer under
1900-talet Ds 2014:8). Här finns många berättelser om
fördrivning.
Polismyndigheten i Ystad kunde 1922 rapportera:
”Inom Skivarps församling intill
Ystad, bo och vistas en massa tattare med familjer, vilka översvämma staden och
vid tiden för åren 1912–1915 bosatte sig i Ystad till stort obehag för stadens
invånare…Genom en konsekvent genomförd, långvarig uppmärksamhet, ständigt
anhållande för varje förseelse med ty åtföljande polisförhör och häktning eller
varning för lösdriveri, hava samtliga tattare numer, med undantag av en familj,
funnit för gott att lämna staden.”
År 1956 blev ett sällskap om 11
personer avhysta från en badplats i Ludvika, där de hade slagit upp sitt tält. Polisen avhyste dem till en
grusplan utanför Borlänge där markägaren inte blivit tillfrågad. Romerna
lämnades med allt sitt bohag på en plats där det inte gick att sätta upp tält.
Motiveringen var att de ”osnyggat” på den tidigare platsen och stört övriga gäster
och kringboende. Polisen stödde sitt agerande på en allmän polisinstruktion som
föreskrev att polisen hade i uppdrag att upprätthålla ordning och säkerhet på
allmän plats.
Vitboken innehåller
också romers egna berättelser om fördrivningen:
”Tälten var inte
hemtrevliga. Det var fattigt. Det var inte praktisk att ha alltför många
prylar, för vi fick inte stanna länge på de platser vi kom till. Vi blev
ständigt bortjagade av landsfiskaler, markägare, bönder och privatpersoner. …
Jag vet inte hur många gånger som jag har varit med om att bli bortkörd. Som
längst bodde vi kanske ett halvår på ett ställe, men oftast var det bara ett
par dagar. Ibland bara några timmar. Och varje gång uppstod det praktiska
problem. Vart skulle vi ta vägen? Att packa ihop gjordes inte i en
handvändning, vilket vi inte fick någon förståelse för. Ingen av de som fördrev
oss tog hänsyn till att det också bodde barn i tälten. Det var inte ovanligt
att vi blev bortkörda på nätterna, då fick barnen väckas och vi fick dra
vidare. Det var heller inte ovanligt att vi blev störda av privatpersoner som
kom till lägret och hotade oss…”
Singoalla
Millon
”Jag vet inte vad som var värst,
kylan eller fukten. Eller polisens förföljelse. Polisen kom ständigt till våra
tält och sa att vi inte fick bo kvar, stod och vaktade på oss när vi packade
ihop våra saker och såg till att vi flyttade till en ny plats. På den nya
platsen var det samma visa igen. Det viktigaste var att vi kom bort… Det hände
också att vi blev störda av privatpersoner som kom till lägret och hotade oss.
Då flyttade vi. Det fann ingen möjlighet för oss att vända oss till polisen om
vi utsattes för något brott. Polisen var ju emot oss och den som såg till att
vi skulle dra vidare till en annan kommun där vi fick slå upp vårt tält för ett
par dagar eller veckor.”
Rosa Taikon
Sådan här fördrivning av romer var ett viktigt inslag i den
samlade diskrimineringen. Genom att de hindrades från att bosätta sig kunde
barnen inte gå i skolan. Det blev ju förstås också omöjligt att ta anställning.
Om man inte var bofast kunde man inte bli mantalsskriven. Man var obefintlig,
och den som var obefintlig kunde inte få del av samhällets sociala skyddsnät.
Det sägs att Zigenarbacken i Köping var en sådan plats där
romer brukade slå sig ned. För att snart fördrivas någon annanstans av
köpingsborna och deras myndigheter – kommunen, fattigvårdsnämnden och polisen.
Som medlem av majoritetsbefolkningen tycker jag kanske att det
finns en överkänslighet hos många förtryckta minoriteter för vilka termer som
används – negrer, zigenare, lappar, blattar. Det finns också grupper som har
försökt och lyckats att återerövra orden och fylla de nedsättande orden med ett
positivt innehåll. Tänk bara på bögarna!
Samtidigt måste det vara den som känner sig kränkt som måste
få definiera vad som är kränkande. Det talar förstås för att vi ska byta ut
vårt språkbruk. Och när man ser trollen krypa ut ur de dunkla vrårna förstärks
kravet. De kan ju inte få definiera vad svensk kultur är. De kan ju inte få
bestämma att det är ursvensk kultur att få benämna utsatta, underordnade,
maktlösa och diskriminerade människor med uttryck som de själva upplever som
nedsättande och kränkande.
Men i fallet med Zigenarbacken finns ännu en dimension. Namnen
på platsen påminner om den historiska diskrimineringen, om övergreppen som
tvingade romerna bort från staden och bort från gemenskapen i samhället. Det är
som om polska städer skulle ha gator uppkallade efter utrotningsläger eller
getton. Att minnas fördrivningen av romer, som man snarare borde skämmas för,
med ett platsnamn i staden är osmakligt. Bort med det!
Praeterea censeo
Fascistkramare borde skämmas. Och avgå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar